Oljekrisen, klimatångesten och – min pension….

En sån här magisk kväll efter sensommarhettan då dimman drar in mellan träden från havet infaller en passlig stämning för ett blogginlägg igen – egentligen en fortsättning på mitt senaste inlägg om generationskonflikten gällande våra arbetspensioner.

Jag satt ute i den disiga men varma solen under eftermiddagen och lyssnade min vana trogen på Yles radioprogram, samtidigt som jag läste igenom Hbl och Hesari. Småningom lät jag tidningarna ligga och koncentrerade mig i stället på två radioprogram – Slaget efter tolv på Vega och Kulttuuriykkönen klockan 15-16 på radio Yle yksi. Och däremellan på ”Politikradion”,  som sänds alla vardagar klockan 12.30 på Yle Radio Puhe. Vilken njutning !

Slaget efter tolv behandlade de Unga Grönas ordförande Amanda Pasanens förslag förra veckan att skära ned våra arbetspensioner. Hon deltog själv liksom Ole Norrback och Juhana Vartiainen. Antagligen har jag blivit reaktionär för jag höll idag med Vartianen och Norrback i allt de lyfte fram gällande de ”förlorade pensionerna”. Gå in på Arenan och lyssna !

Kulttuuriykkönen (tidigare vid namn Kultakuume) behandlade idag på ett förträffligt sätt klimatfrågan och klimatångesten, som nu drabbar tom. en tredjedel av ungdomarna, och inte bara som en teoretisk fråga utan i form av ångest, depression och fysiska illamåendekänningar. Och nu fattar jag att allt prat om klimatångesten är på riktigt – det är frågan om ett livshotande öde, som ser ut att drabba oss i en snar framtid.

I dagens Hbl tog också författaren Pirkko Lindberg och aktivisten Lea Launokari i en stor insändare upp frågan om kärnkraftverken i Finland. Under den senaste tiden har man från de Grönas sida på allvar börjat köra fram behovet av att ytterligare bygga ut kärnkraften i Finland, också i form av sk. mikrokärnkraftverk, som Rosatom förra veckan synligt demonstrerade då deras första mikrokärnkraftverk nu bogseras i de arktiska vattnen mot Asien. Och i samma tidning, några sidor tidigare finns en notis om att man nu kunnat fastställa vilka farliga radioaktiva utsläpp som Rosatoms provskjutning av kärnmissiler i Archangelsk för nån vecka sen lett till. Alltså: samma Rostaombolag som byggt mikrokärnkraftverket och som tänker bygga Finlands följande stora kärnkraftverk  för Fennovoima i Norra Österbotten. Pirkko Lindberg besökte Fukushima för något år sedan och intervjuade åtskilliga människor där angående kärnkraftverkskatastrofen i området. Hon gav sedermera ut en bok om sin resa. Lea Launokari är en av dem som leder aktiviströrelsen i Brahestad mot bygget av Rosatoms följande atomkraftverk i Pyhäjoki. Denna aktivistgrupp har haft ett permanent läger i närheten av byggplatsen i Pyhäjoki redan många år och de har haft åtskilliga sammandrabbningar med polisen och militären då de försökt dokumentera vad som pågår i Pyhäjoki – Rosatom har ju inte fått bygglov för kärnkraft. Det finns mycket information om deras aktivitet på nätet. På polisyrkeshögskolan har bl.a. ett slutarbete gjorts om aktivisterna och om polisen taktik i sin kamp mot dessa aktivister som motsätter sig byggandet av ett ryskt atomkraftverk mitt i Finland. Polisinsatsen kring Pyhäjoki har varit minst lika massiv som under de senaste dagarna få man jagade och fångade de två unga männen som sköt mot två poliser i Borgå förra veckolsutet. Med det här försvarar jag på intet vis de unga kriminella utan jag vill bara lyfta fram att det pågår i skymundan en hel del mot fredliga aktivister i vårt land också.

Ganska mycket nyheter under en dag, och dessutom  en så vacker dag, alltså. Bra att dimman nu sänker sig så att man  får litet ro.

Då jag idag diskuterar klimatkrisen med mina unga vänner brukar jag ofta samtidigt ta upp oljekrisen under 1970-talet – 1973-74 och 1979-1980. Och jag brukar säga att dessa kriser var på sin tid lika allvarliga som dagens kriser är. Fast sett ur dagens synvinkel var det ju löjligt att vi var i panik för att oljan skulle ta slut, såsom det hotade att ske på 1970-talet. Om man betraktar den nationalekonomiska utvecklingen i Finland och i världen under kriserna på 1970-talet så ser vi att det var fråga om lika djupa kriser som finanskrisen 2008-2009. Och den internationella politiken ändrades dramatiskt efter dessa kriser på 1970-talet. De västerländska stora väldena hamnade att ge upp sitt grepp över de oljeproducerande asiatiska länderna då. USA:s ambassad ockuperades i Iran och de radikala muslimska rörelserna tog över makten inom egentligen hela regionen efter det. Och så ser läget ut fortfarande idag. Då handlade det om makten över oljan. Vad handlar det om idag: Makten över dricksvattnet? Makten över den odlingsbara jorden ? Makten över urskogarna i latinamerika ? Makten över de arktiska områdena, däribland Grönland, makten över Afrika ? De stora internationella politiska förskjutningarna som följd av klimatkrisen har först börjat ta form. Men de kommer med säkerhet att bli lika påtagliga som de som skedde efter oljekriserna. Dessutom har våra traditionella politiska partier tappat mark fruktansvärt snabbt i Europa och i USA. Jag är nu inne i mitt läsande på andra boken som omfattar Thomas Manns dagböcker 1935-1936 och hans beskrivning av läget i Europa då påminner mer och mer om dagens situation.