Om blommor och bin
Nej, det här är ingen sexualupplysningstext. Inte ens en text om sex. Det ska handla om mat.
För ett par år sen läste jag boken ”Galen i humlor” av den brittiska professorn Dave Goulson. En tjock bok som handlade enbart om humlor och bin. Aldrig hade jag trott att jag skulle ta mig an ett sånt verk, men en dam i vår bokklubb bjöd ut den och jag tänkte att varför inte. Den var otroligt intressant.
Jag försöker inte bestämma humleart utgående från färgen på bakdelen eller försöker hitta boet. Men jag tänker numera på att de små liven behöver mat. Vi håller på att förstöra deras matbord genom alltför ensidiga odlingar och för prydliga gräsmattor, parker och andra planteringar.
Förr kunde jag vara litet irriterad på humlor som besökte vitklöver i gräsmattan när jag ville gå där barfota. Nu ler jag belåtet mot varje humla. Eller kanske är det bin. Men jag är också orolig.
Paradisäppelträden blommade vackert på försommaren. Inte en humla i någon enda äppelblomma. Jaha, paradisäppelblom är kanske inte avsedd för pollinerare som humlor. Det syntes inte andra kryp i blomningen heller.
Syrenen slog ut. Vi satt ute med en kopp te respektive kaffe och blev omsvärmade av – tistelfjärilar. Det var en invasion av dem i våras och de höll till i syrenen. Men ingen humla. Så var det dags för kaprifolen. En gammal sort, importerad från mormors – numera kusin Annes – trädgård i Sjundeå. Översållad av blommor som doftade ljuvligt. Ingen humla. Samma med midsommarrosen.
Man kan bli orolig med mindre. Har vi plötsligt lyckats utrota eller skrämma bort alla humlor och bin! Vem ska då pollinera fruktträd och annan växtlighet?
Det fanns ytterligare en chans. Plymspirean. Det brukar vimla av humlor i den, något som jag inte alltid har varit så förtjust i för matbordet i trädgården står strax intill. Nu talar jag om spirean som om det skulle vara en planta med några blomplymer. Det är ett buskage. Ett enormt buskage. En invasiv sort, påstår maken, som tycker den numera finns på alltför många platser i trädgården. Den har inte spritt sig själv, inte enbart. Jag har hjälpt till med att dela och plantera ut. Det finns alltså gott om plymer.
Och nu! Den första och största busken är precis full av humlor! Och efter hand som de andra plymerna slår ut hittar humlorna också dit. Och i går hördes ett flitigt brummande och surrande från tryet. Rosenprakttry tror jag buskarna heter. Lysande röd blomning, som i år är rikare än någonsin. Och humlorna trivs.
Vilken lättnad. Än har vi inte lyckats ta livet av pollinerarna. Men varför kom de inte tidigare? Till äppelträdet, syrenen, kaprifolen? Brukar inte humlor tycka om såna blommor? Jag har aldrig tänkt på det förut, innan jag läste boken. I boken står det att vi ska se till att det finns mat på våren så drottningen kan börja bobygget. Men vilken sorts mat vill hon ha?
För säkerhets skull har jag nu lämnat bakgården (mot gatan) relativt orörd. Där växer litet allt möjligt huller om buller, ogräs brukar folk tala om. Borde jag sätta upp en skylt att det är mat jag odlar, humlemat. Hur kan någon ens misstänka lättja.
Nu borde du absolut fortsätta med att läsa Myrornas hemliga liv av entomologerna Katja Bargum och Heikki Helanterä. En fantastiskt spännande bok jag fick i födispresent av hustrun.
Bin, humlor, getingar och myror är ju alla nära släkt, steklar, sociala insekter. Myrorna, som myrboken förstås närmast handlar om, har sysslat med de mesta av våra ’mänskliga’ aktiviteter långt före oss. Sådär som boskapshållning, jordbruk (nå OK, svampodling), slavhållning, brobyggande, krigföring mm mm. Och inte visste jag att en myrdrottning kan bli upp till trettio år gammal! Där slår de nog sina släktingar bina kan jag tro.
Och när du sen är i farten, kan du fortsätta med Overstory av Richard Powers, en alldeles underbar bok om våra avlägsna släktingar träden – vi delar faktiskt en fjärdedel av vår arvsmassa med dem trots att det är många miljoner år sen våra vägar skildes.
Myrorna tar jag mig gärna an – så länge de inte invaderar huset. Jag hörde nyligen en intervju på radion med Bargum och det lät lovande. Men att vi skulle dela arvsmassa med träden! För inte så väldigt länge sen läste jag om trädens hemliga liv, författare Peter Wohlleben(?), som redan den var smått otrolig. Träden kommunicerar med varann via rötterna bl.a. och tar hand om varann, både barn och åldringar. Så nu ser jag med oro på vad Alfrida ställde till med i våra skogar i vintras – hos er hette hon visst något annat. Enorma mängder stormfällda träd som gör att de som finns kvar får det jobbigt med överlevnaden. Men ok, om jag får gå in i läsandet med viss skepticism vad gäller arvsmassan… Och nu ringde en dam från bokhandeln och berättade att boken jag beställt har kommit; Bitte Westerlunds om västnyländsk mat. Kan titta in på biblioteket samtidigt och kolla på Richard Powers.
Wohlleben är mera vetenskaplig, Powers är i första hand skönlitterär men nog fruktansvärt påläst och insatt, han måste ha jobbat på boken flera år, mycket av det som Wohlleben skriver om kommer igen hos Powers men invävt i såna människors öden som satt sig före att kämpa för trädens, våra förfäders, sak, mot skogsindustrin.