Självklar höghet?

I alla tider har det funnits människor, närmast män, som vid något farligt, hotande, spännande, avgörande tillfälle visat stor kompetens och klarat av hotet, faran och vunnit ära och pris.

Före vår demokratitid behandlades de adliga som om de genom genarv, pengaarv eller egendomsarv haft något lika värdefullt att ge sina samtida. Vi vet att de tankegångarna inte har haft något som helst innehåll i sak. Men den bild som de gav av sig, den ställning de höll fast vid – håller fortfarande i många länder i Europa – var och är falsk, sorry, ers höghet.

Benägenheten att tro på arv som ger rättigheter sitter mycket djupt. Miljoner människor besitter sådant som de inte alls har behövt jobba för och håller fast vid all bekvämliget de tror sig ha fulla rättigheter till. Lika dumt, tycker jag är att någon uppfinning, någontin fint, en fin prestation på isen, på gräsmattan eller vid golfbanor ger någon självklar rätt till miljonbelopp som ingen av dem behöver motivera på något annat än att, hm jag bara är jätteduktig.

Naturligtvis finns det en hel del fina människor som ger något av sin lycka, sin förmögenhet vidare, med det är fel att välgörenhet får så fina rubriker, ger gott renommé, ger tillfredställelse som ofta blir större än den misär som finns i de avhjälptas närmaste omgivning.

En rättvis beskattning bör lösa klimatproblem, fattigdom, hunger, sjukvård, beskattning men inte välgörenhet. Den rättvisa beskattningen diskuteras för närvarande över hela Europa. Stora banker som redan ofta har blivit räddade av folkets, vanliga folkets skatter fortsätter att vara stora och pampiga och mäktiga, och helst utan kontroll och övervakning. Stora företag håller på med sina påståenden att allt i penningväg går efter vinst, utan vinst förtvinar all företagsamhet, välgörenhet är det bästa vi kan vid jul och vändagen, men folkets väl behöver vi inte tänka på varken i Kaipola, Nådendal eller Uruguay. Globalt tänkande är nödvändigt!

Hallå, hallå, vad är det för ett tänkande. Människor som sitter som finansproffs i styrelser och i ledningsgrupper i stora företag är vanliga människor. De är inte mera berättigade till mäktiga arvoden än Jedermann! De tror och litar på sig själva, vill låtsas att de vore något mer. Kunde inte vi börja anpassa oss till en global demokrati, ett tänkande att de flesta av oss klarar av att sköta förtroendeuppdrag utan att som ersättning få idiotstora ersättningar.

Be inte mig att definiera något närmare, kräv inte av mig någon vägkost för att klara av allt detta självklara. Fråga hellre Jussi Pesonen, Jyri Häkämies, Petteri Orpo och be dem att beskriva en rättvis väg till att gå över till en riktig demokrati där hertigar, kungar, baroner, företagsledare, styrelseproffs inte mera håller sig för bättre än andra människor. Våra rikdagsledamöter är inte övermänniskor. Vi bara har gett dem en fullmakt. Varför bör sk fria företag beröva rätten att fritt handskas med allas värld? Varför bör de få slinka undan demokrati?