Den ansiktslösa massan: del 1

Jag har inte bloggat för Tigern förut så jag tänkte att mitt första inlägg skulle handla om något så otroligt intressant som… wait for it… inlägg (inläggception)! Nåja, mera specifikt ville jag skriva angående sociala medier och om fenomenet att vara en del av stora sociala nätverk som Facebook, Twitter och Instagram.

I vanliga fall är jag inte särskilt aktiv inom sociala medier. Jag har även sagt ett antal gånger att jag inte tycker om att göra inlägg. Det är dock en förenklad version av sanningen och stämmer inte helt och hållet.

Egentligen tycker jag om att skriva angående vad jag tycker och tänker om saker och ting, och ganska ofta finner jag mig i en situation då jag vill skriva om något som har hänt mig eller om något som jag håller på med. Ändå väljer jag ofta att inte göra ett inlägg på social media av en eller annan orsak. Det är många faktorer som spelar in i min ovilja eller osäkerhet med att göra sådana inlägg men i stor del handlar det om en överväldigande känsla av stress. Det känns på något sätt påtvingat varje gång jag försöker skriva något. Naturligtvis är det ingen som tvingar mig att göra ett inlägg men det utesluter ändå inte känslan att det finns någon eller någonting som tvingar mig. Ett dylikt fenomen kan likväl uppstå i en konversation. Jag kan börja säga något utan att avsluta en mening på grund av att jag upplever det svårt att hitta ord för att beskriva vad det nu än är som jag vill ha sagt. Svårigheten att hitta ord uppstår delvis på grund av rädslan inför en fråga eller ett svar. Med andra ord finns det ett okänt element som jag känner mig tvungen att handskas med: tänk om personen som jag talar med talar tillbaka i vilket fall jag är tvungen att fortsätta konversation (hemskt… jag vet (för mig är det på riktigt skrämmande… Hej, en parentes inom en annan parentes: parantesception))! Samma svårighet uppstår även då andra väntar på att jag skall säga något. Oavsett jag vill det eller inte så vet jag att det uppstår förväntningar, och jag vet aldrig om jag kan leva upp till dom förväntningarna eller inte, och hur länge jag kommer att förväntas upprätthålla en konversation. Jag upplever samma svårighet med sociala medier men då är det i en större skala. Det finns alltför många okända element vilket gör hela upplevelsen överväldigande, så jag låter hellre bli att göra ett inlägg även om jag känner för att säga något.

Vad jag beskriver är naturligtvis ett personligt problem som har att göra med social ångest. Det här inlägget handlar dock inte om min personliga ångest utan det handlar om de många, många allmänna problem som jag upplever att social media för med sig. Ändå tänker jag att det är nödvändigt för mig att påpeka att denna ångest existerar på grund av att det utgör en stor del av mitt personliga perspektiv.

 

Problemet med grupptryck & den skrikande spegeln

Facebook är ett exempel på en social plattform vars syfte är att skapa en miljö som på olika sätt tvingar en att vara social och att fortsätta vara social. För många verkar det vara en rutin att dagligen göra inlägg och/eller att läsa, gilla samt kommentera andras inlägg. Det är inte heller ovanligt att människor gör det till en rutin att reagera på en notis genast då den poppar upp på skärmen. Naturligtvis vill jag inte säga att sådana rutiner är fel men jag vill säga att människors rutinmässiga beteende bidrar till en problematisk miljö där alla andra, så länge de har ett aktivt konto, förväntas göra vad de själva gör. Människor tvingar knappast varandra (hoppas jag…) på ett verbalt sätt att reagera på varandras inlägg men sociala normer och förväntningar är ändå ofta outtalade. För att använda ett exempel: ifall jag befinner mig i ett rum fullt av människor som talar högljutt medan jag själv är tyst så är det svårt att utesluta känslan att jag borde säga något själv. Sist och slutligen är det ingen som tvingar mig att tala men antagligen kommer jag ändå att uppleva att det är något jag gör fel genom att inte säga något alls. Samma princip gäller sociala medier, och det är svårt att utesluta känslan att tystnad (eller inaktivitet) på något sätt är otillräckligt.

