Arbetet

 

Kollegan på andra sidan stan kommenterade nyligen på en tråd om småbarnspedagogik:

– Vore jag singel, eller ensamstående barnskötare eller assistent i Helsingfors, skulle min lön inte räcka till för att bo och jobba och leva här.

Det slog mig att daghemmen och skolorna kryllar av unga och äldre singlar som jobbar som barnskötare eller assistenter. Hur överlever de i vardagen? Och ändå är bristen på personal skriande. Och sambandet.

Sen finns det väl mellankategorin, som jag och min sambo. Båda är vi barnskötare med noll möjligheter till fastanställning, för vår behörighet ligger på andra områden än de som är utbildade barnskötare. Vi delar på boendekostnader och vardag och lever på två smala löner. Och fastanställda vill vi egentligen inte vara, för då säljer vi vår donarsjäl till Staden som bestämmer våra sommarlov och kan kräva att vi spjälker upp sommaren i små tuggor lov varvat med perioder av arbete istället för en välförtjänt ordentligt sommarledighetsmånad. Vi lyfter också samma lön oberoende utbildning, vi barnskötare inom småbarnspedagogiken.

Men är det rättvist att barnskötarutbildade och utbildade från andra områden ska få samma lön? Tror inte det känns som “fair play” för dem som skolat sig till bsk jobben.

Den tyngsta problematiken här är ändå att månadslönen rent generellt är undermålig, den är låg och ger inget svängrum i vardagen.

Hur kommer det sig riktigt att vi som är mest i interaktion med barnen på daghemmen – vi barnskötare – i deras mest basala och sensitiva övergångslägen så som ätandet, pottandet, sovandet, lekandet är lågavlönade?

Visst förstår jag att lärare i pedagogik, de med akademisk utbildning har högre lön än oss, men varför är vår lön så låg? Istället för att jämföra uppåt vill jag sätta fokus på vad vårt arbete är värt.

Och det är värt mera.

Helsingfors utbildningsverk och den svenska sektionen där borde anstränga sig mera för att politiskt påverka barnskötarnas löner. Är nån i svenska sektionen för utbildning ens en lågavlönad donare själv? De flesta partier är representerade, men är det nån där som har 0€ på kontot efter att räkningarna och amorteringarna är betalda?

Knappast.

Det är VI som bygger upp de känslomässiga relationsbanden i småbarnens vardag som gör dem redo att i framtiden vara emotionellt mogna, fantasirika, välmående och språkkunniga ungar, unga och vuxna.

Men med handen på hjärtat. Hur gör vi det då vi hör till ett sådant ekonomiskt bottenskikt som stadens pedagogiska planerare bara skiter på? Allt större grupper, allt färre turare och vikarier i nödsituationer så som sjukledigheter och huvudlösa visioner om att kombinera yngre och äldre barn i storgrupper för att få plats för ännu fler och för en billigare peng? Vi genomskådar nog er. Förändringarna är inte ädla pedagogiska insatser utan giriga sparåtgärder.

Det känns som om de högutbildade planerarna och visionärerna med hjälp av hantlangare så som föreståndare och mellanchefer som måste palla trycket både uppifrån arbetsgivaren och nerifrån arbetstagarna, helt förlorat markkänningen och känslan för realiteter.

Barn mår inte bra i stora grupper och i bullriga, trånga och asfaltbelagda eller sanddammiga daghems- och skolmiljöer. Och det gör inte vi som jobbar med barnen heller. Läget blir bara värre och värre.

Vill Helsingfors stad ha kvar sina sega och kämpande barnskötare och assistenter, så måste lönerna bli bättre så att livskvaliteten trots allt kan bibehållas och daghemmens och lågstadiernas tjänstegörare på verkstadsgolvet inte går under. För med oss sjunker hela skeppet. Det tar redan in vatten.

Och säg inte att den här saken “inte är på ditt bord” om du är partiinvald i en sektion, ett utskott, en styrelse som har med småbarnspedagogik att göra. Du har makten att påverka. Gör det. Istället för att exploatera oss genom ignorans. Ta reda på hur stora grupperna och klasserna är på riktigt. Ta reda på hur dyrt det är att leva på en minimilön i storstaden. Det är vi som ska orka behandla ditt barn eller barnbarn med lyhördhet, närvaro, uppmuntran och inspiration. Varje dag.

