Pandoras ask i Regeringsuppgörelsen

Numera är det något av en svensk vana att hota med extraval. Eller nyval som det kallades förr. Många av oss drar oss till minne att Stefan Löfven även hotade med nyval 2014. Då liksom nu stavades problemets kärna Sveriges fascistiska parti, Sverigedemokraterna.

Då hittade politikerna på den så kallade Decemberöverenskommelsen; ett sorts tunnel för socialdemokratiska budgetar att passera genom, där majoriteten lovade att inte fälla dem. Det blev en kortlivad historia som snart upplöstes.

Nu har politikerna istället hittat på en ny överenskommelse, Januariöverenskommelsen: De marginella liberala högerpartierna, Liberalerna och Centerpartiet stödjer Socialdemokraterna mot att de slipper nyval. De kunde lika gärna stött den radikala högern: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, men de liberala högerpartierna ansåg sig kunna göra en bättre deal med Sossarna. Som nu lovade dem föra en högerpolitik, och som min generation så ofta brukade säga;  bedriver Sossarna oftast en stabilare högerpolitik än högern.

I veckan lovade så ett förolämpat Vänsterparti att släppa fram en Socialdemokratiskt miljöpartistisk regering som alltså redan fått stöd av Centern och Liberalerna. Enligt partiledaren Jonas Sjöstedt fattade partiet, onsdagen 16 januari, beslutet att rösta blankt, genom att trycka på gul knapp. Syftet var att undvika att den radikala blåbruna högern tog makten. En blåbrun regering antogs vilja genomföra ett värre blåbrunt systemskifte, än det som hotade genom januariöverenskommelsen. Att trycka gult var enligt Sjöstedt att rösta på det minst dåliga alternativet. Därmed var saken biff för en ny svensk regering.

Det verkar nu som om Sverige återigen slapp ett extraval som framförallt Sverigedemokraterna skulle vunnit på. Och kanske Vänsterpartiet, fast i mindre omfattning.

Hur ska vi se det här?

Som det nu är har den politiska mitten beslutat ställa Sverigedemokraterna vid sidan av den beslutande makten i Sverige igen. Det är förstås bra. För Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti som mera liknar de tyska nazisterna, än sina italienska, spanska eller chilenska anfäder. Och allvarligt talat är de flesta alternativ bättre än att ge ett sådant parti mera makt.

Men Överenskommelsen innebär samtidigt en fortsatt och radikaliserad nyliberal politik i 73 punkter som bland annat innebär stora skattesänkningar för de som tjänar mest.  Samt att vänstern hotas utraderas helt.

Det är inget vi ska ta lätt på. Nu finns det visserligen något slags avtal (delvis hemligt) mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt, om att så inte ska bli fallet. Men det avtalet gäller inte Överenskommelsen som slutits mellan högern och Sossarna, dessutom kvarstår klausulen om att vänstern ska hållas utanför inflytande som Ayn Randisten Annie Lööf insisterat på: Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden, står det.

Som synes är läget förtvivlat, men inte desperat.

Med Vänsterpartiet i vågmästarroll är partiet måhända försvagat. Men inte utan betydelse. Med sina 28 mandat kan partiet visserligen inte fälla regeringen på egen hand. Men sannolikt kan de räkna på stöd för en misstroendeförklaring från ultrahögern. Och isåfall finns det stöd i riksdagen för att fälla regeringen. Därför har Sjöstedt nu möjligheten att ägna sig åt harm reduction. De progressiva förändringar som skedde under förra mandatperioden kan försvaras. Å häri finns ett litet hopp.

Däremot gör konstellationen det svårt att genomföra nya progressiva förslag. Ett resultat av att hela tiden rösta för det minst dåliga. Oavsett hur politiskt radikal man anser sig vara driver man åt höger.

För att avsluta denna korta betraktelse. Det politiska läget i Sverige är mörkt, men det finns ännu hopp. Å andra sidan innehöll Pandoras urna (grekerna som berättade om Pandora, använde urnor och inte askar) all världens elände, synder och ond bråd död. Å bland allt det i urnan fanns även hoppet. Man måste fråga sig: varför?