Svart kvinna
Mest av en slump råkade jag häromveckan få med mig en bok från Akademen – förlåt Bonniers – som heter ”Svart kvinna”, redigerad av Fanna Ndow Norrby.
Fanna Norrby är alltså svenska, dotter till en svenska och en mörkhyad invandrare. I det politiskt korrekta svenska samhället, där alltså ingen officiellt är rasist, har hon genom åren fått utstå rasistiska tillmälen och påhopp nästan dagligen, verkar det.
Fedup med påhoppen, trött på den sexism och rasism som hon upplever att svarta kvinnor möter i Sverige, startade hon våren 2014 på instagram kontot @Svartkvinna om vilken hon säger:
Rasismen är inte mitt problem. Men det är mig den drabbar. Det är jag som blev kallad n-ordet två gånger förra veckan. Det är jag som har båda mina föräldrars efternamn för att minimera risken att bli namndiskriminerad. Det är min vän som fick springa och gömma sig i tunnelbanan när hon jagades av en gubbe som skrek att hon skulle ”åka hem till Afrika”. Det är min mamma som blev jagad av nazister som skrek rasförrädare efter henne när jag låg i vagnen. Det är min pappa som blev kallad för bidragstagande parasit när han väntade på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Det är därför undersökningar om att Sverige skulle vara ett av ”världens minst rasistiska länder” inte lugnar mig. För min verklighet är på riktigt. Det är exakt detta jag vill komma åt i mitt arbete med @Svartkvinna.
Gensvaret på @Svartkvinna blev explosionsartat. På bara en dag fick kontot över 10 000 följare och blev omdiskuterat på mer än 40 000 personers konton.
Hösten 2015 släppte Norrby sen boken ”Svart kvinna” där hon samlat ett stort antal kommentarer, tillmälen och svinaktigheter som svarta kvinnor fått sig tillslängda samt ett antal berättelser om hur det känns att leva i det ’ickerasistiska’ Sverige idag. Några exempel:
Var kommer du ifrån?
– Ööh… jag är från Sverige
Hånskratt:
– När fan blev svenskar negrer?
Klasskompis:
– Varför får man inte säga neger längre? Blir ni lessna då? Kan jag säga negress istället?
Jobbade i en H&M-butik. En dam gick fram till min chef och sa:
– Ni kan väl för fan inte anställa negrer här? Inte vill jag köpa kläder hon har gått runt och tagit i!
Min klassföreståndare efter att klasskompisar skrikit neger efter mig:
– Ja men det är nog bäst att du vänjer dig, du är ju neger.
Och med anknytning till Finland:
På semester hos släkten i Finland skulle vi fem barn med vår finska mamma bada i en sjö. När vi klev ur bilen och skulle springa mot sjön får en finsk barnfamilj syn på oss och i panik ropar de upp sina barn eftersom ’negrer’ ska bada.
Väninna på stranden:
– Oj va konstigt, tänkte inte att du skulle vara brun på hela kroppen!
Här kan jag ju inte undgå att associera till den finskspråkiga bekant som frågade mig om vi faktiskt talade svenska hemma också.
Det tycks vara svårt för majoriteten att begripa sig på minoriteter.
Lämna ett svar