Nej är inte nog
Jag har alltid älskat Naomi Kleins böcker. Hennes chockdoktrinteori har varit det bästa tänkbara medlet åtminstone för mig då det gällt att öppna upp och förstå alla aktuella dramatiska samhälleliga skeden.
Speciellt bra fungerade teorin på händelserna i Grekland efter finanskrisen och egentligen på händelserna i nästan alla andra krisdrabbade länder i Euopa också. För att inte tala om Finland i början av Sipiläs regerings tid. Ni kanske minns hur Sipilä dramatiskt gick ut i TV:n med sitt nödtal till nationen och hur en rad med hårda nedskärningsbesluit sedan startade. Och fortsätter ännu idag.
Nu har Naomi Klein givit ut en ny bok som heter Nej är inte nog – så står vi emot Trumps chokdoktrin och skapar en ny värld. Boken skrevs under våren 2017 och finns redan i svensk utgåva hos Ordfront. Jag tänker inte recensera boken här utan bara igen betona vilket enormt intryck på mig boken hade. Alla pusselbitar i händelserna i USA efter Trumps maktövertagande hittar sina platser i den här boken och skapar ett överskådligt mönster. Det bästa med Klein är att hennes analys, som är rätt så ”marxistisk”, trots allt är så optimistisk. Hon lyckas plocka fram alla motkrafter i samhället och lägga ihop dem till en optimistisk helhet. Klein var en central förgrundperson under Occypy Wall Street-rörelsen inledande och häftiga fas och hon bygger hela tiden vidare på de erfarenheterna och på sina tidigare böcker.
Och nu kommer jag till det jag ville säga: Varför har ingen i Finland kunnat skriva en lika bra bok om nedmonteringen av demokratin och välfärdssamhället hos oss ? För också i Finland pågår nu en gigantisk attack mot välfärdssystemet: Privatiseringarna ökar hela tiden och de riktigt sora privatiseringarna är först på kommande: Vägarna, järnvägarna, flygfälten, skogarna, vattnet, fjällen, malmen i marken,luften, luftrummet, etern, allt. Samma mönster går igen i alla länder och de startar alltid efter en stor kris.
SOTE-reformen handlar om samma sak, fast den framstår ofta som också en möjlighet och något positivt. Men hela SOTE-processen visar vad det handlar om: Privatisering. Och efter SOTE kommer hela socialskyddet som en stor helhet. Också här kan nästan allt privatiseras. Se fast på Schweiz eller på många andra länder. Fast i Schweiz finns också undantag från den här regeln: Järnvägarna där staten, regionerna med fast hand utvecklar systemet som en klocka, tillsammans med privata operatörer visserligen.
Läs Nej är inte nog och se på Finland med Naomi Kleins ögon. Åt vilket håll barkar det för Finland just nu ? Vad tänker man ännu ofrfra ? Vad går ännu att rädda ?
I fully agree that it is regrettable that Finland has not produced anybody equivalent to Naomi Klein, but I also see a difference in conditions which may make this fact more understandable: (a) Finland is small (less than 6 mio people) and has a rather special language, so that any förlag will think VERY carefully before investing the money necessary to publish a book of somebody writing in Finnish, and even if somebody should write in Swedish, the number of possible readers is anything but overwhelming. Compared to this, Naomi Klein writes in English, by that for a market of hundreds of millions of possible readers. (b) The Finnish (at least the Finnish-Finnish) culture does not favour cooperation (the Finnish man is supposed to bear life in silence, and the Finnish-Finnish woman should not dare to say anything which deviates from the opinions of her opinion leadress), so that the Finnish literary production tends to be written by rather solitary individuals (at least according to the impression which I get from the reviews which I see in Ny Tid). Compare to that what Naomi Klein writes in her acknowledgements (and the same about Rutger Bregman, author of the extremely recommendable book ”Utopia for Realists …”): Klein and Bregman are by profession journalists, i.e. people who are used to and skilled at producing very readable text, and they have the great good luck to get support from a lot of people who presumably have similar political inclinations, plus media which actually print their products, but I really do not see from where a Finnish journalist (just think of the political line of Hesari or HBL) could find an even remotely as favourable environment. And also about the Swedish media landscape I do have my doubts (the sheer endless time which some Swedish förlag took for finally coming out with a Swedish translation of Ha-Joon Chang’s ”23 Things …” smells to me VERY much of some type of censorship – Finland is indeed lucky that the Finnish translation of Chang’s book is already being sold in its third print …). We do have academics who even HAVE to write and publish (already for furthering their carreer – think of Heikki Patomäki), but (due to my difficulties with the Finnish language) I have not any clear impression how readable their production might be for a politically interested lay public. Altogether (c) let’s be happy that there are at least outside Finland VERY good and readable books being produced, and let us be active by recommending those books which have already proven to have a huge appeal to the public (such as Naomi Klein’s books) also to Finnish editors (I was already recommending Rutger Bregman’s book to Into kustannus and it might help the matter if somebody else could do the same). – And as I just mentioned Into kustannus: just today I noticed that they have come out with the Finnish version of a book by Sarah Wagenknecht (who is the clearest and most intelligent voice of the German Left Party), unluckily for 24,50 €, but if some fluent reader of Finnish could have a close look at it in Akademen, it certainly might not harm.
Du kanske noterade att jag också den 9.11 skrev en text om boken – vi tycker tydligen båda att den är både viktig och läsvärd.