Duvorna på Ground Zero

Det är på dagen tio år sen. Jag hade tagit bussen ner till södra Manhattan för att på nära håll se Ground Zero. TV-kanalen, som på hotellet försåg oss med morgonnyheter, hade i flera dagar haft direktsändning från platsen, så nu skulle jag dit.

Det var alltså tanken, men alla tankar går inte att förverkliga. När jag i en timme eller mer hade traskat runt längs tillfälliga gångar, som alla verkade gå runt istället för in till platsen, vände jag mig till en polis som höll ordning i kaoset. ”Sorry, you have to come back tomorrow”, meddelade hon vänligt men bestämt.
Så var det förstås. Dagen före invigningen kunde man inte ha en massa turister som vimsade omkring. Inte följande dag heller, skulle det visa sig, men då var jag inte där.

När jag väntade på bussen tillbaka norrut frågade en dam om jag visste när den och den bussen skulle gå. Som turist är man påläst på såna saker, så jag kunde berätta att hennes buss hade gått för ett par minuter sen, den hade jag sett, och det skulle dröja ca 15 minuter till nästa. Så hon började konversera på äkta amerikanskt maner, förhörde sig om var jag kom ifrån, vad jag gjorde i New York osv. Så jag berättade att maken satt på ett möte i FN-skrapan och att jag hade försökt ta mig till Ground Zero för att se minnesmärket.
Jag märkte hur stämningen ändrades. Från ytlig, artig konversation till något annat
– Jag såg det genom köksfönstret. Och såg duvorna som flög omkring. Så jag frågade min man varför duvorna bär sig så konstigt åt. Det är inte duvor, sade han. Det är människor som kastar sig ut.
Vad säger man?

Stämningen i staden var speciell de här dagarna. Människorna var vänliga, så som de alltid verkar vara på Manhattan. (Alltid? Så ofta har jag inte varit där.) En ung familj frågade mig i bussen om hur de skulle ta sig till någon plats, minns inte vilken. Och jag visste antagligen ännu mindre än de, men med ens var hela bussen involverad i frågan, berättade var de skulle stiga av bussen och hur de skulle komma vidare. Det är sånt jag upplever som vänlighet.

Det som skilde sig nu var alla polisbilar. Polisbilar och poliser. De stoppade bilar, de dirigerade om trafiken, de fanns överallt. En busschaufför suckade lätt uppgivet över alla trafikstopp, han kunde omöjligt hålla tidtabellen. Men, å andra sidan, man ville inte överraskas av något nytt terrordåd, så hans passagerare klagade inte.

Följande dag var speciell. Vi skulle ta flyget hem, dvs till Reykjavik där maken hade följande möte, och jag tyckte en och annan tittade till litet extra när de insåg att vi verkligen tänkte ge oss upp i luften. Var det så klokt egentligen? Men å andra sidan, säkerheten kunde inte varit bättre än den var just då. Om någon hade planerat något till 10-årsdagen så hade hen helt säkert tvingats tänka om.

Ingen rusning ut till flygfältet. Inga kilometerlånga köer för incheckning, passkontroll och vad allt man ska köa för på flygplatserna. Gott om sittplatser i restaurangerna. Nästan som hemma på den tiden. Flygplanet var halvfullt. Allt gick väldigt smidigt och bekvämt. Det kunde ha känts nästan lyxigt. Lyxigt om det inte hade varit för duvorna, de som damen på busshållplatsen såg genom sitt köksfönster.

Och nu? Ett krig har inletts och avslutats. Resultat?
Ibland plockar jag fram Hans Roslings bok Factfulnes för att låta honom övertyga mig om att saker blir bättre, även om det går långsamt.