Grupptryck är ett effektivt verktyg som kan använda känslor för att utöva makt över individen. Illvilja eller syfte är inte nödvändigtvis ett krav för grupptryck att uppstå, fast jag skulle ändå säga att de som äger och utvecklar den sociala plattformen x (Facebook, Twitter eller Instagram bland annat) är väl medvetna om hur grupptryck kan användas som ett verktyg för att manipulera individer. Hur som helst kan grupptryck även uppstå utan illvilja i en konversation bland vänner. Det är väldigt naturligt och absolut inte heller fel att vänner uppmanar varandra att tala genom att… utföra en så otroligt fantastiskt häpnadsväckande aktivitet som att… helt enkelt tala med varandra. Med andra ord kan det vara svårt att förbli tyst ifall andra talar i ens närhet, och speciellt om det gäller sådana personer som individen ifråga vill ha kontakt med (exempelvis vänner). Personligen kan jag undvika att tala oavsett hur mycket människor skriker i min omgivning men det är inte alltid lika enkelt när specifika personer är närvarande. Det är för att jag (liksom de flesta andra, kan jag tänka mig) upplever ett behov av kontakt med vänner i min omgivning.

Vi kunde argumentera för att social media är ett digitalt utrymme för att upprätthålla kontakt med vänner och familj. Det verkar dock inte vara det primära syftet med de olika plattformarna med tanke på hur de är uppbyggda och på vilket sätt de används. Snarare verkar de vara verktyg för att nå ut till en större publik som delvis kan bestå av vänner och familj, men antagligen också en okänd mängd individer. Det är i en högre grad tydligt på plattformar liksom Twitter och Instagram med tanke på ”följardynamiken” i jämförelse med ”vänner” på Facebook. Sociala nätverk liksom Facebook kan naturligtvis användas för att skicka privata meddelanden till en vän eller en grupp av vänner. Dock utesluter det inte resten av miljön som består av offentliga inlägg. Att föra en privat diskussion via Facebook skulle jag jämföra med att viska i ett ofantligt rum smockfullt av skrikande människor. Andra människor och deras offentliga konversationer/inlägg är konstant närvarande i bakgrunden även om individen skulle försöka att fokusera på en enskild person istället för den större gruppen. Grupptryck är mera eller mindre oundvikligt i en sådan miljö där konversationen gruppen emellan aldrig slutar. I Facebook finns ett ständigt pågående flöde av inlägg som skapas av vänner, familj och bekanta (plus sådana sidor som användaren ”gillar”, och sponsrade inlägg). I Twitter och Instagram finns en liknande dynamik men där består flödet av andra konton som användaren följer. Det vore en sak om flödet slutade där men i social media liksom Facebook är det inte enbart användarens ”vänner” som är närvarande. Där finns även användarens vänners vänner. När det gäller Twitter och Instagram så är det andra följare av de konton som användaren själv följer som är närvarande. Denna okända publik gör sig själva synliga i flödet genom reaktioner (gillande, eller smileys i Facebook) och kommentarer. Delningar och retweets är också en bidragande faktor i Facebook och Twitter, men poängen är hur som helst att det alltid finns ett okänt element i social media, som består av kommentarer och reaktioner. Via den ständigt pågående interaktionen med den stora okända publiken i bakgrunden så uppstår den ansiktslösa massan. Mina egna inlägg kan visserligen vara osynliga för den ansiktslösa massan (beroende på inställningar) men det utesluter inte dess närvaro.

