Alternativ till Nalle Wahlroos recept för att rädda hans kapitalism

Så har då min exkollega inom den finska stalinismen, Nalle Wahlroos,  återigen givit ut en bok  i vilken han skissar upp sina riktlinjer för att få fart på den ekonomiska tillväxten och mera ”kraft” i kapitalismen. För att presentera boken och sina idéer har han bjudit in Helsingin Sanomats redaktör till sitt kungarike Åminne gård.

I princip finns det ingenting riktigt nytt i Nalles senaste bok ”Hur gick det så här” och i Nalles hela jargong , för att inte tala om hans ”karaktär”. Allt känns för mig så motbjudande och jag inte tänker ge mig in på att kommentera de enskilda receptuppläggen som han presenterar i boken. Det är klart att många enskilda frågor som Nalle tar upp har stor relevans för vårt lands ekonomi, men ändå vet vi att Nalle är Finlands enda riktiga oligark. Hans förmögenhet roffade han åt sig av statliga banker och bolag, som gick i konkurs eller fusionerades under den stora ekonomiska krisen efter 1991. På kredit dessutom såklart och från början till slut baserande sig på insiderkunskap om bolagen, något, som idag skulle klassas som totalt kriminellt. Om man känner till i detalj hur han blev stenrik så kan man aldrig mera ta på allvar hans recept för att ”rädda ekonomin”.

Så, tyvärr, jag kan inte utan avsmak fortsätta med att kommentera hans nya bok, men läs den om ni vill.

I stället vill jag komma med egna reflexioner och tyckanden om ekonomin i vårt land. Och inspirerad till det är jag dels av obehaget över Nalles bok men dessutom av t.ex. den teaterföreställning som jag såg igår vid Esbo stadsteater: Gästspelet med Teatteri Telakkas och någa dansteatrars produktion Homo Secundus, som skrivits och regisserats i främsta hand av Teemu Mäki. Inte för att pjäsen hade varit så bra utan för att problematiken som behandlades i den var så pass aktuell och problematisk. Mäki målar upp en bild av en sekunda människa, som uppstår i dagens kapitalism och som politiskt leds i främsta rum av Sannfinländarna. Karaktärerna i pjäsen är inte trevliga, tvärtom så är de direkt motbjudande, litet som huvudkaraktären i Nalles bok – d.v.s. han själv. Men, om man vill tolka den som så så handlar Homo Secundus om hur de ”arbetare” ser ut, som finns kvar i Nalles framtida finska ekonomi. Människor totalt utan makt eller rättigheter eller socialskydd. Föreställningen ges ännu idag och i morgon på Kulturhuset i Hagalund. Gå gärna och se den ifall ni annars också är på väg att kolla upp kapitalismens nya utvidgning i Hagalund: Varuhuset Ainoa, var sista och nyaste del öppnas i dagarna.

Också denna nya ”Mall of Ainoa” (=Förintelsen av gamla Hagalund) förutspåddes för ett antal år sedan i Juha Jokelas första del av pjäsen Esitystalous, som gavs vid Esbo Stadsteater. Esbos samlingspartistiska stadsledning blev så imponerad av Juha Jokelas pjäs att stadsdirektörerna kom upprepade gånger och tittade på den – och förverkligade sedan den karikatyr av det nya urbana Metroesbo, som Juha Jokela hade målat upp för nästan 10 år sedan. Sedan dess har också Redi, Tripla och hela Busholmskomplexet kommit till: Byggnadsföretagens, Samlingspartiets och de Grönas nya paradis. Allt detta har byggts efter att den stora finanskrisen slog till. Utan att befolkningen har haft köpkraft till att förverkliga allt detta. Med vilka pengar har man då byggt allt, kan man fråga sig. Svaret är: Med de sedlar som Europeiska Centralbanken tryckt upp och pumpat ut i ekonomierna sedan 2011-2012. Med liknande medel som Hitler skapade Tysklands ekonomi under 1930-talet. Bara med den skillnaden att Hitlers sedeltyckande ledde till den moderna historens högsta inflation. Medan ECB:s sedeltryckning (och obligationsköp)idag leder till deflation – till en gigantisk omfördelning av allt ekonomiskt värde i Finland – värdet försvinner från alla fastigheter och bostäder och rikedomar i periferin och leds i stället till Centrum av Helsingfors och de andra storstäderna. Samma sak hände under trettiotalskrisen men med andra förtecken – kamouflerat då av jätteinflationen.

Har vi då några ekonomiska alternativ alls, som vore värda att försvara och köra fram ? Här är några:

1. Ta Degrowth på allvar. Befolkningsmängden går ner medan produktiviteten i ekonomin ökar explosionsartat med digitaliseringen och automatiseringen av allt. Degrowth är ett verkligt alternativ som måste utvecklas teoretiskt och statistiskt och i praktiken. Degrowth handlar om mycket mer än om att flytta ut till landet. Det handlar om hela framtiden inom ramen för automatiseringen. Grundfrågan är då: På vems villkor sker automatiseringen ?
2. Skydda och bevara och förstärk nonprofitsektorn. D.v.s den ickevinstbringande, allmännyttiga sektorn. ”Tredje sektorn”. Det mesta av vårt konstliv och kulturliv sker och produceras allmännyttigt – utan att sträva efter ekonomisk vinst. Liksom också en stor del av socialväsendet gör. Konstproduktionen tär inte bara på samhälleliga medel utan skapar främst av allt kunnande och innovationer, som sen kan tillämpas inom den vinsbringande kapitalistiska sektorn. Det finns ingen gräns för hur mycket man kunde och borde satsa på kulturen. Och på ickevinstbringande produktion inom socialsekotrn – speciellt just nu då man hela tiden överväger att låta den vinstbringande sektorn ta över hela social- och hälsosektorn. Man kunde befrämja nonprofitsektorn med ny, innovativ lagstiftning och med många andra metoder. Och öka på de offentliga anslagen till detta och också leda privata medel till den här sektorn via t.ex. möjlighet till skatteavdrag för konstbefrämjande.
3. Utveckla den offentliga sektorn inom ekonomin så mycket det går. Privatisera inte allt, sälj inte bort historisk statlig och offentlig egendom. Sälj inte bort statens skogar. Det finns massor man kunde göra inom den staliga sektorn och som skulle befrämja ekonomin: Rädda VR, rädda Posten (Inte Posti), rädda det elektriska stamnätet, rädda annan kritisk och viktig ekonomisk verksamhet. Satsa på att våghalsigt stärka demokratin inom den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns verksamhet bör också kritiseras och förbättras – t.ex. Veikkaus. Då utan att lösningen är privatisering.
4. Demokratisera arbetslivet genomgående i stället för att snuttifiera allt jobb  som idag.
5. mm. mm.

Ni andra får fortsätta och lägga till. I grunden handlar det om att bygga upp alternativ och tillägg till den kapitalistiska sektorn.