Monika Pensar

 

 

Ordbrukare. Studerat teologi, sexologi. Jobbar på daghem i Helsingfors som bsk/barnskötare, småbarnspedagog. Intresserad av frågor om välmående, etik, det omedvetna, kroppslighet. Sysslar därutöver med bastu och skogsdykning. Rötterna är i Österbotten, sambon från Medelpad och barnen vuxna.

4 kommentarer på “Arbetet

  1. Tack för ditt inlägg Monika.
    Jag tänkte kommentera det eftersom jag själv under större delen av mitt liv haft att göra med dessa frågor.Jag hade på 1990-talet en period då jag var medlem i SFP (liksom Nicke Torvalds). Jag var uppställd i flera kommunalval och satt aktivt i flera nämnder under 2 valperioder. Mest handlade det då om att jag ville vara med i kommunalpolitiken och konkret göra en insats för mina barns skola och daghem. Jag var länge direktionsordförande i Kronohagens lågstadieskola och satt alltså också i Utbildningsnämndens svenska sektion (förutom en del andra nämnder, bland annat Helsingfors Festspels direktion). Vi lyckades rädda vår lågstadieskola från att läggas ned efter en otrolig kampanj där jag bl.a. lyckades bevisa att staden budgeterat fel denna skolas kotnader. Idag hör också småbarnspedagogiken mig veterligen till den här sektrionen.Min åsikt gällande huruvida man via nämnderna kan försöka höja på dagisarnas anställdas löner är abslolut: Inga chanser. Man kan göra kommunalpolitik och försöka höja på anslag och förbättra vissa saker men lönerna sköts via kollektivavtalen och facken. Och det är en sak som idag bekymrar mig hos de unga: De är ytterst sällan mera ens fackligt anslutna och de vågar inte kämpa för sina löner och andra kollektivavtalsrättigheter.
    I det här skedet vill jag uppmana dig Monika att gå och se Susanna Kuparinens nya politiska pjäs på Kansallisteatteris Vallilascen. Där visas hur man inom kommunalpolitiken idag minskar på anslag för barnen på alla olika håll i staden.
    Fackens roll har alltså minskat idag – främst för att de anställda är passiva gentemot facken. Jag vet detta för jag för hela tiden hårda diskussioner med mina barn och alla deras vänner om detta. De är alla på ett allmänt plan “vänsterinriktade” men på ett konkret plan vågar eller kan de inte göra något åt sin ställning. Därför stärker högern och byråkratin sin ställning hela tiden. Jag var igår kväll och såg Dosentti av Juha Jokela på Kansallisteatteri och såg där hur universiteten körs ned av högern och byråkratin och de som kämpar emot krossas, om inte av högern så främst av Facebook och de andra sociala medierna. Och det är inte Samlingspartiet som krossar dem utan populisterna på ytterhögerkanten. Så titta också på Dosentti så ser du hur politiken fungerar.

    Och ännu ett konkret exempel. Jag har i åratal varit styrelseordförande i vårt höghus på Skatudden. Vi har ett finskt och ett svenskt dagis i huset (Skatan på svenska) och dagisarna har varit där sedan 1985 då huset byggdes och staden äger utrymmena men inte gården.
    Dock har daghemmena och staden ockuperat våra gårdar som ryssarna gjorde i östra Ukraina med landet där och trots förhandlingar med jurister i 20 år har vi inte fått staden att betala hyra för att deras 50 barn tagit hela vår gård i användning. Nu är vi igen inne på slutrakan i förhandlingarna, få se hur det går. Staden säger att de inte har pengar. Ändå förtjänade de 1 miljon under de två senaste åren på lägenheter i vårt hus som staden lyckats ta över genom olikas sorters korruption och kupper (ena lägenheten gick som arv till staten men staden fick den på villkor att pengarna går till sociala ändamåpl. Staden sålde den för en halv miljon och inga pengar gick till dagisarna eller sociala ändamål.)
    Under alla de här åren har jag också fört diskussionern med dagispersonalen och cheferna. Det är omöjligt. Cheferna har ingen makt utan ansvarar för många daghem och skäller bara ut oss för att vi inte förbättrar gårdarna. Personalen har aldrig under 35 år tagit i en kvast (på sommaren) eller spade (på vintern) eller gjort något för att städa litet på gårdarna. Ens i form av lek med barnen. Däremot hänger de ständigt i sina mobiler. Jag har talat med dem och bett dem komma på husets trädgårdstalkon och städtalkon med och städa och ta del i husets sociala liv. De har nästan tagit livet av mig för att jag täckts tala till dem. Och efter det har barnen skrikit i kör till mig i veckor då jag rör mig på vår gård: Saatanan papparainen.