Sociala plattformar liksom Facebook, Twitter och Instagram innehåller alla samma problematik på grund av deras storlek och användning. Flödet tilltalar visserligen många eftersom den ofta består av personer som användaren mera eller mindre känner, och sådana konton/sidor som hen vill följa. Varje inlägg som görs på social media är ändå alltid en del av en större helhet i och med att dessa plattformar är stora offentliga nätverk som utgörs av “en massa”, bestående av inlägg (flödet). Social media är med andra ord, sist och slutligen, glorifierade internet forum i massiv skala vars syfte är att på ett eller annat sätt nå ut till en så stor publik som möjligt. Ifall det är nära vänner som gjort ett inlägg varigenom de för en offentlig ”konversation” så kan jag känna mig mera eller mindre tvungen att delta i konversationen som pågår, i och med mitt egna behov av kontakt. Samtidigt kan jag känna mig tvungen att göra egna inlägg för att nå ut till alla (eller de flesta) jag känner på en och samma gång. För att fortsätta på mitt tidigare exempel: tänk på ett rum där alla verkar tala med alla på en och samma gång genom att höja deras röster, mera och mera, tills alla slutligen skriker på varandra. Då en person befinner sig i en miljö där konversationen förs på ett specifikt sätt så kan den specifika metoden upplevas som det enda sättet att nå ut till andra människor. Problemet är dock inte att en sådan metod används för att nå ut till en omgivning (det är förståeligt för att det bland annat är effektivt). Problemet är snarare hur något så specifikt som offentliga forum på internet har blivit så väldigt rutinmässigt för en stor del av människor i samhället. Det leder oundvikligen till att normer och förväntningar uppstår kring ett sätt att vara social som inte lämpar sig för alla. Att vara aktiv i social media är att delta i en konversation som aldrig kommer att sluta (det är kind of poängen med ett internet forum: att upprätthålla diskussion i all ända). Ifall en diskussion ständigt sker i bakgrunden är det lätt för personer som är utanför konversationen att uppleva sig tvungna att ”plocka upp en megafon” i ett desperat försök att nå ut till specifika personer i deras omgivning. Det är inte omöjligt att de lyckas men det är i en högre grad sannolikt att de når ut till en ansiktslös publik som de inte känner till.

Så länge jag har ett konto på social media x, och majoriteten av de människor i min omgivning har konton som de frekvent använder, kommer jag känna mig tvungen att föra en diskussion i en miljö som jag inte är bekväm med. Ifall jag inte hade ett konto alls skulle det inte heller vara så lätt i och med att en stor majoritet av de människor jag känner använder social media för att nå ut till varandra. Jag har exempelvis inte ett personligt konto på Twitter eller Instagram men det är svårt att undvika känslan att jag borde skaffa ett konto även om jag egentligen inte vill det. Desto vanligare ett samhälleligt fenomen blir är det svårare att undvika känslan att strömmen borde följas. Problemet med grupptryck är ändå inte att den känslan uppstår. Det är mera eller mindre oundvikligt att människor skapar grupper och att det bildas en dynamik, en ”miljö”, vilket leder till förutsättningar för individerna som tar del av gruppen, att följa deras exempel. Problemet med grupptryck beror snarare på innehållet av konversationen gruppen emellan, på vilka villkor den diskussionen förs och om den interaktionen leder till en aktivitet som en eller flera deltagare är obekväma med. Med andra ord beror det på de specifika förväntningarna som framförs av gruppen, och på vilket sätt dessa förväntningar framförs. Det är exempelvis inte fel att förvänta sig vänlighet av andra människor i ens omgivning. Dock är det fel att förvänta sig vänlighet ifall vi aldrig själva är vänliga mot andra. På samma sätt är det inte fel att förvänta sig att andra människor är sociala när vi är det, men det är fel att alltid förvänta sig social respons oavsett situation, miljö eller kontext. Alla människor har mera eller mindre sociala behov oavsett hur introverta eller extroverta de är, men det betyder inte att en persons behov nödvändigtvis behöver motsvara en annans oavsett vilken sida av spektrumet dessa personer befinner sig i. Det vill säga att det är ett problem ifall alla förväntas vara sociala på samma villkor bara för att det tillfredsställer några i gruppens (eller majoritetens) sociala behov.

