Nya människor tecknar bilden av 1918

Efter den första utställningen var jag förbluffad: Kan man behandla inbördeskriget 1918 utan att beskriva vad kontrahenterna stod för?

Efter två utställningar till visar det sig att det går mycket bra att presentera inbördeskriget 1918 utan att redovisa för hur de två motståndarsidorna såg på världen och hur de tänkte sig framtiden. Den generation som har satt upp utställningarna lyfter fram individerna som det verkligt intressanta. Resultatet är givande, men för mig känns det nog mer än ovant. Samtidigt är det fascinerande att jag inte kan föreställa mig vart de här nya människornas synsätt kommer att leda oss, o mänsklighet.

De historiska museerna i Lovisa, Esbo och Helsingfors (nationalmuseum) visar upp en rad individers väg genom kriget. Ibland får vi en bild av hela familjegemenskaper. Via de här människoödena kan vi i någon mån leva oss in i den tiden och de utmaningar människorna ställdes inför alldeles konkret. En av greppets styrkor är att just det vardagliga träder fram med stor kraft. Eftersom också ett krig är mänsklig aktivitet finns där mycket att känna igen och identifiera sig med.

Individperspektivet ger också paradoxalt nog möjlighet till en sorts neutralitet. Utställarna låter röda och vita komma till tals turvis, och perspektivet växlar därefter. Ideologiska utläggningar finns inte med, på gott och ont. Däremot utmynnar Esbo-utställningen i en parallell med människor som från dagens inbördeskrig söker skydd, en del rentav i vårt land.

När man går från utställningarna har man fått en hel del material som belyser de frågor man själv är mest sysselsatt av. De övergripande förhållandena kan anas, för de finns självklart där. Och precis som de samhälleliga förhållandena i dag låg de utanför den individuella sfären och blir synliga bara på en strukturell nivå. På utställningarna formuleras inte annat än i förbifarten, och den som tycker det är viktigt får begrunda de frågorna själv.

Ett sympatiskt drag i de båda lokala utställningarna är att olika viktiga förhållanden tydligt framgår, utan att betraktaren skrivs dem på näsan. I Lovisa finns ett stort antal ”dödsannonser”, vita affischer med namn och några personliga data för dem som dog. Där blir det mer än klart att de röda förlusterna var mycket, mycket större under hela kriget och, som vi vet, efteråt. I Esbo snurrar en video i gratisområdet vid kassan. Där berättar ett syskonpar om sina upplevelser i en familj där fadern var rödgardist. Nederst på bildrutan finns textning till finska, eftersom syskonen talar svenska. En finstämd hälsning till Maria-Pia Boëthius.