Min goda vän Helmut, mein guter Freud Helmut

var professor i psykologi och pedagogi vid Ernst-Moritz-Arndt universitet i Greifswald, tidigare DDR. Helmut var humanist och barnens vän. Han var en av de få pedagogiproffar som fick behålla sin tjänst efter att de två BRD och DDR blev Tyskland, visserligen på marknadsekonomins villkor – nja något mjukt först, men ändå.

Som sagt, Helmut tyckte om barn. Han citerade ofta Goethe som påpekade att det är bra att börja med knapparna vid de rätta hålen. Han var först skolpsykolog. År 1968 fick han som kund en pojke, 12 gammal. Problemet som pojken nämnde var att han inte mera kunde läsa. Problemet löstes, men Helmut fick ett. Varför lär sig inte alla, annars helt ok-barn, att läsa vid skolans början? Alla barn i DDR fick mycket klart att veta att en blivande skolelev är en ABC-skytt, jägare av bokstäverna. Varför lär sig inte ändå alla sjuåringar att läsa.

Därför att: alla barn med helt normal och god syn förstå inte att en liten boll och ett tvärstreck kan betyda fyra helt olika saker: b, d, p, q. Alla ser inte att m har två, n bara en krumelur. Varför skrivs s åt ett håll, z åt annat?

Därför att: när läraren talar i långa meningar är det lätt att inte höra rätt. Före skolan talar de vuxna sällan långa haranger om sådant som barnet inte tidigare har hört. I skolan måste barnet höra rätt orden som inte har ett sammanhang till tidigare erfarenheter. Mat – matt, sky – sy, grann – gran, se – sätt, osv.

Därför att: barnen undviker att upprepa ord som de har svårt att uttala eller förstå. De kan undvika vissa bokstäver som r eller bokstavskombinationer som str.

Därför att: språkets melodi bär mening som det barnet som inte har en god diskriminering av melodin inte förstår. KOM hit är inte en order, kom HIT brukar vara så. Olydig eller ingen/bristfällig melodidiskriminering.
Därför att: några barn har svårt att förstå meningen med språkets rytm. Läraren sade pojken är en åsna. Jo, men heter det: Läraren sade, pojken är en åsna, eller lärare, sade pojken, är en åsna.

Varje därför att kan betyda att barnet inte kommer i samma takt med de andra vad skriftens språkliga form beträffar. Därför är det enligt min mening helt fel att inleda skolgången med en ABC-bok. Att se, höra och förstå, uttala sig utan svårigheter, talets rytm och dess melodi bör vara intakta vid den stunden då skriften ersätter talet. Det betyder att uppfostran för skolan har en viktig uppgift: bereda barnen till språkets skriftliga form.

De barn som inte lär sig att läsa genast vid skolans början blir stämplade av sig själva, av kompisar och av fullvuxna, vill eller önskar vi det eller ej. Det har jag alltför många gånger sett hos mina släktingar som inom sig bär en nedärvd egenskap som beskrivs med begrepp som dyslexi eller annat fult. Skall en boll med streck alltfort betyda misslyckande vid skolstarten för alldeles för många?

Det här har jag skrivit tidigare om. Visserligen med andra ord, på ett annat sätt. Jag gör det eftersom igen i vår ser jag barn, släktingar och bekanta som är glada av att skolan igen tar slut. Ena barnet därför att pinan fortsätter inte under semestertider, det andra därför att betyget är finfint. Vi måste lära oss att förstå att vi inte kan dölja för barnen vilka som enligt oss lyckades riktigt bra i skolan, vilka som var hm, fast inte riktigt lika lyckade.

De fiffigaste, mest intelligenta eller allra slugaste har under hård press lyckats med att dölja sina problem. Deras lärare, föräldrar, faddrar, föräldraföräldrar vet inte att ABC-boken är kanske efter andra läsåret fortfarande en stor hemlighet. De förstår inte vet fast deras fullvuxna inte vet det, varför de under alla dessa dagar har suttit i skolan och låtsats att plugga. Kanhända heter en Teukka och blir MEP i Strasbourg någon dag fast han inte då heller kan läsa riktigt bra. Kanske bryr han sig inte om gliringar eller hån, han blev MEP, hah!

Vi har en riktigt bra skola i Finland, fast vi med vårt nuvarande sätt att lära inte ännu når alla våra helt normala medmänniskor. En fin skola, det har vi ändå. Men bättre kan vi!