Det är naturligtvis också problematiskt ifall förväntningar i allmänhet framförs på ett målmedvetet sätt för att manipulera individer, men grupptryck behöver som sagt inte vara en medveten del av gruppdynamiken (miljön) för att det skall vara ett problem. Så länge vi tar del av en grupp så förväntas vi att kommunicera med andra människor inom samma grupp. Sådana förväntningar är inte nödvändigtvis fel även om det kan upplevas som tungt för en person som jag själv. Jag skulle dock säga att det är fel ifall kommunikation förväntas att ske på specifika villkor utan en god orsak, bara för att det är vad alla andra gör. Människor tänker inte nödvändigtvis tillräckligt på vilka som skapar normen, hur den upprätthålls och varför den inte lämpar sig för alla individer. Ett exempel är ifall jag, i en konversation, känner mig tvungen att höja min egen röst och tala över någon annan, bara för att andra är högljudda och talar över varandra. Det är vanligt att människor använder argumentet: ”du måste ropa till” eller ”du måste höja din röst för att göra dig själv hörd”. Jag undrar ändå varför kravet alltid ställs på dom som är tysta. Varför är det inte dom högljudda som borde lära sig att sänka sin röst för att skapa en lugnare och i en högre grad välkomnande stämning? Varför är det aldrig de högljudda som kunde vänta tills andra har pratat klart och ge andra mera utrymme i konversationen, istället för att förvänta sig av alla andra att de borde ta över det sociala utrymmet på samma sätt som de själva gör.

Ja, varför verkar det alltid vara de högljudda som fastställer villkoren för alla att vara sociala på?Svaret är grupptryck i kombination med dominoeffekten. Ofta räcker det med att en enskild individ höjer sin röst i en konversation vilket leder till att den ena efter den andra personen gör detsamma. I de flesta fall är det lättare att följa andras exempel än att ifrågasätta dem, vilket betyder att det är de mest högljudda och de mest synliga som fastställer villkoren för den sociala miljön. På social media existerar det naturligtvis (för det mesta) inte en ljudnivå. Det utesluter inte att villkor uppstår på grund av dom som använder sig av plattformen mest. Jag vill naturligtvis inte säga att någon är en sämre människa för att hen talar högt eller för att hen använder sig av social media i en högre grad än andra (illvilja behöver inte vara en faktor i alla problem). Jag vill dock säga att det finns i en högre grad orsak för de som talar mera och högre än andra att tänka på vad de säger och varför de säger något. Likväl finns det orsak att ge andra taltur ifall vi är dom som sällan tar paus i en konversation. Samma princip gäller naturligtvis också social media även om gruppen är mera eller mindre osynlig, och konversationen sker i en större skala. Att ge andra mera utrymme är inte nödvändigtvis en faktor på samma sätt, med tanke på skalan i social media, men det betyder inte att vår användning av det digitala utrymmet saknar effekt. I sådana fall handlar det inte nödvändigtvis om att ta bort utrymme från andra (även om social media lätt blir till en tävling om det sociala utrymmet, men det är en poäng som jag kommer till i nästa del av det här inlägget). Problemet handlar snarare om att vi uppmanar andra att göra som vi själva gör, att vara aktiva och att använda mera utrymme, desto aktivare vi själva är. Jag inser att det delvis kan verka som en positiv sak men poängen är att en enkel uppmaning slutligen kan upplevas som ett tvång när samma uppmaning ständigt upprepas från alla olika håll. På så sätt kan individen ifråga uppleva sig tvungen att plocka upp sin megafon och använda utrymme på ett sätt som hen inte är bekväm med.

