Efter valet – vad blev det av soc o hälsoreformen?

Jag tycker själv att jag har ett ganska långt perspektiv på att följa upp debatten om hälsovårdsreform. Första gången jag minns att ha rapporterat kring det var ur Finansministeriets perspektiv, då som ett försök i att slå blådunster i ögonen på allmänheten och motivera vissa dogmer som kommit in via new public management.

Det skulle skapas mer tillväxt (läs: affärsverksamhet) genom utlokalisering, direktören vid Finansministeriet förklarade då att det inte räcker med att ”röra om i samma soppa i olika hastighet”, utan effektivering (läs: nedskärningar) skulle skapa nya möjligheter, dvs. för vårdbolagen att strypa åt kostnaderna, överbelasta personalen, undergräva servicen till patienterna och kräva dem på mer pengar (den gången var det ännu bara tal om kommunala tjänster i allmänhet, PARAS-projektet, som liksom lade grunden för SOTE). Jag antar ju att det den gången var ett drag från den dåvarande regeringens sida för femton år att gå samma väg som i Sverige under Reinfelt, där topparna inom Moderaterna och Folkpartiet skapade en maktelit som styr den privata välfärdssektorn i Sverige (de så kallade välfärdsföretagarna har kartlagts av tankesmedjan Tiden och utredningen har det skrivits om i ETC, bland annat).

En verkligt belysande beskrivning av privatiseringsiverns följder står att läsa i ”Sjukt hus” om alla de bisarra turerna kring Nya Karolinska i Stockholm, ett projekt som flosklerna till trots blev det dyraste någonsin och som kommer att fortsätta tjäna som kassako i två årtionden till, om inte avtalet hävs (en recension av dissekeringen av hur det kunde gå så snett finns här). Det mest absurda är att man där helt förbisett den offentliga sektorns funktion; det offentligas roll är inte att bara kanalisera pengar i utbyte mot luddiga servicebeskrivningar utan givetvis att i egen regi ordna skattefinansierad sjukvård. Förstås kan man då undra i vilken utsträckning den planerande storreformen av det finländska systemet med privata tjänsteproducenter går i samma riktning som den svenska privatiseringen. En bra analys av hur förvrängd debatten kring social- och hälsovårdsreformen blivit, också i media, stod nyligen i tidningen Journalisti där man frågade sig om inte orsaken är att redaktörerna själva inte ser längre än nosen är lång, dvs.  utgår från sitt eget kontext och är partiska i och med den egna socioekonomiska ställningen. Det mesta av debatten har kretsat kring specialsjukvården och var den ska vara tillgänglig, medan man i media verkar helt ha glömt att problematisera organiseringen av socialvården och konsekvenserna av de planerade förändringarna. Också effektiviseringen av hälsovården kan få verkligt negativa konsekvenser vad gäller prioriteringen av patienter på olika grunder om den värderingen görs på de privata vårdidkarnas villkor.

Jag erkänner att jag tappat kompassen och vid det här laget inte mera vet var vi står med ordmonstret ”SOTE”, men min reflektion kring prioriteringarna är att det inte kan vara i någons intresse att en större del av vården idkas i vinstsyfte. Jag tror inte att någon kan påstå att det skulle finna någon enkel formel för att peka på något moment i vården som obehövligt. Istället borde det göras omfattande satsningar på åldringsvården som kombinerar både primärvård och sjukvård, men det verkar aldrig bli tal om hur man de facto löser de problem som alla vet att finns. Inte heller kan det bli så att tjänsterna centreras till enbart centralorterna ens regionalt, utan rimligtvis borde man ju stärka sjukhusen istället. Den delen av systemet som kostar mest med minst resultat är företagshälsovården; kanske borde den slopas för att undvika särbehandling av vissa befolkningsgrupper?