Det nya globala säkerhetsparadigmet

En nyutkommen bok om amerikansk säkerhetspolitik var för mig en verklig ögonöppnare. Det är sällan man fått en översikt över hur vittgående det amerikanska säkerhetssamarbetet är, både geografiskt i alla delar av världen och så penetrant vad gäller olika sektorer i samhället.

Jag läste den nyutkomna boken ”How Everything Became War and the Military Everything” av Rosa Brooks, forskare och föreläsare som jobbat för Pentagon, där hon problematiserar det militäras ställning, hur de militära konglomeraten med Pentagon i spetsen till följd av en enormt ökad budget under de senaste 15 åren utvecklats till en instans som är en av de få funktionella offentliga institutionerna i USA och hur militären därför blivit något av en serviceinrättning som politikerna i Washington påkallar i tid och otid. Det är viktigt att vara medveten om den här bakgrunden, som ju är något man inte egentligen just får en uppfattning om annars, alltså den amerikanska säkerhetspolitikens totala omfattning och inflytande. Den enda inskränkning i Brooks text är förstås sekretessbestämmelserna, som hindrar henne från att citera detaljer eller ens beslut i fall där man vet att det ligger mycket mer bakom. Mycket av det här har man hur som helst ingen insyn i, som amerikanska försvarets specialkommandon, där Brooks citerar förbandets framtidsvision där man vill lägga mer vikt vid ”politisk krigsföring”, vilket karaktäriseras som en målmedveten och ihärdig synergi av diplomatiska, ekonomiska, informativa och militära satsningar i helhetsmässiga kampanjer” för att uppnå strategiska mål. Vi vet alla vad det här nya amerikanska sättet att bedriva krig på har lett till, men en överraskning för mig var att Afrika sedan tio år står i ett särskilt militärt fokus för USA. Enligt Brooks blev Afrika ett nyckellaboratorium för Pentagon att experimentera med. Sedan 2007 har USA ett geografiskt stridskommando som kallas Africom och det ska vara ett nytt slags kommando ska kunna fungera i vad man kallar en mer komplex säkerhetsmiljö. Men här handlar det om att integrera verksamhet som normalt skulle falla under utvecklingsbistånd eller utrikespolitik med det militära, som då finansierar också sådant som verkligen inte ingått i de traditionella konfliktbevarandet, om det så handlar om hälsovård eller malariaforskning, men dessutom en satsning på media där man betalar för att journalister ska informera ur det amerikanska Afrika-kommandots perspektiv, läs: propaganda. Den utvecklingen att Pentagon tränger sig in på civilsektorn är visserligen kontroversiell också i USA och har inte visat sig särskilt effektiv i biståndshänseende. Problemet med militarisering av biståndspolitiken har visserligen kritiserats av NGO-gemenskapen, men har också överförts på EU, där säkerhetstänket enligt amerikansk modell sipprat in då man för några år sedan omformade vissa av biståndsprogrammen, i synnerhet det instrument som ska bidra till stabilitet och fred, IcSP, som hittills byggt på civil krishantering men som enligt EU-kommissionens planer nu i framtiden kan användas för uppbyggnad av ”militära aktörers kapacitet”, främst i afrikanska länder. Att EU-biståndspengar undantagsvis skulle användas för militära syften, på kommissionsspråk för att stöda ”säkerhet och utveckling” under biståndsmålet hållbar utveckling, har inte gått okommenterat i Bryssel heller, där vänstern och de gröna i Europaparlamentet motsatt sig att EU skulle finansiera sådant som utrustning och skolning för militära aktörer istället för att bara stöda civil krishantering. Enligt EU handlar det om att stöda ”mänsklig säkerhet”, ett nytt övergripande begrepp i internationell konfliktlösning där man inkluderar sådant som varit självklarheter i utvecklingsmålen, medan kritikerna ser det som en risk för att bygga upp militära styrkor i länderna i fråga.