Allt vi gör i en social omgivning påverkar andra människor i den omgivningen. Att tilltala andra personer handlar inte endast om individen som talar och vad hen vill ha sagt. Genom att tala anger vi även våra villkor för hur vi vill att konversation skall ske, och vad vi förväntar oss av andra människor. Med andra ord utövar vi mera eller mindre makt över andra genom att tala. När det gäller sociala medier verkar det som många inte inser att det existerar en maktrelation mellan dem själva och deras ”publik”. Det verkar vanligare att tala om hur ens inlägg påverkar en själv utan att tänka på vad vi vill utav läsarna. Ofta handlar det om en vilja att känna sig bekväm med sig själv vilket i allmänhet är positivt (beror dock på kontext), men vår egen självkänsla borde aldrig utesluta andra människor ur ekvationen. Allt vi säger och gör kan ha en negativ effekt på andra människor. Jag inser att det är ett faktum som jag antagligen spenderar för mycket tid att tänka på, men samtidigt skulle jag argumentera för att många tänker alltför lite på hurdan effekt de har på deras omgivning. För mig verkar det som att social media får människor att tänka allt mindre på varandra, och hurdan effekt de har på varandra, bland annat för att det är så enkelt som det är att tilltala andra människor som om de enbart vore verktyg med syftet att bekräfta oss själva. Kanske beror det på att det är svårt att uppleva människor som individer på social media. Vad som talar tillbaka när vi gör ett inlägg på social media upplevs inte nödvändigtvis som en grupp av individer, utan snarare som en våg av positiva eller negativa reaktioner och kommentarer. Desto mer följare/”vänner” vi har på plattform x är det svårare att urskilja personen från strömmen. Allt blir till en enda gegga som antingen berättigar eller nekar personen som gör ett inlägg. Social media är med andra ord en stor spegel som existerar för att upprätthålla en bild av sig själv (tänk på häxans spegel i snövit). Andra användare av plattformen reduceras till den ansiktslösa massan som reflekterar bilden.

Vi kunde argumentera för att det är poängen med social media: att framföra en bild av sig själv till en större publik som är mera eller mindre okänd. Naturligtvis är det inte fel om det är vad en person vill göra (i vissa fall kan det till och med vara nödvändigt som till exempel ifall personen ifråga är en artist/konstnär) men problemet är hur dominoeffekten leder till att människor börjar förknippa begreppet ”att vara social” med att upprätthålla en bild av sig själv som borde marknadsförs utåt. En sådan miljö (stjärna & publik dynamiken) är inte något som alla borde förväntas vara en del av. Att alla förväntas vara en del av en social gemenskap i en större eller mindre skala är inte detsamma som förväntningen att alla borde vara en del av varandras personliga publik. Aktivitet på social media borde aldrig vara en förutsättning för vänskap (eller bekantskap) oavsett om en eller flera av dessa vänner har konton eller inte. Men på grund av hur vanligt det är att ha ett konto på Facebook, Twitter eller Instagram bland annat, så är det som sagt svårt att undvika känslan av tvång. Det stora problemet är ändå inte att människor har konton och att de är en del av en problematisk miljö: det största problemet är ”ljudnivån”, eller med andra ord frekvent användning av social media i massiv skala. Det är omgivningens konstanta närvaro i social media som skapar känslan att individen inte har något annat val än att vara mera närvarande själv.

Att göra ett inlägg är att säga till världen (”vänner”/följare) att de borde läsa och reagera på det inlägget. Individen som gör ett inlägg upplever inte nödvändigtvis att hen ställer krav på sin omgivning men desto flera inlägg en person gör så kan det vara svårare för andra att undvika känslan att de borde reagera/svara på dessa inlägg. Ifall en person respekterar/tycker om någon så kan valet att inte aktivt reagera på den personens inlägg upplevas som fel, och det är en känsla som blir allt värre desto aktivare ens nära omgivning är på social media. Samtidigt kan ens personliga aktivitet leda till att andra följer ens exempel, på samma sätt som det kan leda till att alla höjer deras röster ifall en person inte förmår att tänka på sin egen ljudnivå. Det är alltid lättare att göra något ifall andra gör samma sak. Den principen leder till att individen som väljer att använda social media konstant bombarderas av samma upplevelse: att inaktivitet är fel, och att det är hen som alltid borde sträva efter att vara mera aktiv. Ifall individen väljer att inte använda social media överhuvudtaget kan det också upplevas som svårt på grund av känslan att vara utanför (individen är i vilket fall som helst medveten om att konversationen sker där i bakgrunden så länge hen vet att andra använder sig av social media). Valet verkar vara mellan att antingen plocka upp megafonen eller att gå bort från det utrymme där ens sociala omgivning rör sig som mest. På så sätt är det svårt att undvika känslan att social media inte är ett val.

