Brottsoffrets obetydliga roll i Finland

Jag har länge grubblat i varför det saknas ett så kallat narrativ för att beakta brottsoffrets ställning hos oss. Jämför man med USA där det inhumana så kallade systemet verkar bygga på hämnd och vedergällning, så handlar allt i Finland om att rehabilitera gärningsmannen (i könsneutral bemärkelse). Men någonstans i anammandet av en modern straffrättsdoktrin (såvitt jag kan se från 70-talet framåt) så föll brottsoffret som subjekt bort ur det finländska systemet.

Jag tycker det är förfärande varje gång man inte verkar beakta offret som person eller offrets odelbara rätt till liv, utan reducerar den som fallit offer för brott till ett objekt, som om det var givet att offret skulle bli just offer och inte existera i egen rätt. Samma tankegångar uppträder gång på gång, både i rapporteringen kring brott men också i muntliga och skriftliga förfaranden, i allmän debatt och diskussioner där det lyser igenom att man argumenterar enligt förövarens perspektiv, också i fall där det inte handlar om en dispyt mellan jämnstarka vuxna, utan om brott som chockerar i sin hänsynslöshet, vare sig de riktar sig mot barn, vuxna, eller situationer där offret omöjligen kunnat försvara sig.

Jag vet inte om det är media som tappat perspektivet och banaliserar brotten, men det är inte bara media; samma urholkade och förfärande inhumana synvinkel återspeglas i rättsliga dokument också. Jag läste av en händelse domen i fallet i Jakobstad våren 2006 där ett stackars nyfött spädbarn på det grymmaste vis dräptes av sin biologiska förälder, mannen som väntade på att modern han övertygat om att föda barnet i hemlighet hemma blött ihjäl. Barnet ges inget namn, i domen nämns knappt ens könet, men det var en pojke, som idag skulle ha varit 12 år. Ingenstans i dokumentet framstår brottet som det bestialiska fallet av närståendevåld det i själva verket var. Den som hjälpte till att dölja brottet skulle i en normal rättsstat ha dömts för att ha försökt dölja brottet, eller för medhjälp, men inte i det här fallet. Domen finns att läsa här med kommentarer, men det som förbluffar ännu nästan tio år efter domen är hur brottet trivialiserades, utan den påföljd det alldeles uppenbart skulle ha krävt då offren var ett spädbarn och en särskilt utsatt och skör kvinna. Istället blev det en studie i hur man döljer hänsynslösa brott genom lögner i flera skikt.

Det bara förstärker min uppfattning om att det finländska rättssystemet inte är särskilt systematiskt alls, utan något slags märklig blandning där inte ens centrala principer verkar hålla streck. Det talas mycket i offentligheten om att det daltas med gärningsmännen, men det är sällan man ger offren den erkänsla situationen kräver, då någon berövats liv eller hälsa eller annars kränkts. Det verkar som att vi inte har ett narrativ för att erkänna offrets människovärde, rättmätiga förväntningar, helt oberoende av vad brottet handlar om. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att man av någon anledning efterlever någon slags primitiv instinkt att försvara den starkare, dvs. förövaren. Samtidigt undrar jag varför man inte i grunden kan tänka om i finländsk kriminologi och beakta brottens sociologiska bakgrund, som enligt vad jag kan döma socialpsykologiskt bottnar i att man inte kan se individens rättigheter som person, inte ser människor som aktörer i egen rätt. Det är svårt att uttrycka, men min känsla är den att mycket av den finländska brottsligheten bottnar i eller börjar som trakasserier i olika hög grad. Om man däremot tog tag i problematiken och utvecklade ett system att medla i fall som urartar, något enligt samma principer som föreslagits av den så kallade nätpolisen för att hantera trakasserier över nätet, kunde man helst försöka åtgärda det innan det urartar. Jag undrar om man med ett effektivt medlingssystem (där också påföljder kunde utfärdas) skulle kunna förebygga våldsbrott, i fall där folk hotas av tidigare arbetskamrater, av grannar eller förstås av familjemedlemmar, tidigare partners eller vem som helst annan. Å andra sidan finns ingen upprättelse för dem som drabbats av besinningslöst våld i andra sammanhang, som den kvinna som för ett år sedan på grymmaste vis dräptes på sin egen farstu i Pernå, Östnyland. Hennes familj skrev en hjärtskärande redogörelse för hur varken offret eller de själva som anhöriga verkar tillmätas något människovärde eller ens grundläggande rättigheter. Dessutom beviljades de en obetydlig ersättning, som inte ens betalades ut, trots att offret ensam bedrev egen firma och hela egendomen gick till att betala utgifter som uppkommit direkt av hennes bortfälle, dvs. hennes förväntade inkomst hade ingen betydelse alls i tingsrättens bedömning.

