Teaterlagen plockas i bitar – vem vinner på det ?

De finländska teatrarnas huvusakliga finansieringskälla sedan 1993 har varit statsstöd, vilka i sin tur beviljats med hjälp av teaterlagen som trädde i kraft samma år. Teaterlagen har kritiserats av freelansarna och av de mindre teatergrupperna för att missgynna teatergrupperna.

Det är egentligen inte teaterlagen som  har gjort detta utan de fria gruppernas stöd har över lag vuxit mycket trögt eftersom staten inte budgeterat pengar till dem, liksom inte kommunerna heller gjort. 1992-1993 gjordes de största nedskärningarna bland teateranslagen som någonsin gjorts hos oss. Och dessa nedskärningar kom att drabba speciellt de fria gruppernas stöd som var behovsprövat. Teaterlagen som samtidigt trädde i kraft ledde till att de större teatrarna och orkestrarna i Finland räddades undan konkurs under rådande kris på 1990-talet.

Under de 25 år som gått sedan dess har regeringarna inte förmått öka på de fria gruppernas stöd. Nu har Sipiläs regering beslutat att riva teaterlagen i bitar och bygga upp en helt annan lag i dess ställe. I praktiken kommer teatarna inte att få utökat totalstöd utan de pengar som tidigare delades ut via teaterlagen till 40 teatrar skall nu från nästa år delas ut till måhända 100 teatrar. De starkaste teatrarna kommer att roffa åt sig mest pengar och de svagare kommer att förlora. Med stark menar jag inte bästa teatrarna. Utan det kommer att handla om de kändaste regissörerna och teatrarna som nu får ökade anslag medan landsbygdens teatrar antagligen kommer att förlora betydligt. Regeringen har på det här viset lyckats ställa de olika teatrarna mot varandra i stället för att ställa teatrarna mot något annat i statsbudgeten. ”De fria teaterarbetarna” tror att ”institutionerna” är huvudfienden som skall kuvas.

En ny krydda i denna soppa uppstår nu då Sampo Terho från Sannfinländarna blir kulturminister. Han kommer med säkerhet att blanda sig i hur teaterlagen slutligen formas. Antagligen kommer han att försöka se till att teatrarna inte får spela ”postmodern” teater, utländsk ny teater, ”vågad” teater. Och han kommer knappast mer heller att anse att finlandssvensk teater behöver specialtilläggsfinansiering såsom läget har varit i dag i dagens teaterlag.

Så, såsom jag ser saken, så sker klasskampen idag på teaterfronten på helt fel barrikader. Teeaterlagen har hämtat in mycket nya pengar till hela teaterbranschen, som också freelansare och grupper dragit nytta av, eftersom alla teatararbetare ofta spelar med på de större teatarnas scener också. det är inte mot ”institutionerna” vi skall slåss utan mot den nyliberala fiansekonomin som inte går med på att öka på kulturanslagen som helhet.

Teaterlagen kan och bör utan vidare revideras en aning, men inte så radikalt att de mest utsatta teatarna  går under; barnteatrarna, landsbygdsteatrarna eller de svenska teatrarna.