Trevlig semester!

De hämtar pengar, de skapar jobb, de håller hjul i rullning.

Så har man välkomnat turistströmmar i årtionden. I bästa fall är samspelet med lokalsamhället där turisterna flockas sömlöst, man ger och tar på ett sätt som håller balansen.

Men i dag vet vi att det är en glansbild, samspelet gnisslar allt högljuddare och när det skär sig handlar det oftast om mängd. Antalet turister blir ohanterbart eller så stort att det rubbar grundbultarna i lokalsamhället.

Den diskussionen har länge förts till exempel i Berlin, där det exploderande antalet turister kraftigt förändrat stadsbilden, inte minst i de för stunden coola stadsdelarna.
– Ett toleranstest, säger berlinarna själva. Det handlar om att lära sig dela sin stad med horder av andra, som kommer klapprande med sina dragväskor, som i stora grupper står på cykelvägar och med nollställda hjärnor stirrar mot samma punkt, som gör gatorna till fotgängarzoner, som skrålar sig fram genom nätterna.

I Barcelona har de lokala invånarna tappat tålamodet med turistmassorna som skränande och halvnakna drar fram längs dom populäraste stråken dygnet runt, urinerar i portgångar och festar som om tidens ände var nära. Servicen lider, alla orkar inte le och vara vänliga mera.

The Guardian skriver (26.5.2018) om hur turismen destabiliserar Barcelona, medan immigrationen, som också ökat kraftigt, förändrar staden på ett positivare sätt. Skillnaden är att immigranterna, som i många fall integreras väl, bidrar till stadens förändrade identitet, medan turisterna genom att enbart konsumera dränerar staden. ”Turismen stjäl en bit av vår identitet, banaliserar oss till en nöjespark, lik vilken som helst var som helst , säger en intervjuad i The Guardian.

Som att bo i ett gigantiskt Puuhamaa.

Bussarna är ibland så fulla av turister att Barcelonaborna själva måste vänta eller hitta en annan utväg för att ta sig hem eller till jobbet.

I Venedig talar man om ”Mordi e fuggi-turism” (ta en tugga och rusa vidare) och menar att turisterna konsumerar staden och dess sevärdheter som om de åt en smörgås. Där har man gått in för att avspärra vissa områden för att värna de lokalinvånare som håller ut och skapa litet lugn i kaoset.

I Dubrovnik, del av Unescos världsarv, vädjar man: kom inte under högsäsong. Man kan vandra på stadsmuren också i november och februari. Slitaget under sommarmånaderna utgör en risk för det arv alla vill se.

Samma symtom på Island. Efter en fantastisk reklamkampanj, där man lyckades vända Eyjafjallajökulls hotfulla askmoln (2010) till en aldrig tidigare skådad turisttrumf, översvämmas ön numera av över 1 miljon turister om året. Detta i ett samhälle med omkring 300 000 invånare, av vilka två tredjedelar bor i Reykjaviks storstadsområde.

Också där vill så många som möjligt ha sin del av kakan, och då hamnar lokalinvånarna i skuggan. Hus rivs för nya hotell, lägenheter görs om till Bed and Breakfast eller hyrs ut privat via nätet. Hyresmarknaden har blivit turistmarknad, priserna trissas upp. Studerande, unga familjer, folk som kommer till huvudstaden för att jobba hittar ingen bostad. Turismen ger snabbare och mera pengar.

Ön drabbas också av en annan skuggsida av turismen: områden täckta av lava och mossa som bildats under tusentals år hotas av okänsliga besökare som ägnar sig åt offroadkörning med fyrhjulsdrivna monsterbilar där det inte finns vägar, men där framfarten ger kickar.

Så hur hitta balansen mellan respekt för det lokala livet och inkomsterna som man inte vill tacka nej till? Mer och mindre reglering av turistmarknaden är redan verklighet, men utfallet vet vi ännu inte mycket om. Reglering bör diskuteras och genomföras innan massorna dränker målet, hittills har man vaknat sent.

I vårt eget land befinner sig till exempel Åbolands skärgård i gynnsam situation: intresset bland turisterna ökar, man välkomnar gästerna men är medveten om behovet att värna om det unika i miljön. En ypperlig chans att hitta balans i tid.

I väntan på det är det bra att komma ihåg att vi är gäster var än vi landar på vår resa. Inte låta respekt för lokalsamhället och de som bor där hamna i skuggan av de pengar vi lämnar efter oss.

Det kan också kallas sunt förnuft.