Rysliga nyheter från Kina

Jag chockerades här under veckan av nya reportage om hur uighurer systematiskt fängslas i omskolnings- och arbetsläger, läs: koncentrationsläger. Övergreppen mot den här etniska gruppen med en rik kultur i Centralasien har pågått 15 år, men repressalierna har trappats upp gradvis och har nu nått en nivå som måste karaktäriseras som etnisk utrensning. Men omvärlden väljer att titta bort.

Uighurerna i östra Turkestan (sedan den kinesiska provinsen Xinjiang, direkt översatt ”nya gränstrakter”) var tidigare inte lika utsatta som tibetanerna när de gäller förtryck från statsapparaten. Sedan kinesiskt centralstyre infördes efter en kort tid av genuint självbestämmande på 40-talet, kunde de föra sin kultur vidare i många årtionden till. Ännu på 90-talet levde den här muslimska minoriteten relativt ostört 3-4000 kilometer från Beijing, liksom andra muslimska folkgrupper i de omgivande provinserna i västra Kina. Givetvis är allt som gäller det kinesiska så kallade folkstyret topphemligt, men för så där 15 år sedan var det känt att det styrande kommunistpartiets centralkommitté antog en agenda om att befolka de västra områdena, officiellt för lätta på befolkningstrycket längs kusten och samtidigt öka utvinningen av naturresurserna (de sanslöst vackra sanddynerna döljer både stenkol, gas och olja och mer strömmar in via nybyggda ledningarna från resten av Centralasien). Däremot så sker det varken på ursprungsinvånarnas villkor eller ens så att utvinningen direkt skulle gynna dem; istället kommer arbetskraften från östra Kina och vinsterna går till bolagen i Beijing och Shanghai, allt under strikt statlig ledning.

Redan tidigare förekom både repressalier och kommenderingar till arbetsläger, ifall Kinas statspolis slog till. Och det gjorde de vid minsta misstanke (inte ens bevis!) om ”separatism” eller uppvigling till att som det hette splittra landet, dvs. någon slags politisk verksamhet och aktivism eller icke-statssanktionerade kontakter över gränserna i Centralasien. Problemet var att den här kinesiska doktrinen som riktade sig mot det påstådda hotet från de etniska minoriteternas ”omstörtande” verksamhet sammanföll med det Bush-initierade kriget mot terrorism, som den kinesiska regeringen hakade på under förevändningen om extremism som ska förekomma i de muslimska folkgrupperna. Det var tal om terrormisstänkta, till och med dåd som ska ha utförts av uighurer för så där fem-tio år sedan, men oklart var i vilken mån de uppgifterna kunde verifieras om om det var frågan om kinesiska provokatörer som byggde upp en hotbild. Från att ha utpekat särskilt yngre män som trubbelmakare och utsatt dem för kontroller, övergrepp och fängelse, trappades förtrycket upp under det här årtiondet till att systematiskt fängsla alla yngre uighurer tills de omskolats, ett kinesiskt begrepp för systemtroget liktänkande. Det är inte bara frihetsberövandet, vilket också gått till fullkomliga ytterligheter där de fängslade observeras med högteknologi dygnet runt, men ett humanitärt brott, ett kväsande inte bara fysiskt utan av alla slags friheter, för rättigheterna har ändå rykt för länge sedan. Ännu mer fruktansvärt är hur man gradvis utvidgat de systematiska kränkningarna utan att omvärlden i egentlig mening reagerat. När det gäller Tibet och överlag de tibetanska områdena är utsikterna lika dystra, men åtminstone är kampanjgrupperna starka och framför allt exiltibetanerna mer etablerade än uighurerna i exil.

BBC:s Panorama-reportage som baserar sig på arbetsdokument där övergreppen beskrivs är sevärt, fast skrämmande. Satellitbilderna visar hur interneringslägren byggts ut och är enorma, som fabriker med murar och lager på lager av oigenomtränglig taggtråd. Det är ingenting annat än koncentrationsläger; vad som pågår är att uighurerna systematisk spärras in för så kallad skolning som består av att hylla fosterlandet Kina och drillas i mandarinkinesiska. Om man visar sig tillräckligt mottaglig för de repetitiva flosklerna kan man sedan föras över till arbetsläger, med fortsatt internering på obestämd tid. Som med allt i Kina är siffertalen skrämmande; åtminstone ett dussin läger har påträffats vilket talar för en miljon internerade och över tid kan det inbegripa hela den etniska gruppen, ett rent folkmord som våldför sig på uighurernas kultur och traditioner. Det är verkligt oroväckande att det fortgår; vissa sanktioner har införts mot företag som förknippas med att sko sig på arbetslägren, men det finns inga som visar på att de haft någon verkan. Ändå är det enda medlet politisk påtryckning och då ska inte det officiella Kina komma undan med några floskler om minoriteternas formellt autonoma ställning.

Men då det gäller Kinas gränser längre söderut så präglades veckan äntligen av lite goda nyheter. Lokalvalen i Hongkong gav en rungande seger för de partier som stöder protesterna mot större kinesiskt inflytande. Synd är att lokalvalen är det enda direkta val som tillåts i den särförvaltade kinesiska regionen eftersom den lagstiftande församlingen Legco inte tillsätts genom direkt val, utan en nomineringsprocess. Hittills har Hong Kong-styret inte riktigt vågat ta upp frågan med den kinesiska regeringen för att man fruktat att eventuella diskussioner kring ökad demokrati istället skulle stävja demokratiutvecklingen. Där kommer ändå inte omvärlden att blunda på samma sätt som i kinesiska Centralasien; tvärtom tror jag på en lösning som inför mer direktdemokrati.