Rashygien på finlandssvenska

Tacksamt läste jag i en Ny Tid (3/2017) från i våras om historikern Maja Hagermans syn på nationalmyter och föreställningar om en del människors eller, som de ofta definierar sig själva, en del folks överhöghet.

Det är jättebra att de här frågorna tas upp, eftersom de sorgligt nog har fått ny aktualitet. Äntligen kanske tiden är inne att göra upp med den form av rasism som stavas rashygien. Det är inte en dag för tidigt.

Maja Hagerman verkar i Sverige, där hon av en tillfällighet märkte att det står konstiga saker i böcker om vikingatiden. Senare hittade hon konstigheter också i skolböcker. Det ledde in henne på studier av den rasforskning som bedrevs vid västerländska universitet under cirka hundra år, fram till andra världskrigets slut. ”Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Det var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin” och ”Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning” säger hon i Ny Tid. – Här kunde man fundera vidare kring synen på sanning och falska fakta och på den akademiska världens roll och sätt att söka sig vidare, men det får bli till en annan gång.

Efter Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet – jo, det är länge sen men en del av det som uppenbarade sig har bara blivit tydligare – funderade jag över hur det var möjligt att främlingsfientligheten och den föraktfulla inställningen till ”de andra” så snabbt kunde göra sig bred. Åtminstone jag hade inte kommit i kontakt med öppet rasistisk inställning och handlande tidigare. Nu satte Sannfinländarna, flera av de andra partierna närmade kraftigt sin linje till deras och medierna bredde lustfyllt ut sig om otyget, som gav klickvänliga rubriker. Hur var det här möjligt? Är inte människors lika värde en grundsten i en demokrati som den vi har i Finland?

Under demonstrationen Nu räcker det! Peli poikki! mot rasism och fascism i höstas lyfte Mikael Brunila fram en viktig orsak. Det fanns aktiva nazister i Finland och det fanns ”tyskvänliga” personer. Ändå blev det ingen inhemsk uppgörelse efter kriget. I fredsavtalet förbjöds fascistiska organisationer och det ledde till att rösterna tystnade och hela fenomenet sopades under mattan i det offentliga rummet.

Inom den privata sfären kan jag tänka mig att det var annorlunda. Det är inte lätt för oss människor att ändra sig, och det är fullt möjligt att en del uppfattningar levt kvar mer eller mindre i stillhet för att sedan dyka upp med kraft under de nya samhälleliga förhållanden som har utformats sedan 80- 90-talet. Att man utsatte sig för argument och fakta som kunde ha lett till ökad insikt om både nazismen och rasismen och lett till entydiga avståndstaganden var allt annat än självklart. Och det som inte är medvetna ståndpunkter och linjeval har stor påverkan på våra tankar och handlingar.

Därför är Ny Tids artikel så välkommen, liksom också bl.a. Hufvudstadsbladets ”morsdagsscoop” (Sofia Holmlund 13.5.2017) om hur svensktalande mödrar hedrades för att de hade fött psykiskt och fysiskt friska barn och Vasabladets Då vi mätte skallar (Kerstin Nordman 29.5.2016), vilket skedde exempelvis på den finlandssvenska sångfesten 1920. På finlandssvenskt håll var aktiviteten stor inom den här hanteringen. Läkaren Ossian Schauman var ordförande för Florentinska kommissionen, Folkhälsans föregångare, och genetikern Harry Federley drev rashygien med stort intresse medan Marthorna deltog i att sålla fram mödrar som var värda att premieras utifrån de här tankegångarna. Det känns onekligen riktigt ordentligt blekt när Folkhälsans representant, kommunikationschef Camilla Westerlund i Hbl säger att ”det är nödvändigt att både klart ta avstånd från dem (de här tankarna) och sätta dem i sitt sammanhang”. Jag tycker att det skulle vara bra om Folkhälsan gjorde en tydlig markering av sin ståndpunkt i dag och explicit och tog avstånd från den hantering som Florentinska kommissionen sysslade med och gärna beskriva på vilket sätt och i vilket skede fortsättningen, exempelvis genetiska institutet, har brutit med sitt ursprung.

För tio år sedan kunde man kanske hävda att det här inte har någon relevans för livet i dag. Men det har definitivt aktualitet, och värst av allt, det hotar att förgifta vårt varande om det förblir ouppklarat.

Att de tankegångar som vägledde rashygienisterna lever kvar fick jag märka under ett besök på Nordiska museets utställning Sápmi om att vara same i Sverige. Framför en vägg med fotografier på de mest varierande ansikten, sannolikt personer som räknar sig som samer, tagna i början av 2000-talet, hörde jag en besökare tala om hur skallmätningarna visat på enhetliga drag. När jag gick in i en bokhandel låg Maja Hagermans Käraste Herrman från 2015 på rea-disken och när jag kom hem låg Ny Tid med en artikel om henne på min dörrmatta. Så det blev mycket att fundera över för mig som har haft både Folkhälsan och Marthaförbundet gott inom synhåll under början av livet.

Vad vi ska göra för att ingen ska behöva uppleva rasismen som ett alternativ och ett svar på problem är en stor fråga. Säkert är bara att nyliberalismen skapar större klyftor och ökad otrygghet på så många av livets områden. Kanske är det så enkelt att vi borde skrota den?