Ämne för en predikan
Nej, det blir ingen predikan. Men om jag var lagd åt det hållet så hade jag i dag fått ett bra ämne att utgå från.
Vackra dagar blir det kaffe, tidningar, pyssel och mat i trädgården. Plus röjning i buskage. När man bor villa vid villa och trädgård vid trädgård så kommer det ibland ett litet frö farande från grannen. Och har fröet tur lyckas det slå rot. Hos oss är det rätt mycket som lyckas slå rot. Bland annat en jättetistel. Det var några år sen och jag följde fascinerad med hur den sköt i höjden.
I år är jag mindre fascinerad. Plötsligt kom det upp bladrosetter till blivande jättetistlar precis överallt. Framförallt i de smala skarvarna i stenläggningen utanför huset.Jag var där med tunnbladig hacka och försökte få bort dem. Jag hällde kokande vatten över dem när jag hade förvällt murklor. Jag rev bort blast med händerna – rötter går det inte att få upp.
Jag kämpade, för vi kan inte ha jättetistlar runt uteköket. Helt under kontroll är läget inte, men jag har lyckats hålla växtligheten låg. Och jag trampar på bladrosetterna så ofta jag kan. Och så, i dag. Jag samlade ihop vattenslangen till en prydlig rundel så ingen skulle snubbla på den när låg huller om buller. Och när jag böjde mig ner för att ta upp en slinga såg jag den. Världens minsta jättetistel. Tisteln som normalt blir två meter hög innan den får vackert blå färg på tistelbollarna var nu 10 cm. Men med en blåskiftande tistelboll i toppen. Precis där jag har använt vass hacka, kokande murkelvatten, gått fram med nästan mord i sinnet över de envisa små bladrosetterna.
Vad gör jag nu? Jag kan inte klippa av den. Borde, men kan inte. Sån envishet måste på något sätt belönas. Så jag har beslutat att den får stå där tills den börjar släppa frön. Då klipper jag bort själva tistelbollen och bränner den.
Och det här med ämne för en predikan. Visst skulle vilken Andrums-pratare som helst i Yle Vega hitta paralleller. Hur vi människor inte ska ge upp inför viruset. Såna saker. Än så länge behöver vi inte känna oss sönderhackade, skållade och påtrampade här på holmen. Hittills runt 20 bekräftade fall totalt. Ingen död. Ingen på sjukhus. Hur tryggt som helst, peppar, peppar.
Samma lugn råder av allt att döma i resten av landet. Skönt det, för vi behöver turister och svenskarna är ju inte att räkna med. Men vi brukar avsluta dagen med en uppdatering från CNN för att hålla oss ajour med hur kompisarna i Tennessee har det. Man blir rädd. Tennessee är någorlunda under kontroll. Men Texas, Kalifornien, Florida. Och så Trump. Om han blir omvald får vi travestera Shakespeare: Something is rotten in the state of USA.
Någon analytiker har i tiden hävdat att Shakespeare med ”Denmark” avsåg Hamlet och med ”state” inte riket utan tillståndet. Alltså var budskapet att Hamlet var sjuk i själen. Kan det bli bättre?
Glyfosat ! Det verksamma ämnet i t.ex RoundUp. Dödar all växtlighet. Har ett litet lager för alla eventualiteter, dvs om det förbjuds, vilket varit på tal. Här för nåt år sen ville jag ha bort ett bestånd kirskål från ett ställe där den inte gick att få upp den med rötterna så jag sprejade försiktigt glyfosat på kirskålsbladen. Allt dog på det området, dvs också gräset och prästkragarna. Följande år växte inget där. Nu i år kom de första maskrosorna upp och litet gräs.
Grannen har längs tomtgränsen ett bestånd av japansk parkslide, den blir upp till 3 m hög och är omöjlig att få bort, rötterna går ända till 5 m ner i jorden och kan förstöra husgrunder, i Storbritannien lär det vara omöjligt att sälja ett hus där det finns parkslide (Japanese knotweed) på tomten.
Här i Kottby fanns parksliden på tomten ren när grannen köpte villan för många är sen. Fanskapet skjuter under jorden upp skott på vår sida av tomtgränsen och jag gräver förstås genast upp alla skott med så mycket rot jag får upp och slänger. Grannen säger att han har kapat den ihåliga stängeln och hällt glyfosat ner i den. Den kapade stängeln vissnar men stänglarna bredvid kunde inte bry sig mindre. Jag ska nu göra samma sak med de skott som kommer över gränsen. Enligt litteraturen ska glyfosat nog döda också parkslide.
Alla sorters tistlar går för övrigt att äta, både blad och rot har en ’mild, grön smak utan beska’. Använd färska blad som grönkål – koka dem som de är, smörstek dem eller mixa ned dem i gröna smoothies och juicer. Stjälkarna är också goda att lägga in med olja och citron.
Till min förvåning ser jag när jag googlar att samma sak gäller parksliden, som lär vara släkt med rabarbern faktiskt. Man ska alltså äta upp den i stället för att glyfosera den..
Parkslide går att äta? Men man kanske storknar på vägen, det blir rätt mycket av den sorten. Kirskål går definitivt att äta och lär vara nästan delikat. Jag har aldrig försökt, men växtsaften som man får på händerna när man rycker upp den tyder på ätbarhet. Nässlor är hur gott som helst, det skördar vi varje vår i en hage i närheten.
Men äta jättetistel? Bladen är taggiga på undersidan. Vågar man faktiskt försöka?
Glyfosat däremot, tror inte. Maken har rest av ett Roundup-medel någonstans, har droppat det på maskros som tränger upp i skarvarna i stenläggningen mot gatan. Där får han hållas så länge dropparna räcker. Man kunde äta dom också, inte dropparna utan maskrosorna, det blir bara inte av.
Om jag skulle göra ett försök med tisteln. Någon gång ska man ju ändå dö.