Drömmar

Först hittar jag inte hela byggnaden, och omgivningen verkar också lite konstig. Irrar omkring en stund jag vet ju att det är här den ligger, min arbetsplats. Sen ser jag huset och går in tillsammans med strömmen av dessa ansiktslösa kolleger.

Väl inne blir jag osäker på i vilken våning min arbetspunkt ligger, det måste ha gjorts omorganiseringar här, allt ser annorlunda ut men än då bekant och inte ser jag nån jag känner heller som jag kunde följa efter. Men det var ju på andra våningen, eller var det tredje, jag har ju jobbat på så många ställen i den här byggnaden. Så jag får gå genom hela byggnaden och hålla utkik efter ledtrådar, bekanta ansikten och i synnerhet min arbetspunkt. Efter att ha gått igenom hela byggnaden och ett par våningar hittar jag till sist min arbetspunkt. Men där sitter personer jag inte känner och mitt arbetsbord är flyttat till en undanskymd vrå. Sen vaknar jag.

En annan gång är jag på väg tillbaka till bilen efter att ha uträttat ett ärende. När jag kommer närmare den plats där jag parkerat finns inte bilen där. Jag måste komma fel ihåg, det var kanske lite längre ned på gatan, så jag fortsätter och spanar efter bilen. Omgivningen blir mer främmande, inte kan det ha varit så här långt så jag börjar gå i cirklar, dvs rektanglar, längs gator och sidogator. Men ingenstans ser jag min bil och omgivningarna blir allt konstigare, här har jag nog aldrig varit förut, här finns skumma verkstäder och allt färre bilar på gatorna och nu börjar jag misstänka att bilen stulits och håller på att ommålas eller plockas isär i nån av dessa verkstäder. Sen vaknar jag.

Eller, när jag promenerar på gatan upptäcker jag plötsligt att jag är naken. Men inser i samma ögonblick att om jag inte låtsas om det – så där som kejsaren i sina nya ’kläder’ – så kommer ingen annan att märka det heller. Så jag fortsätter att gå naken medan det blir allt mer ansträngande att hålla masken. Sen vaknar jag.

Märkliga drömmar, som återkommit ett antal gånger. Handlar troligen om rädslan att på olika plan förlora kontrollen över mitt liv. Vete Freud.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.