I Brooks bok ”How Everything Became War and Military Became Everything” beskrivs i detalj hur Pentagon anammat sig konceptet strategisk kommunikation, något jag själv tycker mig se följderna av då det ju helt klart är amerikanska militären som behärskar informationsgången i de konflikter de är inblandade i, till och med så att obunden rapportering direkt från konflikterna varit omöjlig (det finns många exempel från krigszoner som Irak) och överhuvudtaget dominerar nyhetsbyråernas agendor med sitt perspektiv. Jag tycker inte ens att den amerikanska ansatsen kritiseras mer, så där som man fördömde USA:s inblandning i Mellanöstern då för 14-15 år sedan, fast man nu med fakta på hand ser hur alla farhågorna besannades gällande staters förfall, hur man avsiktligt skapar kaos, anarki och osäkerhet och undergräver tidigare fungerande samhällen, för att inte tala om de direkta krigsbrotten och hur man brutit med det doktrinen för humanitär rätt. En intressant poäng i boken är de amerikanska styrkornas dystopiska framtidssyn; nya konflikter som drivs av klimatförändringen och bristande resurser ses som ett stort hot, liksom en global ekonomisk kollaps, i jämförelse med sådana hotbilder bleknar i militärernas tycke sådant som Nordkorea och de pågående Mellanösternkonflikterna. Riktigt mörkrädd blir man när Brooks målar upp scenarier kring en framtid med biologiska vapen baserade på DNA eller teknologi som med extrem precision söker upp och identifierar någon eller något som betecknats som misstänkt. Kombinera det med ett system där militären har oinskränkt inflytande att definiera vem som är misstänkt i det nya säkerhetsparadigmet (jag minns särskilt alla debatter kring vem som skulle betraktas som stridande i Afghanistan-konflikten, där någon totalt godtyckligt betraktats som fiende, ”enemy combatant”) som nu utökats till att berättiga USA:s hot om angrepp på andra stater, ifall man ser ett säkerhetshot emanera som staten i fråga inte kväser. Dessutom, lärde jag mig, är inte det som vi skulle beteckna som ett samhällets normaltillstånd alls mer att beteckna som fred, utan som en period utan aktiv konflikt eller ”fas noll” på en skala upp till sex, där militären, som ser hela världen som ett potentiellt slagfält, drar nytta av tillfället med att lägga grunden för eventuella framtida ingripanden genom att skaffa information och utöva inflytande över lokala aktörer. Alltigenom bildar det till ett system för totalitärt inflytande där staters suveränitet eroderar och kvar står USA med en makt som är nära på oinskränkt. Paradoxalt är ändå att trots att USA nu kontrollerar vad som säkert i någon mening är den starkaste militärmakten i världshistorien och som faktiskt är den största arbetsgivaren i USA med 1,4 miljoner anställda som hör under försvarsministeriet eller någon anknuten institution, så verkar man ändå mer oförmögen att handskas med de mest brådskande hoten i nuläget. Enligt Rosa Brooks är det symptomatiskt för att amerikanska politiker (säkert influerade av den allmänna opinionen) bara öst på mer pengar till det militära som en reaktion på osäkerheten i en värld i förändring, men också för att den amerikanska militären upplevs som en av de få återstående fungerande offentliga institutionerna i USA som man gärna sätter sitt hopp till.

För en dos ryskt säkerhetstänk såg jag nyss Oliver Stones intervjuer med Putin, som bjöd på verkligt intressanta analyser, särskilt mot slutet, delarna tre och fyra. En sak Putin betonar är terrorbalans med hänvisning till kalla krigets dagar och hur man upprätthöll balansen genom att också läcka sådant som ny vapenutveckling till motparterna. När jag då just läst Brooks betraktelse kring USA som den enda globala militära supermakten och hur det militära överskrider internationella normer som ska gälla i väpnad konflikt, kringgår FN, bedriver drönarkrigföring och nästintill total övervakning av civila världen över, utan transparens och ackompanjerad av vittgående politisk påtryckning på diverse länder, så får det ju Putin att framstå som rena garanten för världsfred. Utan tvekan hade Syrien-konflikten eskalerat mot fullt krig och i värsta fall ett anfall på Iran eller kanske ett krig vidgat till att omfatta delar av Pakistan om det inte varit för Rysslands inflytande och begränsande av konflikten, särskilt för några år sedan då Turkiet försökte få USA att gå in med markstyrkor i Syrien och Frankrike och Storbritannien var redo att avfyra missiler över Medelhavet sommaren 2013. Riktigt intressant är Rysslands iakttagelse kring vad som händer i Syrien; oljetransporterna som används för att finansiera Daesch löper så tätt längs en huvudled in till Turkiets kust där de skeppas ut att det från luften ser ut som rörlig oljeledning. Det, säger Putin, är något som alla världsledare känner till mycket väl, det har diskuterats vid ett G20-möte och kom inte som en överraskning för någon, vilket bara stärker min övertygelse om att denna nya värsting, som ska vara den värsta av alla islamistiska rörelser som dök upp så plötsligt och som verkar vara ett hopkok av namn, rykte och pengar, är en fiende skapad under USA:s överinseende, med hjälp från vissa av Gulfstaterna som finansierar en del av grupperingarna som strider i Syrien. Vad sedan de militära rådgivarna exakt gör i Syrien, och då menar jag också de brittiska utöver de amerikanska, är det svårt att få något inseende om, likaså Israels roll, utöver det israeliska inflytandet över Kurdistan, en stat i vardande.

Lika intressant är Putin analys av vad som händer i Ukraina, USA:s inflytande över den ukrainska inrikespolitiken och vem det var som sköt både på regeringsstyrkorna och demonstranterna på Majdan. Ändå får man hoppas att det inte blir till en av de så kallade frusna konflikterna i Sydosteuropa, en till i raden med Transnistrien, Abchasien och Sydossetien. Angående Putins framtidsplaner får inte Stone ur honom något avslöjande; presidenten visar sig i sin roll som överbefälhavare och då gäller det kontroll, fysisk sådan, men armén ska hållas effektiv och försvarsbudgeten ska inte ökas väsentligt (däremot sägs inte riktigt någonting om vare sig socialpolitik, den bristfälliga sjuk- och hälsovården eller alla miljöproblemen, med den smältande sibiriska tundran och frigörandet av metan vars konsekvenser för klimatet är ett drastiskt globalt hot). Ett fördömande av de åsidosatta oligarkerna får Stone ur Putin, som skrattar vid tanken på hur han i början av 90-talet i själva verket var välsedd av det internationella etablissemanget då han som chef för underrättelsetjänsten var med och slog ned ockupationen av ryska duman hösten -93, det som enligt Naomi Klein blev vändpunkten för privatiseringen av de ryska resurserna, påhejad av de amerikanska olje- och finanskretsarna.