Det spännande franska presidentvalet

Jag såg den sista TV-debatten före morgondagens val i torsdags. Det anmärkningsvärda är ju att de starkaste kandidaterna ligger så jämnt och det öppnar för nya konstellationer. Med socialisternas kandidat så svag och det konservativa huvudpartiets kandidat starkt försvagad kan allt ännu hända.

Det är i sig en intressant kampanj som nu går till ända. Å ena sidan är det Jean-Luc Mélenchon, vänsterkandidat för egna rörelsen ”La France Insoumise” (typ Frankrike som inte låter sig kuschas) som satsat under flera år nu och gjort en verklig debattinsats från sin sits i Europaparlamentet, där han utmärkt sig som motståndare både till EU-kommissionens handelspolitik och till EU:s ekonomiska politik med hela ekonomiska åtstramningsprogrammet som följd. Han är kritisk till all politik som har med den gemensamma valutan att göra, vill devalvera euron och låta de nationella centralbankerna finansiera staten direkt genom köp av statsobligationer. Och han vill avveckla EU-regelverket på andra områden och reformera EU men det är oklart om han helt förespråkar ett utträde; om det inte går att ändra i fördragen i sviterna av Brexit så har Mélenchon de senaste veckorna antytt att Frankrike borde stå på egna ben i förhållande till Europa och samarbeta mera med den internationella franskspråkiga gemenskapen. Mélenchon var ett starkt kort redan i förra valet men han får mera tyngd nu som vänsterkandidat när Socialistpartiet är svagare än någonsin efter Francois Hollandes misslyckade femårsperiod. Ingen president har haft så låga förtroendesiffror som Hollande, vars popularitet floppade redan i början av perioden 2012 och betraktats som svag, obeslutsam och politiskt handlingsförlamad sedan dess. Nu ligger socialistpartiets officiella kandidat Benoît Hamon på under åtta procent enligt enkäterna, katastrofalt lågt och riktigt pinsamt, men framför allt är min analys den att trogna vänsterväljare inte ställer upp en gång till och stöder den som vaskats fram av partieliten, som man gjorde med Hollande, och som knappast heller kan tänka sig stöda Emmanuel Macron, som ställts upp av ett valförbund och sponsrats av sin vänner i Frankrikes absoluta finanselit där han själv gjort namn om sig som bankir för Goldman Sachs. Med sin politik för en fortsättning på nyliberalismen tycker jag han snarare är neokonservativ än vänster. Hans förslag till ekonomiskt program har kritiserats för att vara en fortsättning på den nu rådande ”hollandismen” och Macron förlorar i trovärdighet inte minst för att han var finansminister under några år tills hans ifjol började kandidera för presidentvalet under sitt eget valförbund, ”En Marche”. Han försöker profilera sig som något progressivt, men betraktas som för flummig och uppfattas därför som politisk farlig. Av ivriga anhängare som betalts för att föra hans välfinansierade kampanj utmålas han med sina 39 år som en ny Kennedy. Jag kommer inte ifrån att Macron är ultraliberal och fortsätter på en politik som hittills betytt ekonomisk stagnering och det är många bland väljarna som ser just det i honom, en miljonär som verkar politiskt svag och är opportunistisk då han tar intryck både från högern och vänstern och blandar för att vinna popularitet, men som inte verkar veta konkret vad han står för.

Jag tjuvlyssnade lite caféborden där jag var ute en sväng i Bryssel idag och det givna samtalsämnet var förstås franska valet. Det verkar vara så att utanför Frankrike ses Macron som en enkel lösning, bland annat av den tyska politiska eliten som gärna skulle ha en sådan president som fortsätter som oerhört pro-EU. En annan kommentar bland caféborden var att folk åtminstone utomlands inte kan tänka sig att man i Frankrike inte skulle rösta vänster den här gången med motiveringen att socialisterna är ett så liberalt parti. Men det är just i den liberalismen som partiet har tappat sina röster och det kommer att synas med besked när söndagen är till ända.

Tidningen Figaro, som står det konservativa partiet UMP nära kritiserade i en ledare kraftigt Macron för att han skulle stå för fem år av politisk förlamning och att hans kampanj hur som helst inte har vind i seglen för en andra omgång. Jag delar faktiskt det perspektivet. Sedan är det då frågan om Francois Fillon, de konservativas huvudkandidat vars popularitet rasade då det kom fram att hans hustru och två av hans barn betalts nästan en miljon för fiktiva icke-existerande jobb som hans assistenter i olika perioder under nästan de senaste tjugo åren då frun som mest lyft tiotusen euro i månaden i ersättningar. Fillons kampanj kom av sig men han hör ändå till huvudkandidaterna som uppskattas vinna någonstans kring 20 procent av rösterna var eller strax under eller över. Det är ändå lite väl svagt md tanke på att UMP ju hade presidentposten senast till 2012 under Nicolas Sarkozy, en kontroversiell figur vars hela framtoning var som en anspelan på Napoleon.

