Samhällets dolda maktstrukturer

Vi borde debattera samhällets dolda maktstrukturer. Eller snarare är väl en del synliga och andra mer obskyra. Frimurarna, de övriga bäste broder-sällskapen, de politiska nätverken och kompisstrukturerna som genererar varandra jobb och inflytande. Ett lika obskyrt tema är den politiska lobbningen, som borde både begränsas och i högre grad öppnas för insyn.

”Vilka är de finländska eliterna?” frågade en gång en grekisk kompis som forskar i EU:s institutioner. Jag hade inget svar utan mumlade något om att vi är egalitära, då jag ju i mitt nordiska högmod tänkte att hon utgår från någon sorts föreställning om grekisk klientelism och att det var det som föranledde frågan. Egentligen är det däremot att slå huvudet på spiken i någon mening. Särskilt de senaste konservativa regeringarna har skapat ett sådant hopkok av partifränders nätverk och kompiskapitalism att det ytterligare raffinerar de redan existerande bäste broder-nätverken och förstärker den politiska centerns regionala fästen, där pengar kanaliseras i beslutsstrukturer som styrs av den dominerande politiska inriktningen. Det är nätverk som föreligger utan urskiljning med avseende på politisk inriktning, där Centerns bäste broder- system flyter rätt in i det konservativa partiernas regionala och nationella nätverk (i den konservativa klustern räknar jag också in högerpartiet Sfp) och säkert agerar friktionsfritt med dem som jag inte ens skulle idas benämna som vänster i någon mening mer, då partiernas traditonella indelning suddats ut i och med att man för 20 år sedan ivrigt anammade nyliberalismens läror. Ändå är det ju en för Finland relativt ny utveckling med politiska strukturer som blivit alltmer professionaliserade, som ett politiskt kadersystem man ändå inte tidigare sett maken till. Det kräver att man uppmärksammar kring de systematiska konsekvenserna av en hel klass av politiska adepter som under det här årtiondet också etablerat en hel förgrening av politisk pr- och lobbyingföretag.

Man borde problematisera att de stora och även den mindre politiska frågorna influeras av proffslobbying, också i Finland, och framför allt borde företagen åläggas att tydligt indikera vem de representerar och i vilka sammanhang för att inte allt ska ske bakom en dimridå. Framför allt är det tveksamt då inflytandet består i att lägga ärenden på den politiska agendan i frågor där det handlar om mycket pengar för både den ifrågavarande industrin och i den offentliga upphandlingen. Se bara debatten kring upphandlingen av nya jaktplan, där förstås de så kallade byråerna för politisk kommunikation är väl representerade; Miltton som representerar svenska Gripen, Hill och Knowlton som har avtal med Lockheed Martin för F-35, en annan byrå som representerar franska Rafaele-plan och så den planerade Eurofightern som har en annan pr-byrå som finländsk representant (för en närmare redogörelse, läs den här texten om hur man påverkar rapporteringen i Journalistbladet). Likadant då det gäller sjuk- och hälsovårdssektorn, där den offentliga upphandlingen är verkligt betydande och intressena, som hos läkemedelsindustrin, påtagliga. Då t.ex en riksdagsledamot grundar en skild platform för ärenden som har med hälso- och sjukvård att göra och tidigare medarbetare jobbar på ett lobbyingföretag som uppger ”hälsofrågor” som uppgiftsområde så kan man med fog anta ett samband. Det är oacceptabelt att den typen av influens sker utan insyn.

Öppenhet kring lobbying saknas däremot i Finland, alltså det att proffslobbarna borde ange vem det är de jobbar i vilka ärenden och genom vilka kanaler och framför allt för hur mycket pengar. Det borde ge perspektiv kring det betalda inflytandet över demokratiska politiska processer och huruvida det är berättigat. De här frågorna uppmärksammades en del förra hösten i debatten kring riksdagens besöksregister, men det är inte nödvändigtvis besöken i riksdagen som är utslagsgivande för politiskt inflytande. På EU-nivå finns ett register för intresserepresentanter, men problemet är att uppgifternas relevans inte granskas (inte heller de registrerade företagens bokslut etc) och det är omöjligt att sluta sig till omfattningen av lobbyingen genom ett otal arbetsgrupper då registret inte är obligatoriskt och samma personer eller företag kan ha olika roller i olika sammanhang, vilket inte klarnar i och med att de flesta av EU-kommissionens arbetsgrupper inte ges någon som helst publicitet, fastän lagberedningen till stor del sker i dem. Problematiskt är också att samhället delas upp i särintressen med egna bevakare, samspelta såtillvida att man är överens om att den offentliga kassan ska delas enligt behoven för respektive bransch, men då inflytandet för de aktörerna tilltar genom representation på olika nivåer i beslutsfattandet så verkar det inte mera handla om samhället i stort, om att beakta allmännyttan, utan om att smalspårigt dela in samhället i några fåror och inte beakta helheten, men samtidigt ge intressebevakare en roll som inte är berättigad med avseende på ansvarighet. Klart att det alltid förekommit intressebevakning i viss mån, men en professionalisering av representation av också mycket smalspåriga intressen eller påkostade kommunikationskampanjer till förmån för vissa enskilda produkter (och deras reglering, som t.ex. under debatten om alkohollagstiftningen, där givetvis producenterna av starka drycker har givna intressen) har ändå vuxit betydligt som fenomen. Och det kräver att både allmänheten och inblandade politiker och tjänstemän är medvetna om vad den sortens politisk påverkan syftar till.

Och så tillbaka till frimurarna. Man borde skärskåda alla slags strukturer som inverkar på den politiska opinionsbildningen för att kunna uppskatta inflytandet de har, särskilt när man betänker hur välrepresenterade också media är, både av (manliga) redaktörer och chefredaktörer (utom de kvinnliga då) och förstås de övriga samhällssektorerna, där män, med mer eller mindre inflytande pratar ihop sig och kommer överens om vilka tankar och idéer de företräder, kollektivt. Det jag stör mig på, förutom att det bara är larvigt med hemligsällskap, är att det är en struktur som onekligen har inflytande, i mitt tycke otillbörligt, och där saker avhandlas av samhällelig betydelse utan någon insyn, annat än att medlemmarna försvarar varann och influerar den politiska agendan utan att man direkt kan spåra det (också vad gäller mera etiska och moralfrågor). Då jag följer med utländska medier (i Bryssel) så lär man sig en del kring frimurarna, så här har man ens lite granskning kring vad de står för, tydligen är de mot abort (därför så flammar abortdiskussion upp ibland till synes från ingenstans också i finländska medier) och för eutanasi, bara som exempel på deras moraliska ställningstaganden. Individens rättigheter och inflytande över egen autonomi tror jag inte de står för, utan ett slags patriarkalt överseende över kvinnor. I höstens debatt kring sexuellt våld och utnyttjande och opassande beteende störde jag mig på avsaknaden av diskussion kring dylika männens maktstrukturer, då det ju framstod i all pinsam tydlighet hur mansdominerat Finland är i många avseenden vad gäller samhälleligt inflytande och inte bara det, trots många ganska tomma floskler kring jämlikhet och så vidare.