Neo-Finlandisering

It was already a bit before I read in today’s Hbl (Sö 27.01) that “EU-länder ställer Maduro inför ultimatum” that I read on Facebook that Timo Soini had publicly taken the side of the USA in the conflict (to which I wrote a short comment which began with the formulation “What a surprise …”).

Now it is of course so that also I do not claim that there is any obligation to like Maduro very much. I do not have the impression that he is a very competent head of state, Venezuela has very obviously neglected to diversify its economy in time (96% of the country’s income is said to come from the selling of oil), on top of which there is the effect of the sanctions part of which were already imposed by peace nobelist Obama and are at present observed by the USA, Canada and the EU (and are usually simply not mentioned during the present discussions). Thus, the situation in Venezuela IS very obviously bad in quite a number of ways, part of which may well be due to Maduro.

On the other hand, the whole present situation is a glaringly obvious attempt by the USA to achieve another of those so very much longed-for regime changes: Guaido was in the night before he declared himself encouraged by a phonecall from US vice president Mike Pence, and immediately after he declared himself he was supported by Trump (altogether a clear case of what is commonly called High Treason). And if one looks at the possibly intended effects of the action (aside of the obvious wish of the US government to get rid of a government which they have anyway never liked), there is truly little to applaud: it is not probable that the Trump government, which is steadily making the living-conditions for its own citizens (as far as not very rich) worse, would now seriously intend to improve the lives of normal Venezuelans (rather, one could/should suspect an intention to create a new opportunity for the “Shock Doctrine” à la Naomi Klein, with all the resulting blessings for the US capital and the usual disastrous consequences of a US-orchestrated regime change – see Middle East and Libya, also Central America … – for normal citizens). But the EU, (including Finland. also including Germany, which under a Social Democrat government was resisting US pressure to join the invasion of the Iraq) does not hesitate for a moment to follow the US lead, blindly, without considering that this way Trump (whom we do not like so very much, or do we?) is handed a political victory to strengthen his position, so that he can continue driving his own people deeper into poverty, pour more money into armament, inch closer to an invasion of Iran (which one does not need to like either – but what will be the real consequences?), and do his best (i.e. worst) to harm biodiversity and the climate. And this at a time when the US opposition is loudly warning against following Trump’s lead. Well, Europeans are Europeans, and Finns have not either forgotten their old tendencies concerning Finlandisering, at least not those Europeans and Finns who are at present in power. But all the more reason to try and change that by giving power to people with better and more responsible heads. And might it help to decry, during election campaigns, the present power holders as “Trump followers”?

This entry was posted in Bloggar, Ernst. Bookmark the permalink.

11 Responses to Neo-Finlandisering

  1. Christian says:

    Det är en mycket viktig fråga du tar upp Ernst. Och igen visar det sig att det är svårt för oss vänstermänniskor att ta ställning. Litet som under kriget i Jugoslavien på 1990-talet då Europas vänster inte visste på vilken fot den skulle stå. Eller nu i Syrien, där Ryssland i lugn och ro får utvidga sitt inflytelseområde utan någon som helst kritik från vänstern, och inte nån annan heller för den delen.
    Naomi Klein har varit min favorit de senaste åren. Jag har läst hennes böcker och följer med henne på nätet. Hon tog hårt ställning för Hugo Chávez under 2010-talets början, men för tillfället skriver eller säger hon ingenting om händelserna i Venezuela.
    Jag följde med oro också hela förra hösten med händelsernas upptrappning i landet. Ryssland skickade stridsflygplan redan tidigt under hösten till Venzuela och också ryska militärer har kommit till landet redan för länge sedan. Därför känns det skenheligt nu då en del av den finska vänstern moraliserar över dagens händelser, där också USA tyvärr blandat sig i leken. Men minns att ryska trupper sändes till landet under hela förfra hösten. Varför moraliserar vi inte över det ? Varför stöder vänstern á priori Ryssland, som om landet vore ett socialistiskt land fortfarande ? Varför kan vi inte se på händelserna i Venezuela nu som vi gjorde på Arabvåren för snart 10 år sedan eller på hur socialismen brakade samman i DDR och de andra östeuropeiska länderna i slutet av 1980-talet ? Varför klagar inte vänstern över händelserna i Brasilien där en högerdiktator tagit makten ? Vilken typ av socialism i Venezuela stöder vi ?
    Situationen är invecklad. Som jag ser på händelserna så handlar de i första hand om början till en folkresning. Det allra viktigaste är såklart att inga främmande länder går in med militärmakt i Venezuela. Det får USA under inga omständigheter göra och Ryssland bör omedelbart dra tillbaka sina trupper och sitt flygvapen från Venezuela.