Och så är det Marine Le Pen som jag tar för givet att går vidare till andra omgången. Frågan är vem hon får emot sig, om Mélenchon lyckas överraska och det blir en duell mellan dem eller om det ändå blir Macron eller till och med Fillon. Men Le Pen har varit igång länge och kampanjerat också från sin position som mepp i Europaparlamentet och hon har ett stadigt väljarunderlag. Därför är min tippning att hon tar kanske upp till en tredjedel av rösterna med någonstans kring tjugo procent för de övriga huvudkandidaterna, utom socialisternas Hamon som faller långt ifrån. Och dessutom blir det någon procent för de övriga kandidaterna, för det är totalt elva kandidater i valet, uppställda av folkrörelser och valförbund. Några är starkt vänster, Nathalie Arthaud (från Lutte Ouvrière) och Philippe Poutou (från Nya antikapitalistpartiet) som till och med betraktas som trotskyister. Sedan är det några andra, Francois Asselineau som vill stå över partiklyvningen men för en stark fransk republik som enligt honom borde gå ur både EU och NATO. Och Jacques Cheminade som anklagar den politiska eliten för att ha ingått en pakt med finansimperiet och dogmen om omedelbar finansiell vinning. Dessutom vill han förbjuda Pokemon-spel och främja körsång…

Det som de här kandidaterna tillför till debatten är just kritiken mot ultrakapitalismen, de kritiserar det amerikanska inflytandet och den europeiska finanspolitiken och det gör att debatterna blivit till den grad livliga där de som hör till det politiska etablissemanget inte kommer undan med sina vedertagna ståndpunkterna längre. Säkerhetspolitiken är förstås ett hett tema där alla i kör betygar hur de ska komma åt radikalisering och med vilka metoder man kan utöva mera kontroll. Det alla har gemensamt är hur de anspelar på fransk patriotism och nationalistisk storhet, något som kan tyckas lite främmande i ett skandinaviskt sammanhang. Det som var positivt är att debatterna tjänat till att problematisera mekanismer som lett till ekonomisk utarmning och stora problem i vissa franska regioner, som i norra Frankrike där också Marine Le Pens Front National gått stark framåt bland de som socialt missgynnats av öppna marknader, global handelspolitik och social utsättning och omöjlig konkurrens. Finansinstitutens inflytande och makt blev ett centralt tema i debatten. Därför har jag svårt att tro på framgång för Macron, som Marine Le Pen anklagat för att ha de mest konservativa och ”farbroderliga” åsikterna av kandidaterna trots att han egentligen är yngst. Fast det har satts stora pengar från näringslivet (!) på att lansera Macron tror jag det finns gränser för hur han kan uppfattas som politiskt pånyttfödd.

Jag vet att det finns folk som skriker högt vid omnämnandet av Le Pen. Själv tycker jag det är intressant med en så stark kvinna på posten, som dessutom är vältalig och politiskt erfaren. Marine Le Pen är i ålder 48 år, faktiskt gift och har tre barn fastän jag aldrig sett delen av familjen figurera i media. Front National under henne är inte desamma som under fadern Jean-Marie, hon har brutit med det arvet och ligger i en invecklad familjefejd med fadern efter att han blev utesluten ur partiet. Och det här är inte 2002 då Le Pen fadern förlorade mot Jacques Chirac. Det jag tycker man borde se i Marine Le Pen är hennes folkliga sociala agenda och jag håller med henne långt i EU-kritiken och i kritiken mot både finans- och valutapolitiken. Det finns en problematik med avindustrialiseringen, social dumping och alltför fri handelspolitik där jag tycker Le Pen är konstruktiv, inte minst för att hon inte räds utmaningen och det är därför hon har ett sådant stöd hon vunnit med åren. Man ska inte underskatta de väljarnas inflytande i det här valet som representerar den skepsis och desillusionering som uppkommit i takt med den ekonomiska stagneringen. Och man ska inte betvivla hur mycket avsmak den politiska elitismen i Frankrike väcker hos gemene man som ser ett svar i att rösta på Marine Le Pen, som är väldigt stark som debattör och betonar pragmatism för att ta tag i arbetslösheten och anklagar euron för att ha eroderat den franska produktiviteten. Efter besök i Kreml, Trump Tower i New York och nu senast Libanon, tidigare franskt protektorat som har nära relationer med Paris både politiskt och ekonomiskt framstår hon nu som mera statsmannalik. Hon har kraftigt kritiserat EU:s uppgörelse med Erdogan och Hollandes godkännande av avtalet för att Turkiet skulle stoppa flyktingrörelsen mot EU-länderna mot ett antal miljarder i pengar. Men framför allt kritiserar hon följderna av den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.

Så utgången är inte given inför de här komplicerade konstellationerna. Säkert är att det blir en omgång till i Frankrike, då den sjunde maj.