Det finns många, många personer som inte har något emot social media, bland annat för att de vill vara i ständig kontakt med andra människor. Många bryr sig inte heller om det okända elementet och har inget emot att stå inför en publik. Jag tänker dock att det är fel att förvänta sig detsamma av alla individer. Jag kommer ihåg ett videoklipp jag såg på för inte så länge sedan där någon konstaterade att social media liksom Facebook kan hjälpa personer som är introverta eller som har social ångest att ta kontakt med andra människor. Hen argumenterade för att olika sociala nätverk kan erbjuda en plattform för människor att föra en diskussion på ett sätt som de är bekväma med. Jag kan inte tala för andra människor och jag utesluter inte möjligheten att social media kan hjälpa olika personer på olika sätt. Personligen ser jag dock social media som ett monster som vill äta mig levande. ”Är det här vad jag behöver göra för att vara social” kan jag fråga mig själv. ”Är det här vad jag behöver utsätta mig för”. Svaret är att jag hellre är tyst än social på sådana villkor. Det utesluter dock inte skuldkänslor för att jag inte känner mig tillräckligt aktiv i ett socialt sammanhang. Det är en underlig sak att känna sig tvungen till, att vara ständigt tillgänglig och social utan paus. Det är underligt att känna sig tvungen att vara en del av andras publik bara för att ha kontakt med dessa människor. Ändå är den känslan där hela tiden.

 

Del 1? Vart är det här inlägget på väg?

Jag försökte mitt bästa att vara tydlig med följande poäng från början till slut, men tanken med det här inlägget är inte att attackera någon personligen oavsett hur mycket den personen använder/tycker om social media. Det finns naturligtvis också goda sidor med social media som ett koncept, och jag vill inte säga att plattformar liksom Facebook, Twitter och Instagram saknar funktion. Vad jag vill göra är att kritisera fenomenet med social media i allmänhet med tanke på hur integrerat det har blivit i människors vardagliga liv. Problemet är frekvent användning i massiv skala: inte en person. Allt jag skulle önska är att människor i en högre grad skulle tänka på vad de säger och gör i allmänhet. Det gäller även vad vi använder, vad vi tar del av och varför: och då menar jag också smarttelefoner, datorer och internet. Jag vill inte säga att alla borde vara experter på vad de väljer att använda men det lönar sig att vara medveten om alla olika perspektiv som har att göra med ett val, oavsett vad det är vi väljer i slutändan.

När det gäller social media ser jag det inte som en lösning att alla borde radera deras konton för att undvika att göra plattform x till en norm i samhället (det är åtminstone inte en realistisk lösning). I och med att just Facebook, Twitter och Instagram är sådana massiva nätverk som de är så är det fullständigt förståeligt att människor väljer att vara aktiva där oavsett om de vill det eller inte. En bättre lösning är troligtvis att vara medveten om de problem som sådana plattformar för med sig, och att överväga andra metoder för att ta kontakt ifall vi vill ha något sagt. På så sätt gör vi social media till en mindre självklar del av samhället: genom att göra kritiskt tänkande till en förutsättning för all aktivitet (oavsett om det gäller teknik eller något annat i samhället). That said: om någon älskar/tycker om konceptet med social media så anser jag att det definitivt vore värt för dem att överväga att helt och hållet flytta över till etiska alternativ som inte är konstruerade för att göra människor beroende, utnyttja dom och sälja deras personliga information till marknadsförare (just saying…). Desto fler personer som väljer etiska alternativ så är det lättare för andra att göra liknande val. Det gäller speciellt om personen ifråga är väldigt populär och har en stor publik som vill hålla sig uppdaterade angående allt som har att göra med den personen (för en sådan person kan det vara lättare att motivera andra att följa hens exempel). Jag har förstås själv ett personligt konto på Facebook, och jag är medveten om att dylika sociala nätverk kan vara svåra att undvika oavsett hur väl en känner till den etiska problematiken (inte för att jag själv har en stor publik men i alla fall). Det betyder inte att det är mindre värt att försöka, och att åtminstone reducera vår användning av icke etiska alternativ om inte annat. Ifall någon läsare undrar vad dessa etiska alternativ är, så är det ett ämne som jag ämnar att skriva om i ett senare skede. För tillfället kan jag dock rekommendera ett besök till privacytools.io (klicka här för information angående alternativa sociala nätverk).

