Smulor åt sekundamänniskorna

Nu är jag nog igen så obehagligt överraskad. Tänk att den största lutherska församlingen i storstaden i sin förträfflighet åter lyckats överträffa sig själv i nedrighet mot regnbågs­människor.

Senast hände det sommaren 2017 då Johannes församling präktigt gått ut i media med att de öpp­nat sina utrymmen för välsignelser av sam­könade par. Hurra tänkte jag. Men sen kröp det fram att det inte går att välsigna ett regnbågspar i Regnbågs­mässan, fast den mässan faktiskt huserat där mellan åren 2009 och 2017. Före mässan hade det nog gått och efter mässan, men inte inne i mässan.

Eftersom det här inte var ett problem för den finlandssvenska kyrkoherden Fagerudd i Vanda, tog vi vårt pick och pack och begav oss genom öknen till det förlovade landet. Och väl där och hjärtligt välkomnade fick vi veta att problemet “samkönade välsignelser” var så obetydligt, att vi gott kunde spetsa oss på att också viga. Göra The Real Thing. Det var inget problem det heller.

Nåväl. Nu är Regnbågsmässan sedan dess öppen för vigslar. Men det är ganska främmande för människor, vare sig heteron eller homon, att vigas i en mässa. Vi är så privatiserade. Dop, begravning och vigsel vill man göra med de allra närmaste. Helt förståeligt. Men ur ett historiskt perspektiv är det här en ny praxis, ung och individualistisk.

Den största tiden av kristendomens historia, har människor samlats i det tryggaste de vetat – nattvardsmässan – för att kollektivt bära omsorg över bebisar i dop, älskande i vigslar, dödingar i begravningar. En by samlades runt sina människor och det gjorde kyrkan i byn också. För många förstås en strypande omfamning och full av kontroll, men det är en annan historia. Vi tar det nästa gång. Idag vill jag skriva om hyckleri, dubbla standarder och härskartekniker i religiösa miljöer.

Vet nu läsaren vad en mässa i den religiösa kontexten innebär? Jo, en gudstjänst med nattvard. Och hur obetydligt man än tycker att det hela är, så är det ändå bra att förstå och veta att nattvard är det mest centrala av ritusar i kristenheten. Det är ett sakrament. En helig handling. Och i lutherska kyrkan finns bara två sådana. Nattvarden. Och dopet. I andra traditioner kryllar det av sakrament. Nåväl. Till saken.

Det har varit bedrövligt svårt i århundraden och årtusenden för kristenheten att ge plats för kvinnor, att dela ut nattvard. För vi har ansetts för perversa och mot naturen skickade jämfört med män som kallas för “avglans av Gud”. Reflexioner av det gudomliga alltså. Senast jag läste det här var i våras 2018 i Vasabladet, där den unga kyrkoherdemannen i Korsnäs beskärmade sig att fast han nog kan tänka sig att samarbeta med kvinnor i prästtjänst så är vi ju inte en “avglans” av Gud, för det är bara män som glänser så fint av helighet och gudsnärhet. Så egentligen är vi kvinnor inte ens präster på riktigt. Fast vi skulle vara prästvigda.

Samma teknik till förtryck används i allra största välmening av vissa pseudoliberala finlandsvenska kyrkoherdar, när det häller hbtqia+. Senast igår.

Då steg Johannes församling igen upp i offentliga media, via Kyrkpressens nätsida. Där intervjuas kyrkoherden Johan Westerlund som berömmer sitt församlingsråd som beslutat att “öppna sina utrymmen för vigslar av par av samma kön”. Själv sitter han förstås i egenskap av sin position, som ordförande i rådet.

Och igen trampar dom i klaveret. Speciellt genom att påstå att de följer samma linje som övriga storstadsförsamlingar. Som exempel nämns Paavalin seurakunta, Tuomiokirkko­seurakunta och Kallion seurakunta (Paulus, Domkyrkan, Berghäll).

För det gör dom ju inte alls. Utan tvärtom. Saken är den att åtminstone två av de tre ovannämnda församlingarna helt genuint och tveklöst välkomnar alla par oberoende kön och läggning att om de så vill, fira t.ex. det som kallas Brudmässa eller att vigas i en vanlig nattvardsmässa. Aj nej, tre av tre. Fick just meddelande från Kallio församling att de också välkomnar par av samma kön att vigas i mässa till exempel i Brudmässa.