  2. Ernst Mecke says:

    The question why we loudly protest against some political events and keep quiet about others may seem rather complicated. But I can try to explain at least my own reasons: As concerns Venezuela, I do protest against the actions of the Trump government because they look so very familiar like the preparations for one of those regime changes which the USA have so very often organized already in the past (and which have hardly ever brought an improvement in the living conditions of the less rich citizens of the affected countries). In addition I resent just in this case that so many Western countries are in such a hurry to hand a political victory to Trump, who is, after all, VERY busy sabotaging all and anything which might be good even for his own subjects, and for all of the globe anyway. The Russian military in Venezuela I do, instead, NOT mind very much, because it is glaringly obvious that Russia has (very much in contrast to the USA) simply not the means to invade or occupy the country and also because Putin has proven over and over that he is an intelligent person whom I do not suspect of pursuing unrealistic aims. Thus, I do not really believe that Putin will send masses of Russian soldiers to suppress a massive rebellion of the Venezuelan people (for the Russians, it would mean long years of jungle warfare), but he may expect that the possibility of getting into an exchange of bullets between US and Russian soldiers will make the US government think twice before invading. And anyway he has meanwhile gone public with an offer to mediate in the conflict. And as to my reasons for not protesting loudly against the new Brazilian government, it is simple resignation: I certainly do not like it, but the whole thing has happened far away and without very much interference by some Western (or even European) country. If somebody would organize some demonstration against it I should presumably join it, but nobody has (to my knowledge). And on the coming election in Finland it might not either have any effect, while one can at least hope that it might help some if one calls the present government (which I like only rather moderately) “Trump.followers”.

  3. Christian says:

    Jag måste nog kommentera dig ännu en gång, Ernst. Och på svenska för det är lättare för mig och jag vet att du kan svenska. Huvudsaken är ju att vi kan kommunicera.

    Den ryska insatsen i Venzuela kan var större än vi anar. Inte var det ju många ryssar heller som intog krim och östra Ukraina. Några “grörklädda män” med sina understödare som höll sig gömda. Rysslands militära närvaro i Venezuela är stark och ökar hela tiden. Då de gick in i Syrien handlade det ju inte heller om mer än några flygflottiljer i början. I dagens krig invaderar man inte länderna. Krigen är mycket mer sofistikerade som vi jättebra vet. Jag är såklart ot USA:s militära insats i Venzuela och tror inte att de heller kommer att invadera landet. Men din allmäna åsikt om Putin är nog ganska skrämmande. Det som händer nu i Venzuela är att folket reser sig mot härskaren. Landets ekonomi och matförsörjning har totalt kollapsat. Trots att landet sitter på de största naturrikedomarna i regionen.

    Mentillbaka till en av mina kärnfrågor: Varför inbillar gamla kommunister att Putin är kommunist och att Ryssland vore socialistiskt eller något i den riktingen ? För mig har det räckt 35 år att lära mig bli kritisk mot Ryssland och den ryska poltiska ledningen och att lära mig inse att situationen är helt annorlunda i verkligheten än vad vi lärde oss såsom blåögda på 1970-talet att inbilla oss.

    Venezuela val är nu deras folks val och jag hoppas innerligen att stormakterna håller sig borta. de närmaste dagarna blir avgörande. Kanske redan nästa natt i Venzuela.

  4. Anders says:

    Finns det faktiskt dom som tror Putin vara kommunist? Eller, rättare sagt: Vladimir Putin är ju exakt den sortens kommunist som skapade och skapats av korruptionen i Sovjet, en korruption som pågick mycket längre än någon av oss då ville erkänna. Dagens Ryssland är ett förtvivlat försök att återskapa en drömd storhet med alla de laga och olaga medel, inklusive olika moderna krigsformer, en slipad agenthjärna kan komma på. Putin är säkert intelligent, men hans mål är orealistiska, också ytterst destruktiva. Tyvärr har han nu en orealismens och destruktivitetens motpart i Trump. Är Venezuela i en dragkamp mellan dessa två kan man bara kan man bara känna sorg: först ruineras av lokala korrupta makthavare, sen slitas mellan fjärrstyrda nyimperialister.