Men jo, hur som helst är det här bara del 1 av ett väldigt långt inlägg (det finns mycket som är värt att vara medveten om när det gäller social media). Tanken från början var att skriva några sidor om varför jag är obekväm med att använda Facebook, varför jag sällan gör inlägg och varför jag sällan reagerar på andras inlägg. Men för tillfället tittar jag på ett dokument som är 22 sidor och över 11 000 ord, och som växer hela tiden varje gång jag försöker komma till ett slut… Så jo, det blir väl en del 2 och kanske också en del 3 av det här. Förhoppningsvis inte mera än så… Nästa kapitel handlar om införskaffandet av ”social valuta” och om ”socialt spelande”. Allt är inte färdigskrivet ännu så del 2 kan dröja.

Jag var annars väldigt frestad att använda titeln: ”Den ansiktslösa boken” för det här inlägget. Det låter dock lite för coolt. Social media är inte en fin strukturerad bok med en berättelse eller ett syfte, det är snarare en stor hög av gegga bestående av alltför många syften och berättelser. Vänta… nu far jag iväg på sidospår igen. Jag behöver komma till en slutpunkt… Sååå, aah, det var det.

This entry was posted in Bloggar, Branko. Bookmark the permalink.

2 Responses to Den ansiktslösa massan: del 1

  1. Bert says:

    Tack för ett alldeles fruktansvärt långt med det oaktat intressant inlägg. Hoppas på kortare i fortsättningen men lovar nog läsa till slut ändå.

    Facebook är ett otyg – intantiliserande, narcissisticerande, exhibitionerande, mitt favorithatobjekt som jag brukar kalla för faecesbook. Dess enda berättigande är att den är en snabb kanal som just därför borde kollas emellanåt. Men FBs algoritmer för hur inlägg placeras och hanteras är ju sk affärshemligheter och fullständigt obegripliga, ologiska och töntiga, baserar sig troligen mest på hur många gillningar och / eller delningar ett inlägg får. Själv gillar eller delar jag aldrig nånting på FB.

    Å andra sidan finns det allt flere som internetstrejkar och / eller raderar sina FB-konton. Som alltså går från FOMO (Fear Of Missing Out) till JOMO (Joy Of Missing Out). Ett hälsotecken.

    Lyckligtvis går ju ’inlägg’ på FB inte att jämföra med inlägg på Tigerbloggen. Som FB-‘vänner’ versus riktiga vänner.

  2. Christian Blom says:

    Tank Branko för ditt ljuvliga och filosofiska resonemang inför de sociala medierna och “din” uppgift där. Fint att ens någon reflekterar ordentligt innan man kastar ut hemskheter i de sociala mediernas “eter”.

    Jag är ju inte med i de sociala medierna av många olika orskare men jag har två synpunkter för dig som jag tycker att är viktiga:

    1. Minns att all din text och dina bilder mm. som du lägger ut på dessa medier övergår i mediernas ägares ägo. I princip förlorar du copyrighten till dina åsikter, bilder och – dig själv. Skrämmande.

    2. Minns att skriva som vanligt i dessa medier, ärligt och såsom du skulle skriva i vilken tidning som helst eller var som helst. Lägg gärna ut politiska åsikter och synpunkter och stå för dem.Att yttra sig i de sociala medierna är inte annorlunda än att göra det i telefon, eller tv eller radio eller i Husis. Var modig och ärlig. Och fundera.

    Sen finns det en hel del annat att diskutera visavi dessa medier. Såsom Claes Andersson t.ex. gör i hans postumt utgivna bok.
    Den stora frågan gällande dessa medier handlar ju egentligen om det Habersmaaska perspektivet: Handlar de sociala medierna automatiskt om att den “borgerliga offentligheten” utvecklas och blir bredare och bättre eller……????

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.