Nå vad spelar det för roll egentligen? Det här är ju bara som när en loppa pissar i havet. Vem bryr sig? Men det borde vi göra. För här frodas en intensiv dubbelmoral. Och okunnighet i egen tradition. Dom vet ju inte vad de talar om! Så skryt lagom. Att påstå att man följer samma metod som i församlingar där alla får fira sin vigsel i nattvardskontext, men sen inte göra det, vad ska vi kalla det?

Okunskap?
Att bry sig skit?
Att inte vara informerad om basics i den tro där man lyckats få ett förtroendeuppdrag?
Att inte vara så välutbildad som präst som man tror själv?

Hutlöst farsaktigt, sanna mina ord. Den högra handen vet inte vad den vänstra gör och i det här fallet den finlandssvenska adel inom kyrkoliv, denna stora och strålande försam­ling som säger sig vara lika vidsynt som de finskspråkiga grannarna.

När jag påpekar det här på församlingsrådsmedlemmarnas uppdateringar och trådar, får jag ytliga kommentarer så som “jag har aldrig sett en vigsel i en mässa”. Så då måste det ju vara nåt oviktigt, eller nåt som just jag hittat på för att pina hederliga förtroendevalda helt i onödan?

“Förminska inte vårt stora steg framåt” är också en kommentar. Och jo, visst är det ett radikalt steg för en så stel församlingsmastodont. Och jo, det finns idoga lobbare som förberett det här steget länge och väl, fört fram, röstats ner, prövat på nytt. Tills det lyckas att öppna församlingens rum för vigslar.  Bland annat har vänsteraktiva Ulf Särs och kvinnoförbundaren Lotta Koskinen jobbat och lobbat så svetten lackar. Stort tack för det.

Men att sen kyrkoherden uttalar sig förnöjt och deklarerar att de fixat läget, är långt ifrån sanningen. Att hen dessutom hävdar att man nu gör som övriga storstadsförsamlingar, är ju direkt felaktigt. Och för en läsare av en såpass härlig nyhet som att “de nu öppnat” faller fiilisen pladask av att inse att de som uttalar sig i media och vill få berömmelse för sina oerhört moderna drag, inte vet vad de pratar om.

Nattvard eller ej, är väl en pipa snus för en person utanför kyrkotillhörighet eller önskan att höra till just där. Men se det i sin rätta kontext, som är alla de kvinnor som förhindrats verka i kyrkan för att de inte ansetts värdiga att hantera Kristi kropp & blod – brödet och vinet.

Alla de homosexuella, transpersoner, bisexuella och ickebinära som ses som sekunda jämfört med renodlat heterosexuella människor som bildar par med varandra, att den allra viktigaste platsen ur kyrklighetens perspektiv – altaret, nattvardsmässan med oblat (bröd) och kalken (vinbägaren), pulsådern för den kollektiva makten och kraften ur trosföre­ställ­ningarna, nogsamt hålls stängd. Fortfarande!

När en kristen vill förnedra en annan kristen, stänger hen porten till det viktigaste i traditionen, sakramenten – de heliga handlingarna. Ännu när jag var barn var det vanligt att präster inte godkände skilda eller på nytt gifta att komma fram till nattvardsbordet. För att inte tala om hur man förhållit sig till sambopar. Och jag har stått knäböjd vid altaret för att få nattvard vid min sons konfirmation, året var 2007 i Helsingfors utan att få nattvard, för att bredvid mig knäböjer mitt goda sällskap pastor Karl af Hällström, fadder till min son och känd för sina djärva ställningstaganden för homosexuella pars rättigheter i kyrkan. Det behöver väl inte sägas att han också nekades nattvard? En slags förvirring uppstod på den prästerliga sidan av altarskranket, då vi bara knäböjde och knäböjde utan att ge upp, utan att gå bort som den ena prästen uppmanat. Tills en annan präst skyndar fram och ger oss bröd och vin.

Är man riktigt sadist, stänger man vägen till den kollektiva ritusen. Gemenskapen. Möjligheten till samhörigheten att fira högtidligt och seriöst.

Så ska vi vara tacksamma nu? Ska vi vara ödmjuka och tacka och bocka, för smulorna från de rikas bord – att död sten, ekande väggar och tomma dörrkarmar öppnats för vigsel?

NEJ.