Men särskilt då det handlar om brott mot barn och minderåriga inom familjen så undrar jag om inte likgiltigheten i offentligheten bottnar i något slags föreställning om patriarkatet, att den som porträtteras i offentligheten i sociologisk mening som aktör, som den vars handlingar är det avgörande. Trots indignationen då brotten först sker så blir det inte ens någon offentlig rättegång ifall mördaren sedan tagit sitt eget liv, efter de bestialiska brotten begångna mot försvarslösa barn. Där undrar jag om inte man borde hålla ett offentligt hörande, enligt modell av självmordsutredningarna (”public inquest”) i Storbritannien, för att ge offren någon form av upprättelse och belysa hemskheten i det som åsamkats den. Det som inte upphör att förvåna är att trots indignationen först, då media uppmärksammar fallen (som det där en kvinna i Helsingfors var på väg ut och jogga en morgon, men mördades av sin man, som sedan riktade kniven mot de två sovande små barnen) så hålls inga protestmarscher, inga kampanjer för lagändringar, som i Sverige, ens i fall som väckt medlidande i det hårda finländska samhällsklimatet, som åttaåringen som torterades ihjäl. Inte ens den gången år 2012 resulterade publiciteten i någon offentlig sanningskommission eller uppgörelse med vad det är som är fel i Finland, bara en till diskussion i tv-soffan och en massa rapportering i pressen, där barnets rättigheter kränktes grovt, igen en gång.

Särskilt då brott mot barn inte får sin rättmätiga plats och det fördömande de förtjänar så undrar jag om det inte är en föreställning om patriarkatet, om mannen som utövar våld och makt, som lägger sordin på debatten. I offentligheten verkar kvinnor som gärningsmän få mer förakt, kanske för att kriminaliteten är en företeelse som är särskilt mansdominerad. Utom då förövaren är en utlänning och brottet sker på offentlig plats så verkar det vara tillräckligt för att fördömas bland allmänheten. Eller är det bara för att den offentliga diskussionen i Finland så ofta kretsar kring forcerade klichéer som vi inte vill se det mest hänsynslösa närståendevåldet, utan döljer det för att slippa se det?

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

2 Responses to Brottsoffrets obetydliga roll i Finland

  1. anders says:

    Verkligen svårt att analysera…men det finns flera verkligheter som päverkar helheten – löpsedelsverkligheten, som ju resulterar i mycket buller och inga andra effekter än sår i människors hjärtan, förvaltningsverkligheten där det väsentliga är en ‘ordnad process’, dvs där ingen levande eller död människa existerar annat än som objekt, och i varje fall en juridikverklighet som har otroligt djupt inbyggda strukturer från romersk och antik sedvanerätt – patriarkatet inräknat. Det hela kretsar i en sfär där inga offer ens kan tänkas föra egen talan eller ha ett värde. Förövarna har ju faktiskt fått något större uppmärksamhet, kanske främst för att somliga av de mest genomtänkta funderingarna verkar komma från fängelsechefer och andra som möter frågorna varje dag. Medling sprider sig i ytterst långsam takt – vi har ju faktiskt en lag om medling från 2005 – https://www.riku.fi/se/hem/ – men har egentligen inte dykt upp som en preventiv åtgärd, bara när det redan gått snett.

  2. a-k says:

    Tack för kommentar, intressanta reflektioner! Jo, att förebygga brutala brott så är ju något som är ytterst komplext. Det där med medling tänkte jag närmast på i fall där det konstaterats att offret trakasserats länge innan eller att det fanns någon slags stridigheter (som finländarnas legendariska granntvister) som man tycker kunde ha bilagts ifall det fanns något sätt att ens försöka. Och sedan är förstås alla psykoaktiva substanser en stor faktor, vare sig det är traditionella alkoholen eller droger eller fast en medicininducerad psykos som är orsaken. Den biten borde man kanske uppmärksamma mera i förebyggande syfte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.