Vart blev arbetarklassen?

På grundkursen fnissade vi en gång i tiden åt Gunnar Asplunds försök att förklara varför även sjuksköterskor borde höra till arbetarklassen. Sen läste vi i del 3 av Das Kapital att Marx räknade in nattklubbssångerskan i arbetarklassen för hon bidrog till arbetskraftens återställande genom att arbetarna kunde ha en trevlig kväll.

Men den grundkursen var länge sen. Vänstern i dag frågar sig vart arbetarklassen tog vägen (se också ‘Från prekariat till unnecessariat‘ här tidigare). Läser som vanligt Der Spiegel, som nu behandlar de tyska sossarnas dilemma: andelen arbetare i väljarkåren är numera endast 19%, och bara en knapp fjärdedel av dem röstar längre på SPD. Sophie Passmann frågar sig, när man skall hitta vägen till den nya arbetarklassen.

Den nya arbetarklassen? frågar Spiegel. Även Passman hänvisar till det ‘digitala prekariatet, som går från provanställning till provanställning, från det ena tidsbundna projektet till det andra, som inte kan skaffa bostad med sin inkomst och lever i en jäkla kommun…’ SPD i Tyskland har inte klarat av att dels hålla kvar sina stamanhängare, den analoga arbetarklassen, dels ta med denna nya digitala arbetarklass, utan tappat den ena till AFD och den andra till de gröna, och riskerar nu ända upp i samma läge som Hollandes sosseparti i Frankrike: noll.

Och var står vänstern i Finland? Just nu, mest tack vare oppositionsläget, inte så väldigt illa – sossarna går framåt och Vuff har gjort ett inbrott i digitalgänget med Li Andersson. Kanske sossarna lyckas samma med Sanna Marin? Det är förstås ganska symboliskt om så är…

Men egentligen återstår problemet: att ställa upp för arbetarklassen som den är nu, att inse att den finns både i Nystad, Raumo och Otanmäki och i centrala Helsingfors, i Hurstis brödköer likaväl som på kontoret i Sockenbacka. Att kunna överföra och tolka de solidaritetsbegrepp som lade grunden för arbetarrörelsen till den värld vi har. Att få med folk i en rörelse där global solidaritet och lokal solidaritet oavvisligen hör ihop, där likaberättigande gäller alla – och där kampen för miljön och ett hållbart samhälle är lika radikal som en gång kampen för rösträtt och åttatimmarsdag.

Arbete skapar mervärde. Arbetarklassen är de, som skapar det mervärde som ger avkastning på kapitalet och håller kapitalisten välmående. Mervärdet har många andra funktioner också – utan det vore vi döda. Allihop.

Den traditionella arbetarrörelsen stora fel – ett av dem – var att se mervärdesskapelsen enbart i fysiskt handlande, gräva, svetsa, meja, och lämna bort stropparna på kontoret. Sen fick kontoristerna komma med, men dom där magistrarna har man ännu lite svårt med (Marin är magister, Andersson pol kand…).

Idag har mervärdesskapelsen flyttat till service och data. En programmerare på ABB är utomordentligt medveten om att han hör till arbetarklassen, men vet partiet det också?

This entry was posted in Anders, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.