De rika är de som är priviligerade med en sexualitet som inte ifrågasätts och kön som följer stereotypierna. De kan vigas i nattvardsmässa om de så vill. Och att öppna “sina utrymmen” för vigslar men hålla ritusen stängd, är oerhört kränkande. Att sedan dessutom luras att man gjort ett steg som i sin radikalitet är som hos övriga i de kyrkliga metropol­miljöerna, är ju kortsiktigt. Det låter ju som lögn. Det är lögn. Men kanske genom ett misstag som baserar sig på att man brytt så förbenat lite om de verkliga omständigheterna att man inte kollat om det man pratar om ens stämmer. Istället har man varit så ivrig att framställa sin egen välvillighet i frågan, att de som läser nyheten förleds att tro att det som står där stämmer.

I dag har jag bemötts av tre personer från olika landsändor, som berättar att de visst upplevt vigslar i mässan. Två var från Österbotten, en av dom kyrkoherde. Och där ökar tydligen trenden. En var stolt fader till en präst som själv gift sig i en mässa.

Jag avskyr hyckleri. Och vare sig man tillräknar t.ex. bibelberättelser nån betydelse eller inte, så tycker åtminstone jag att berättelsen om hur Jesus först tämligen rasistiskt snäser av en syrisk-fenikisk kvinna som söker hjälp för sin dotter med det som i lätt omdanad form blivit ordspråket “kasta inte brödsmulor åt hundarna” för att de är annorlunda, av annan härkomst, bara vagt besläktade med Jesu egen etniska grupp – den berättelsen är guld värd. Kvinnan ger inte upp och till slut får hennes argument självaste Gud att ändra åsikt. För en troende är det här oerhört dramatiskt. Speciellt om man är gammaldags. För Gud gör väl inga misstag och måste ändra sig och speciellt inte om en kvinna tjatar?

Men så går den berättelsen. Och den har använts i feministteologi för att stärka kvinnor som lever under patriarkalt förtryck, att inte ge upp och att tro på att förtryckande struk­turer kan ändras och att tala för sin sak istället för att “tiga i församlingen”.

Så jag säger verkligen i dag med största allvar – vi ska inte nöja oss med smulorna från de rikas och priviligerades bord, de som har sin tillhörighet säkrad. Så länge par av samma kön inte kan välkomnas under samma premisser till vigsel i en mässa och till firandet med brödet och vinet, så länge behandlas mångfalden som sekundavara och det minsta en församling som strävar att genomföra förnyelser i sina strukturer kunde göra är att 1. berätta om sitt beslut att öppna utrymmena för vigslar, 2. beklaga att de ännu inte öppnar mässan, 3. intyga att de gör sitt yttersta för att så ska ske, 4. be regnbågsfolket om förlåtelse för alla de århundraden av våld, förtryck, manipulation, förakt som mångfalden utsatts för och som de nu är ett led i, genom sitt velande i frågan om vigslar av samkönade par.

Och 5. informera tydligt och omedelbart om det råkar vara så att församlingsrådet fattat beslut om att mässor nu är öppna för vigslar och inte enbart utrymmena, även om ingen av de församlingsrådsmedlemmar som jag frågat kunde svara på det, annat än följande.

“Vi har i Johannes tagit ett stort steg i rätt riktning. Vi diskuterade ändå inte vad allt det nya beslutet innebär i fråga om förrättningar i samband med högmässorna. Det får nya församlingsrådet göra!”.

Källhänvisning: Kyrkpressen 14.12.2018, 19:21. "Johannes öppnar för vigsel av samkönade par", www.kyrkpressen.fi.
Parallellberättelser: Nya testamentet, Markusevangeliet 7: 24-30: en syrisk-fenikisk kvinnas tro. Matteusevangeliet 15:21-28: en kanaaneisk kvinnas tro.
Bild: Regnbågsmässa i Johanneskyrkan 2012, trubadur Jan Hammarlund från Sverige.

This entry was posted in Bloggar, Monika and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Smulor åt sekundamänniskorna

  1. Bert says:

    Som hedning, inte av födsel tyvärr, men av ohejdad vana sen länge, kan en ju inte annat än med förvåningens finger i häpnadens mun undra varför den sexualfientliga kyrkan nu ska vara så viktig för ens sexuella identitet och om den nu ska vara det, ta i så fall modell av pussy riot och provocera de skenheliga fundamentalistprästerna tills de spricker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.