    Vem är det alltså som skall köra de anställdas saker på daghemmen? De själva, ifall de är politiskt fostrade och vakna. Tyvärr så ses vi i ledningen för husbolaget ofta som den stora fienden för daghemmet och skötarna där. Talar jag till de finskspråkiga eller vandar jag på vår egen gård anses jag vara en suspekt pedofil.
    Jag måste ändå säga att det varit helt annorlunda att tala med de svenska dagisskörana. Vi har diskuterat problemen öppet och de säger att deras status och roll i hierarkin är lika med 0. Men det är trevligt att tala med dem och barnen skriker inte Satans papparainen åt mig vid deras grind. Deras chefer är däremot lika stressade och frånvarande och argsinta som på finska sidan.

    Summa summarum, vad handlar allt om ? Om brist på demokrati. Ingen vet ens mer vad demokrati är. Ingen vågar köra demokrati på gräsrotsnivå för att inte tala om lönekrav, utan allt grötas ihop till den sörja som vi hittar på Facebook.
    Nämndmedlemmarna från olika pertier gör ett bra jobb i nämnderna. Jag vet det av erfarenhet. Kontakta dem. Kräv att få komma upp till ett nämndmöte och bli hörd. Gå med i facket. kräv mer lön, rättigheter.

    Opi aakkoset, som det sägs i Chydenius klasskampslåt från 1970-talet.

    • Tack för det upplysande råden och beskrivningarna, Christian Blom.
      Min erfarenhet från dagisvärlden är att finskspråkiga dagiskolleger är mera medvetna om sina fackliga rättigheter än vi svenskspråkiga.

      Håller med dig om att bristen på demokrati genomsyrar den pedagogiska världen som på ett obehagligt sätt bär på dolda hierarkier. Människor är rädda att ifrågasätta och att bli ifrågasatta. Gruppsolidaritet och fackligt engagemang kunde ge ett både stöd och skydd att påtala orättvisor utan att bli prickad på individplan.

      Men nog är det ju rätt så eländigt om svenska sektionen för utbildning inte kan ta på sig att påtala lönerna. Det är ju därför staden har personalbrist.

      Ansvar borde ses som något holistiskt. Ska man driva igenom program för att höja pedagogernas status och ge oss bättre utbildning, så får man nog lov att ta tjuren vid hornen och erkänna att lönerna är låga. För låga.

      Samarbete, tack. Säger jag.

  2. Vänstern är i minoritet i Svenska sektionen. Och dess uppgift är som sagt inte att föra lönekamp. Vi hade nog tillräckligt med svåra frågor annars också i sektionen: rektorer som fifflat med skolans pengar och som vi hamnade att säga upp, skolor som vi försökte rädda in i det sista. Enorma problem i de enskilda skolorna där lärarna var i fullt slagsmål med föräldrarna. Läget var ofta kaotiskt. På min tid kämpade vi alltså mot alla nedläggningar efter 90-talskrisen. Och nu har vi igen en ny kris att kämpa mot. Men ännu en gång: Det är ni anställda som skall våga stiga upp på barrikaderna och kämpa för era rättigheter. Med hjälp av facket. Myndigheterna och nämnderna kommer in som flankstöd i ett ganska sent skede. Ta för fan tag i er egen situation och kräv rättigheter och mera lön. För mig handlar det om att få staden att betala hyra för de områden de beslagtagit i vårt husbolag. Vi försöker ens få till stånd ett Minskavtal (jämför allatså med Östra Ukraina som rýssarna tagit).

    • Uppskattar teaterförslagen, förresten. Tack för dem.

      Jo svenska sektionen/nämden har säkert mycket att stå i nuförtiden också. Men det är ju var och ens frihet att påtala lönen. I ur och skur. Eller då och då. T.ex i vanlig vardagsdiskussion.

      För personalbristen är påtaglig. Inte bara verkligheten bakom rubriker så som “skriande brist på behörig personal”. Utan i allmänhet brist på personal. Inte ens de som är utbildade för din tjänst vill/orkar jobba utan byter bransch.

      Samma tendens ser vi inom seniorvården och sjukvården. Närvårdare, assistenter, barnskötare, fysioterapeuter.

      För låga löner. Därför finns det inte tillräckligt av dem.

      Det är inte riktigt klokt att en barnskötare för att ha råd att bo och lyfta lön i Helsingfors måste söka understöd från Fpa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.