Akademen desperat ?
Har inte fått post från Akademen, som väl borde kallas Bonkademen numera, på åratal. Och inte just köpt böcker där heller, utom i akuta nödsituationer, då man till exempel samma dag måste få tag på nån lämplig bok att ge som gåva.
Men nu droppade det in i min inbox ett nyhetsbrev från sagda Bonkademen alltså. Med erbjudanden på böcker, till priser som klart överstiger det man betalar i en webbokhandel. Till exempel Merete Mazzarellas ’Livets mening’ som hos webbokhandeln AdLibris kostar 22,90 kränger de för 24,90, det vill säga till 9 % överpris.
Eftersom AdLibris ju i själva verket ägs av Bonniers så kan man ju se detta, att de via webben säljer billigare än över disk som en signal; kom för all del inte till Akademen, köp hellre på webben ! Liknande signaler har ju bankerna ren länge gett; kom nu bara inte till bankkontoret, sköt bankärendena via webben. Nalle Wahlroos sade det ju rent ut; seniorerna som vill betala sina räkningar över disk drar bara in sand på bankkontorets golv.
Men det som i nyhetsbrevet väckte först min nyfikenhet och sen känslan av att nu är det desperation på gång var en rubrik under Aktuellt om Bullet journaler – nåt slags återupplivad papperskalender. När man klickar på Läs mera-länken får man veta att:
Fast vi lever i smarttelefonernas tid så verkar papperskalendrar vara mer populära än någonsin. Batteriet tar inte slut i dem och inte blir de råddiga av att man reser till olika tidszoner. En designer från New York utvecklade en idé om en ny slags kalender som ser ut som sin användare. Nu har fenomenet med personliga Bullet journal-kalendrar landstigit även i Finland och fått ett entusiastiskt mottagande.
En bujo, som den tydligen ska kallas, är alltså en tom anteckningsbok, som man själv ska göra om till kalender och helst dessutom fylla med listor, dagboksanteckningar, funderingar, inköpslistor, teckningar, klotter och så vidare:
Humöret stiger också när man kan samla alla anteckningar inom samma pärmar och slipper alla lappar som samlas här och där. Det är också trevligt att återvända till den längre fram och minnas det gångna året med sina glädjeämnen och sorger.
Såna här bujos saluför Bonkademen nu med en mängd nödvändiga tilläggsprylar som till exempel bujo-anpassade pennor ! Och tydligen är målgruppen inte för- eller småskolebarn utan vuxna människor – eventuellt så vuxna att dethär med webb och appar och swish börjar kännas främmande och svårt.
Så vad är det fråga om ? Desperation inför sjunkande försäljningssiffror ? Eller kanske nostalgi ? En åldrande generations längtan tillbaka till tiden före internet ? Kommer vi kanske också snart att få uppleva att bankerna lanserar babo-konton som alltså sköts med humörförhöjande bankbok ? För seniorer som sen drar in en massa sand på bankkontorens golv när de sitter där med sina bujo-kalendrar och bankböcker och kölappar ?
Också om en sådan ”återgång” till den analoga världen, ”pappersvärlden”, som Bert beskriver, kan verka ”löjlig” eller onödig så är den viktig, enligt mig. För vi lever ändå i den riktiga, analoga världen. Rent filosofiskt är cybervärlden ännu ett oklart tillstånd, där vi dessutom ständigt utsätter oss för stark mikrovågsstrålning. Och på köpet är risken stor att man förlorar en stor del av de minnen man lagt upp på nätet eller i olika sorters elektroniska minnen. För att inte tala om att alla dessa elektroniska dagbokshandlingar också blir Facebooks eller Googles egendom, i samma stund du lagt ut dem. Och de sammanfaller med allt annat megadata som finns där ute och som redan nu ligger som grund för det kommande konstgjorda intellektet. Allt du lägger ut på nätet blir en del av ditt ”cyberjag” som inte mera är du eller ens din egendom.
Så jag brukar verkligen köpa pappersdagbocker 4-5 ggr per år, ofta från Akademen. För tillfället har de dåliga produkter. Ordning och Reda-böckerna var fina – fint inbundna och med mycket bra papper att skriva på, eller limma lappar på. Det inhemska produktnamnet Karisto säljer nu fina dagböcker, men tyvärr bara via Suomalainen kirjakauppa.
I det långa loppet så är det ju ett visst problem med alla pappersprodukter du sedan sitter på resten av ditt liv. Men du kan göra dina mappar till ett arkiv och donera det till Svenska litteratursällskapet eller Riksarkivet eller Työväen arkisto eller vart som helst. Personligen har jag donerat 150 mappar med mitt material till SLS. Bland annat alla gamla mötesprotokoll i oroginal från Arbetartidningen Enhets tid, från Kommunistpartiets olika organ, från kirjapaino kursiivi, alla mina tusentals med politiska tal från 1970-talet mm.
I SLS ligger detta material som i ett ”molnminne”, men analogt och i framtiden kanske dessutom digitalt i olika format.
Tänk på att de äldsta kulturminnen vi har från mänsklighetens forntid finns på papyrysrullar eller inristade i stenar och berg och betong.
Och så rekommenderar jag att ni ska läsa Helena Granströms böcker och artiklar, bl.a. beträffande digitaliseringens filosofiska sida. Hon är rikssvensk, rymdfysiker, expert på kvantfysik, teaterdramaturg, författare, debattör. Enklast hittar ni hennes fantastiska skriverier på Svenska Dagbladet. Hon har också givit ut en bok som handlar om kvantfysikens gåtor, skriven i ditkform. Jag har i tiden hittat flera av hennes böcker på Akademen. Och köpt de andra via nätet.
På Akademen känner jag mig fortfarande ganska analog. Och jag njuter av att se hur dåligt e-böckerna säljer i Finland och Europa. Visste ni för övrigt att läsplattorna för e-böcker sänder rapporter regelbundet till böckernas utgivare om exakt hur du läser boken, hur många sekunder eller minuter du dröjer kvar på vissa sidor. Varför ? Jo, för att de med sina lektörer ska kunna göra böckerna så lättlästa som möjligt. Bort med allt filosofiskt svårsmält. Och ytterligare: Förlagen äger dina e-böcker också efter att du köpt dem. De äger alltså mer än copyrighträttigheten till dem. De äger dem i princip i lika hög grad som filmer, musik mm ute på nätet som ägs av upphovsfirmorna.
Antagligen ligger det också till så att Facebook och Google m fl på riktigt äger ditt digitala ”jag”. De har copyrighten på ”dig”. Så det digitala minne som blir kvar av dig efter ditt frånfälle tillhör inte alls din ”själ” eller dina släktingar utan ”dem”.