Ett 40 års minne

Egentligen kom klippen fram redan i fjol. Då hade 40 år gått. Den som tagit vara på dem var min mor som dog 1994.

Vad klippen gäller? 1976 hade Boklaget gett ut Allas vår Amos och följande år renderade mig boken statens informationspris. I klippen finns recensionerna.

Chefredaktören för Hufvudstadsbladet beställde enligt pålitlig källa en nedgörande recension av K-A Fagerholm och skriver senare i sin egen bok om Amos Anderson ett par rader ”För att styrka resonemanget eller enskilda påståenden stöder sig författaren ogenerat på allehanda byskvaller eller löst förtal.”

Jag läser genom recensionerna och därpå boken ännu en gång. I den förekommer bestyrkande citat av åtskilliga tiotal betydande personer i skiftande samhällsställning, med namns nämnande. Speciellt viktiga källor är de framstående journalister som varit i Andersons tjänst. Det är kanske inte riktigt byskvaller och löst förtal. I varje fall inte så där generellt taget.

Minnesgoda äldre erinrar sig säkert krönikespelet Allas vår Amos som gick i tv några år innan boken kom ut. Underlaget för författarna Bengt Ahlfors och Johan Bargum var detsamma som för boken. Allt är för Torsten Steinby ”politisk propaganda” och hans uppfattning om hur slikt material hopbringas sparar han själv för eftervärlden:

”En lättillgänglig arsenal av negativa omdömen, invektiv och elaka anekdoter om honom (Amos Anderson) hade man gratis. Den hade under årtionden sammanbringats av socialdemokrater, liberaler och konservativa baksträvare samt av ’småkusiner’, avundsmän och notoriska bakdantare. Själv hade han också efterlämnat ett användbart stoff genom sina småaktiga reaktioner, sin misstänksamhet och långsinthet samt överdriven ömtålighet, missriktad självkänsla och uppblåst fåfänga. Hans manér och egenheter i hans personliga framtoning var tacksamma att karikera.”

Hade Steinby erbjudit mig denna förment insiktsfulla eller objektiva karakteristik hade jag tackat nej, det vågar jag lova.

Okontrollerade uppgifter i speciellt intervjusammanhang kan smyga sig in, det vet jag av erfarenhet. Årtalet för en skolas brand i Kimito kan vara fel (ett av Fagerholm levererat dråpslag). Rätt skall vara rätt, det är klart. Lyckligtvis var uppgiften oväsentlig, som så ofta är fallet med slika misstag.

Men då förbigås mina mödosamma försök att förstå och beskriva Amos Andersons livslånga och präglande bildningskomplex, liksom hans snabbt otidsenliga lärdomar från Tyskland av hur media kan utnyttjas i maktutövningssyfte. Och alla som idag följer rapporterna från Washington kan notera att redan under vår mellankrigsperiod uppövades samma alkemiska variant: förvandlingen av lögn till sanning. För öppen ridå, ogenerat.

Som skildring av skeendet kring gestalten Amos Anderson är boken Allas vår Amos ensidig till sitt perspektiv. Javisst. Det är jag den första att tillstå. Jag ville visa mönstret, visa hur i ett skede i vår press- och kulturhistoria moral, smak och rimliga perspektiv sattes på undantag.

Mina källor var som sagt inte minst de äldre journalisterna, speciellt de som jobbat för tidningsmagnaten, Max Hanemann, Fredrik Valros, Ragnar Ölander. OleTorvalds vid Åbo underrättelser skattade sig lycklig över att stå utanför. Han skriver att Allas vår Amos i allt väsentligt är en korrekt skildring (Steinby: ”saknar värde som pålitligt dokument”) men att allt sedan länge är välkänt i kretsarna. Dagens människor skall framför allt kunna kosta på sig lite medlidande, menar Torvalds. Den ironiska tonen i framställnngen har han svårt att fördra. Litteraturprofessorn PO Barck avslöjade för mig att han njöt av just den; den som har varit med när det begav sig njöt av den, underströk han när jag uppsökte honom på ett äldreboende. Han hade haft en relation till tidningshuset. Torvalds säger sig fyllas av medlidande med Anderson, mannen med det svåra bildningskomplexet. Han rentav retar sig på att jag inte kände detsamma. Gjorde jag? Om inte, är det troligen mitt största misstag.

När jag erinrar mig de tiderna tvingas jag än en gång inse att vad jag än lärde mig om huvudpersonen blev jag mycket klokare på honom än på vissa dåtida klickar i huvudstaden.

Min bok kom 1976, Torsten Steinbys 1980. Är det länge sedan?