  5. Ernst Mecke says:

    Well, let’s talk still a bit more about Venezuela and (especially) Putin. As to Venezuela, I am simply not sure how far I should believe that “folket reser sig mot härskaren” – or at least that it does so on the basis of insight and with good reason. Certainly there is every damned reason to be VERY dissatisfied with the situation there, and we do know by our own experience that electorates have this tendency to blame everything (justly or not) on the government, and hope that things will become better if the opposition will take over. Maduro’s government has on its hands a very low oil price plus the sanctions which are observed by the USA, Canada, and also the EU. And for the resulting difficulties he is being blamed by the international media, presumably also by the private-owned Venezuelan media, and presumably by every and anybody who thinks that things will become better if something like the US system would be introduced (and I just guess that these believers will more probably be in the cities, and perhaps not that many in the countryside – where poor people may still remember that the present system was showing more concern about their fate than is usual in Western-oriented countries in South America – as I said, this is just a guess of mine). And should one then wish them a Western-oriented takeover? It may even be “the will of the people”, but what would the real consequences for the people be, and would they be satisfied to them? It may sound nondemocratic, but I think that democratic decisions should be based on informed consideration, and as sceptical as I am already about the Finnish media, I dare to be still more sceptical about the Venezuelan media (on both political sides). So that I am (at present and relatively) most happy with Putin and his offer of his mediation during negotiations. – Which brings us further to Putin. And no, he is neither a communist nor a socialist, but he is a very intelligent politician who is seriously worried about the survival of Russia as he thinks it should be. Well, I do not know how happy he is with all those oligarchs, but perhaps he thinks that he has anyway enough on his plate with the problems of foreign policy. And there are problems: When the Sovjet Union agreed to the re-unification of Germany, the German Foreign minister was promising that NATO would not expand “an inch” beyond the eastern border of Germany. And since then NATO has expanded something like 1.000 km to the East … . Hitler’s army had to fight its way through something like 1.300 km before it had reached the then Stalingrad, but if all the Ukraine would join NATO, there would be only 500 km to go any more to reach the same place. And if one remembers the habits of the West (especially the USA), such as the invasion of the Iraq under false pretences, the way how the Western media are writing about Russia, the very hawkish foreing political ideas and doings of also Hillary Clinton, then I think that Putin’s worries are FULLY justified. As a consequence, he is encouraging nationalism (to increase the motivation to defend the country), builds up a good-sized army (still not huge if one considers how rather few the Russians are in comparison to the number of people in Western Europe and the USA), cultivates good relations with his neighbours in the South and the East (plus everybody whom he can lure away from any close cooperation with the USA). Altogether, what he is practicing is rather old-fashioned but (in his case) rather intelligent and even successful geopolitics. And I do not feel like blaming him for it (even if I would not wish very much to live in Russia, nor in any of those countries with whom he cultivates good relations). Because, what he canNOT afford is to let Russia be “just another civilized country”, because in that case we would soon have a US president who thinks that the time has come to finish, to the resounding applause of the Western media, “the Russian threat” (without which NATO would not exist and the USA could not sell so many weapons, so that it has to CULTIVATE some enemy) once and for all, before beginning to cultivate another “enemy” (say, “the Yellow Danger”).

  6. Anders says:

    Rysk geopolitik håller samma stil från ungefär Nikolai den första, via Stalin och nu till Putin? Är det den slutsatsen man kan dra – “the survival of Russia as he thinks it should be”? Det är inte bara Venzuela det är synd om…

    • Ernst Mecke says:

      Well, I think that “geopolitik” has its name from being a reaction to the geographical facts (which tend to change only VERY slowly). As examples one can think of the fact that the Middle Eastern oil has to pass through either the Malacca or the Lombok straits (which are both very easy to block) before it can reach China – from where China’s wish to get oil via a pipeline which is crossing Myanmar, which in turn makes it necessary for China to keep up friendly relations with the Myanmar government (which we do not like so well). Or think of Russia’s difficulties to reach the open ocean while avoiding being registred and/or controlled by less-than-friendly powers: the Bosporus is controlled by Turkey, Gibraltar by Britain, the ways out of the Baltic by Denmark, and Japan would like to get the Kurile islands back (which would make very nice posts from where to listen to the passage of Russian submarines and other ships. And similar about China’s possibilities to reach to open Pacific. Just let’s acept that from such geographical facts political actions and reactions can result. – And no, I do NOT know how far the present state of Russia corresponds to Putin’s ideas how Russia should be. But I do not think that ANY nation would like to be occupied and ruled by people who feel as superior to its citizens as we Westerners are invited by our politicians and media to feel about the Russians (or as US Americans are invited to feel about South and Central Americans).

