En sen julklapp

Julen var den första coronajulen, som vi alla säkert vet. Så, julklapparna kom och gick med människor vi antog att det är säkert att träffa. En av klapparna heter ’Yhteyden rakentajat’. Boken är skriven av Kaisa Raittila, författare och journalist. Hon anser att boken är en produkt av ett kollektiv som fortfarande arbetar för en modern kyrka som vet och bekänner att en människa är en människa.

Det är frågan om vår människosyn. Vad får en människa sexuellt vara? Endast hetero eller hetero och asexuell? Kyrkorna i världen, religionerna i världen har kämpat med frågan, kämpar fortfarande. Inom vår kyrka har emeritus ärkebiskop John visat sig vara värd den uppgift han fick, värd den respekt han har. Han har medgett att han har inte alltid tänkt så, hans människosyn har utvecklats och han medger idag att en människa inte kan definieras som en dogm, en enda riktig definition.

Min historia, mina val har fört mig något utanför den kämpande rörelsen som har haft många olika namn allt efter läget, efter kampens, den sega kampens läge och situation. Idag är pride, regnbåge allt mera på väg till en allmän linje inom – jo, jo – evangelisklutherska kyrkan i Finland. Understöd har jag gett, men mina val, min kamp för jämlikhet människorna emellan förde mig till ett utanförskap som var bara politiskt.

Jo, endast politiskt. En god vän till mig, Ulf Särs, kämpade för samma jämlikhet men inom just människosynfrågan. Han fick ta emot värre stötar, så fick alla de som under 1990-talet och ännu långt in i slutet av 2010-talet kämpade för fulla mänskliga rättigheter för icke-heterofolket. Biskop Irja Askola, den första kvinnliga biskopen i Finland – som inte alls fick stöd av sina företrädare i ämbetet, och många, många andra teologer, kolleger till mig. Min ”ensamhet” baserade sig på polititik. Deras ”ensamhet” fick ta emot stötar som motiverades av motståndarna med det heliga ordet, bibeln.

Jo, de motiveringarna baserar sig inte på bibeln utan bibeltolkningen. Bibeln är ett helt bibliotek, det mesta är en produkt av en lång muntlig återgivning, gamla testamentet, och en kort muntlig fas, nya testamentet. Målet med hela traditionen är att lära människor älska sina medmänniskor, att befria från maktmissbruk, girighet, våld…. Bibeln är inte ett redskap för våld. Bibeln bestämmer inte något, men den som tolkar biblioteket gör det.

Jo, en människa börjar vara en människa även inom kyrkan.