Prata med mig!

Ålderdomshem hette det förr, vanhainkoti. Numera har man tappat bort ordet hem och talar om service i stället. Servicehus – palvelutalo.

Det tänker jag på då jag ibland besöker en medmänniska på ett av stadens servicehus. Hur språkbruk och verksamhet avspeglar varandra.

All service fungerar, men det mellanmänskliga umgänget haltar. Hemkänslan är svår att fånga, trots att han har egna möbler, tavlor och foton av sina kära på hyllan.

Varje gång jag går därifrån snurrar samma tanke i mitt huvud: Varför är denna människa så ensam mitt bland de andra i huset, mitt bland all service och allt program?

Tanken bakom servicehusen är bra – då bortser jag helt från de skyhöga avgifterna, där allt extra dessutom kostar.

Allt var inte bättre förr, utvecklingen inom åldringsvården har gjort stora framsteg, men någonstans på vägen har serviceutbudet spurtat förbi det mellanmänskliga mötet.

Man är vänlig mot klienterna, gör mycket för att de ska känna att det är deras hem numera. De som bor där har alla eget rum, de får mat flera gånger per dag, de har en mängd program varje dag, de har sällskap av de andra om de vill.

Det är det anhöriga vill höra. ”Där finns all service till hands, där finns folk att prata med. Du behöver inte känna dig ensam. En bra lösning.”

Ja, en bra lösning för anhöriga. De slipper oroa sig, slipper väckas av råddiga samtal mitt i natten, slipper ångesten över att inte veta om mamman eller pappan är okay.

De vet att den anhöriga ”har det bra.”

Medan den gamle sitter där, inte alltid hungrig när det är dags, inte alltid på prathumör med dem som upprepar samma saker varje gång, inte upplagd för pyssel eller allsång.

I stället väntar han på att någon ska hinna prata med honom. Sätta sig ned i några minuter och prata. Bara prata. Om väder, om minnen, om politik. Om vad som helst bara någon sitter i rummet en stund utan att blicken irrar mot klockan. Någon som kommer in just för pratstunden och som inte bara frågar hur det går och jäktad slinker ut innan han hunnit säga meningen till slut: ”Bra bara, men skulle du inte kunna sitta en stund och pr… ”

Han har godis han vill bjuda på, han kan koka lite kaffe om det smakar. Kanske bjuda på en konjak.

Men ingen skötare hinner. De är så få och kunderna så många. Det är alla rutiner, det är alla sår som ska skötas om, alla mediciner som ska delas ut. All service. Och de har bråttom, orkar inte svara mot det största behovet av alla: någon att prata med.

Varje gång jag går därifrån tar han tag i min arm, paniken lyser i ögonen: gå inte. Stanna en liten stund till. Bara en liten stund.

Varje besök slutar med besvikelse för honom och själv känner jag mig illa till mods.

Och jag undrar: Kunde man lägga ens en liten del av de resurser man nu har för all världens dagsprogram på någon som pratar med dem som bor där? En halvtimme kan göra all skillnad i världen.

Allsång, pussel, stoldans, frågesport i all ära, men de väger lätt när det högsta man vill är att prata med någon i lugn och ro. Någon som delar en kaffestund med en, ger en känslan av att vara sedd och tagen på allvar. En medmänniska att umgås med, inte en kund att serva.