  7. Christian says:

    Ju mer vi vänder och vrider på de här frågorna, desto mer verkar du, Ernst, höja den intellektuella Putin i skyarna. Detta är rena nonsens. också Hitler kallades ofta för intellektuell och barnkär. Rysslands attityd i Venezuelafrågan har vuxit fram under årtionden. Ryssland har påverkat Chaves och Manduros politik och varit rådgivare för deras militärer. Venezuela har helt enkelt hört till Rysslands revir, enligt deras egen bedömning. Likson Syriens sittande regering gör. I bägge länderna finns gigantiska ekonomiska vinster att hämta i framtiden för den som har bästa utgångsläget – i Syrien återuppbyggandet av landet och repareringarna av oljeutvinningsindustrin. Samma sak i Venezuela.
    Lyssna på Arenan på gårdagens Veganyheter klockan 17 där Vezuelas tidigare finska ambassadör Mikko Pyhälä talade långt och analyserande om läget i Venezuela.
    Det känns horribelt då du eernst ifrågasätter det venezuelanska folkets vilja och strävanden och ställer frågan “hur de skall kunna klara sig”. Hur kunde östtyskarna klara sig 1990 ? Eller tjeckerna, rumänerna m fl. Lätta processer är det inte men småningom formas dessa länder som varit i händerna på den sovjetiska diktaturen sen andra världskrigets slut till stater som moderniserats och i vissa fall lyckats skapa demokrati i sina länder. Den stora stötestenen i dessa östeuropeiska länder har varit oligarkerna, dvs ägarna till alla gamla statsbolags egendomar från socialisttiden som fått en dominerande roll i dessa samhällen. I Venzuela är cirka 100 generaler redan nu oligarker, som äger det mesta i landet. Förändringarna kommer nu men processen blir lång och svår. Och vår utgångspunkt kan inte vara det som många av mina gamla kummnistvänner säger: Att folket i Venzuela inte vore moget !!! Milda makter !

  8. Ernst Mecke says:

    I think it is misleading to call Putin “intellektuell” in this blog, as it reminds me of the unluckily never repeated occasion when Merete Mazzarella had initiated a public discussion about the question “Är vi alla intellektuella?” where it was then discussed whether also biologists (and similar) could be considered as intellektuella by Swedish-Finnish (humanist) standards. But I call Putin intelligent (though maybe somewhat cynical) and I also have the impression that in these Trump-fixated days he is pretty often “the only adult in the room”. And I do NOT claim that he is “barnkär”. As to possible economical interests which may be at least one reason for Russia’s activities in Syria and Venezuela, I do not deny them; but we may perhaps remember the times when any weak nation which felt in danger of being taken over by some big power simply HAD to make a choice between USA or the Sovjet Union – from which then result close political relations which can (for various reasons) survive even into our days. Anyway I think it VERY UNREALISTIC to compare the takeover of the Crimea by Russia to the presence of Russian military in Venezuela: just consider how many thousands of kilometers of ocean there are between Russia and Venezuela and into what a situation it would (considering the size of the US fleet and Air force) put Russia in the case of a serious military conflict. Similarly, it is unrealistic to compare the situation of the former Sovjet states of Eastern Europe (who are now trying to develop into Western democracies – while not always succeeding, as we see) to the situation of countries in South and Central America. There is NOBODY militarily strong and willing enough to defend those states against US intervention, which is simply a long-cherished (by the USA) tradition and can be repeated at any time. And governments in the region who are “friends of the USA” will easily exchange just one set of oligarchs for another set, but NOT abolish oligarchy. And death squadrons (as they seem again to be active in Colombia, a “friend of the USA”) are never far away once the USA have their fingers in the game. Thus, I do have my doubts whether the Venezuelans who want the USA to intervene have really a clear idea what they are inviting there. And as to being “moget”, well, show me a population who is! My own impression is anyway that even in Finland (with its so widely praised school system) there are rather few people around who can, e.g., recognize a demagogue or a manipulator if they happen to meet one (and be it in the form of their daily paper).

