Efter att 18 dog på Gaza-remsan

De fruktansvärda övergreppen mot palestinierna på Gaza-remsan, som präglade förra veckans nyheter, satte jag i förbindelse med diskussionen om vad Israels framtid ska vara. Eller vilket berättigande en stat har som bygger på en så flagrant diskriminering och förtryck.

Jag tänkte osökt på böckerna av Schlomo Sand, som har judisk bakgrund men är en skarpsynt kritiker av staten Israel, som han menar bygger på en artificiellt konstruerad identitet som inte håller för hans närmare granskning av vem som historisk utgjort det judiska folket, än mindre ger den moderna staten legitimitet. Han problematiserar den judiska identiteten och ifrågasätter om Israel alls kunde existera som sekulariserad stat och en etniskt blandad sådan. Hans resonemang är väldigt tankeväckande då han provokativt problematiserar att det verkar vara omöjligt att konvertera till judendomen om man vill bli bara en sekulariserad jude, för det måste man vara född inom judendomen vilket å andra sidan indikerar en privilegierad ställning som inte har något annan berättigande än just privilegier (om man däremot vill bli en religiöst brinnande konservativ jude eller muslim eller något annat, så är det fullt möjligt, men att så att säga skippa religionen men behålla identiteten är möjligt endast om man är född inom religionen i fråga).

Och vad är det kulturella uttrycket för en sekulariserad judisk identitet, undrar Sand? Då sionisterna och de som stöder dem hänvisar till förintelsen för att konstruera en modern judisk identitet och förvandla minnet av holokaust i en sekulär religion så menar Sand att man bäddar för problem. ”Despite Israel being the only nuclear power in the Middle East, it regularly reinforces terror in its supporters across the world by pointing on the future horizon to the spectre of a repeated holocaust. Such a stand bears the ingredients of future catastrophe”, skriver Sand i kapitlet ”Who is a Jew in the Diaspora?” på s. 93 i förklaringen till varför han avvek från judendomen. Han menar att allt som hör till det militära i Israel tjänar till att reflektera en ny judisk identitet som bygger på en maktstruktur och mobiliserar stöd för statens utrikespolitik och den allmänna opinion, som gärna ser judarna utöva sitt inflytande för att nyskapa historien. Klart att det finns israeler som engagerar sig mot både segregeringen och ockupationen, till och med till den grad att jag läst analyser kring att Israel inte kan fortleva som demokrati då man fortsätter förtrycker av araberna som folkgrupp, nu då Gaza blivit ett veritabelt friluftsfängelse och kontrollmedlen alltmer högteknologiska.

Schlomo Sand tar i i sin kritik och konstaterar att då han kommit till insikt om att han genom sin samhörighet med Israel i själva verket var assimilerad i vad han menar är en fiktiv etnisk grupp som består av förföljare och deras anhängare, som identifierar sig som en exklusiv klubb av utvalda, så vill han gå av och sluta betrakta sig som jude. Han vägrar etnocentrismen som Israel bygger på, det han betecknar som ett av de mest rasistiska samhällena i västvärlden. ”Before we put forward ideas on changing Israel’s identity policy, we must first free ourselves from the accursed and interminable occupation that is leading us on the road to hell”, skriver Sand på sidan 100 i ”How I Stopped Being a Jew”. Han är rädd att det redan är för sent och faktiskt kan man ju hålla med om det då man beaktar den senaste tidens händelser och Trump-administrationens utspel kring förflyttningen av den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Det verkar inte finnas något perspektiv nu för en politisk lösning och det verkar inte som att Israel skulle överväga att dra sig tillbaka till 1948-års gränser. Men, tycker Sand samtidigt, i och med att mänskligheten överlevde förra århundradet utan ett kärnvapenkrig så tyder det på att allt är möjligt och kanske finns det hopp även för Mellanöstern. Israels militärmakt, som ju sponsras av USA, har möjliggjort den territoriella utvidgningen och bidragit till en radikal nationalism. De religiöst sinnade nationalisterna och de nationalistiska ortodoxa judarna är förstås de mest etnocentriska elementen i det israeliska samhället, men som Sand säger så var det knappast Bibeln och Talmud som ledde in dem på den banan, fast de heliga skrifterna å andra sidan inte heller hindrade dem från att drivas mot brutal rasism, ett frenetiskt sökande efter territorium och fullständig ignorans för de palestinska urinvånarna.

Den egocentriska dimensionen i den traditionella judiska moralfilosofin är kanske ändå inte direkt ansvarig för den antiliberala och antidemokratiska kollapsen som man bevittnar idag i Israel, men den tankeströmmen har otvivelaktigt gjort det möjligt och forsätter att legitimera den utvecklingen. ”When a tradition of intragroup ethics is combined with a religious power, a national power, or a party, it invariably generates injustices against those who are excluded, who are viewed as not part of the community”, skriver Sand vidare, på sidan 76 i ”How I Stopped Being a Jew”, som är förvånansvärt lättläst dessutom. Om man är intresserad av exegetik eller överlag religionshistoria kan man läsa hans utförliga analys av hur begreppet judisk skiftat och framför allt omfattningen och vidden av det som betraktas som det judiska folket genom tiderna, i boken ”The Invention of the Land of Israel”, men den är ganska snårig i resonemanget.