  9. Christian says:

    Det känns bra att kunna föra en diskussion och få argumentera fritt. Men det hugger till i mig ännu då jag tänker tillbaka på vår kommunistiska rörelse på 1970-talet och på all den självcensur som vi då var tvunga att hålla oss med.Speciellt gällande vad vi tyckte om dåtidens Sovjetunionen. Vi (åtminstone vi som var längst ute på yttervänsterkanten) försvarade Sovjetunionen och deras kommunistiska parti in i det sista – och måste svälja vetskapen om de miljoner med annorlunda tänkande som sovjetledningen tagit livet av eller tvångsinternerat i omänskliga läger i Sibirien.
    Därför har jag idag blivit avtrubbad då det gäller att svälja “godheten” i allt vad de föredetta såkallade socialistiska länderna stått eller står för.
    Idag vet vi inte hur det kommer att gå i Venzuela. Jag har läst nästan allt jag kommit åt om händelsernas utveckling i media och på internet och hittills inte hittat tecken på att oppositionen till Maduro skulle önska att USA ställde till med en intervention i landet. Det är propaganda som man nog lätt kan ta del av via t.ex. den ryska engelskspråkiga propaganda kanalen RT som alla husbolag som har avtal om bredband och TV-kanaler med Telia hamnar att stå ut med som “gratiskanal”.

    Kärnfrågan i vår diskussion tycks gälla om man kan anse folket i Venzuela vara “moget” att ta makten i egna händer och starta en process som leder till mångpartisystem (det som Ernst kallar för Västorienterat system). Ernst säger att man aldrig kan avgöra när något folk är moget. Och antyder att det nog är bäst att låta folket hålla sig med en förmyndare. Det var ju just det här som var det centrala i kommunismens statsskick och partiuppfattning: Att det alltid fanns en politisk “förtrupp” som visste bättre än folket och som därför måste tillåtas hålla makten i sina händer. I praktiken ledde det här till enpartisystem. Förut kunde man i de socialistiska länderna legalisera det här systemet via den marxistisk-leninistiska ideologin, som människorna i vid uträckning hade anammat. Då tron på denna ideologi sakta men säkert falnade (i Ryssland, Venzuela, Kina m.fl länder) kvartstod bara övriga maktmedel och manipulation för den politiska ledningen att ty sig till. Som t.ex. Hugo Chaves 5 timmar långa brandtal i radio och TV varje vecka år ut och år in. I Kina tillämpar landets ledare kommunistpartiet mycket mer moderna och sofistikerade metoder för att behärska folket och den politiska situationen: För eget bruk utvecklade algoritmer.

    Om jag inte får jämföra dagens läge med Rysslands agerande i Ukraina och många andra länder i Europa så kan vi ju åtminstone jämföra händelseförloppet i Venezuela med det som skedde i Öst-Europa 1989-1990 – det socialistiska systemet brakade samman på kort tid och vi forntida eller dåtida kommunister stod handfallna och inte kunde sätta oss emot processerna då (och i ärlighetens namn så ville de flesta av oss inte hindra processerna då).

    Folket är alltid “moget” då en revolution eller en annan genomgripande förändring sker.Moget att bära ansvar för situationen och för att leda den mot bättre omständigheter. Dessutom finns det sällan chans att välja ens då en “revolution” bryter ut. Jag tänker på situationen i Finland under slutet av första världskriget, under klasskriget och fram till att vår självständighet stadgades småningom. Vem var mogen då ? Nu i efterskott betraktat så måste vi väl erkänna att finländarna förmått utveckla vår nation på ett ganska moget vis, fast via avgrunder, såsom klasskriget. Och under situationen efter andra världskriget. Vi intogs inte av Sovjetunionen och vi kunde hindra att en socialistisk revolution bröt ut i Finland 1948.Med nöd och näppe.
    Kanske handlade det om att det finska folket var tillräckligt moget.

    Därför måste vi låta folket i Venezuela välja själv. De är lika mogna som vi någonsin varit under våra politiska omvälvningar. Och Ryssland och USA skall hålla sig långt borta från landet.

  10. Ernst Mecke says:

    Well, meanwhile Bolton was saying in public that Venezuela’s oil reserves (the world’s biggest) are in fact on the USA’s mind, the European parliament went public taking the side of the USA in the Venezuela conflict, and Guaidó was praising Netanyahu for his commitment to freedom and democracy … . But let’s just hope that Russia and the USA will REALLY keep (reasonably well) out of the thing. And let’s also hope that most of Venezuela’s oil reserves (and also other oil reserves of the world) will keep in the ground (because otherwise the climate will suffer more than even up to now). And as to anybody being “moget” for anything, I think that it might take it bit very much space to roll out in this place all the (rather pessimistic) results of my 60 years’ thinking about psychology. So let’s just hope.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.