Måtte vi aldrig vänja oss

Malala vill ha hjälp så talibanerna låter flickor gå i skola.
Greta vill ha hjälp mot skenande klimatelände.
WWF vill ha hjälp att stoppa avskogningen.
Amnesty vill ha hjälp med att få ut politiska fångar eller – som för en tid sen – få ut en kvinna i El Salvador som fick missfall och dömdes till 40 års fängelse för mord.
Ofta räcker det med namnet, ibland får man gärna bifoga pengar. Och jag skriver på. Och jag betalar. Just nu har jag suttit här och skrivit på och betalat in.

Maria Teresa, hon i El Salvador, blev fri efter fyra år, bor numera i Sverige. Men alla kampanjer visar inte resultat så snabbt. Snabbt? Lyckas vi överhuvudtaget ändra talibanernas syn på flickor eller allas vår lätt bekymrade men inte så aktiva insats för klimatet?

Och vad gör man med bönder som kalhugger skog så svampställena försvinner? Som här, en bit utanför Mariehamn. Jag har haft glädje av skogen i över 50 år, men den bara krymper. Nu är den bitvis så ”tunn” så man ser rakt igenom den. Sveriges TV har visat förskräckliga exempel på ur det går när skog huggs ner och ersätts med plantering. Granar och tallar i raka rader är inte skog och det är så sorgligt. Men jag misstänker att den avverkning WWF nu vill stoppa är mer av Amazonas proportioner än Svinryggen i Jomala.

Så man får glädja sig över det lilla. Till exempel att man inte bor i Helsingfors. Nu ska ni inte bli lessna, alla huvudstadsbor, det är inte för att det är illa där hos er som jag måste hålla mig borta utan för att det är alltför bra. Medan jag skriver det här känner jag doften av rentungor på kokning.

Det är nämligen så att är man gift med min man och besöker Helsingfors så kommer man inte hem utan att ha besökt någon av saluhallarna, vanligen den i Hagnäs, för den ligger närmast. På våren handlar det om murklor. Nu var siktet inställt på bräss. Det fanns både kalvbräss och lammbräss. Och lammtungor och rentungor. Och så fanns det en bricka med världens vackraste osso buco.
Och så blev det en bit berusad ost, ett par flaskor tryffelolja och litet tryffelpasta, ett par burkar konfiterade anklår…

Det tog inte lång stund att bli av med ett par hundra euro. Jag vet inte ens om något av det vi köpte är klimatsmart. Men att bo där permanent – det skulle ruinera mig på kort tid.
Nu ska jag vara rättvis. Vi har ett rikligt utbud av väldigt goda lokala livsmedel här på holmen. I dag t ex annonseras det om åländsk hjort, äpplen, gös, choklad, kryddiga korvar, ostar, grönsaker, rotsaker – allt lokalt. Men vi är ju inte så många, så efterfrågan på litet mer udda (?) sorter är klen. (Lammtestiklar har vi fått från vårt lokala slakteri!) Så ett besök i en saluhall i Helsingfors eller Stockholm är en upplevelse.

Men det var inte för matens skulle vi var i Helsingfors. Det var operagala i musikhuset – man firade Paavo Lipponens 80 år – och maken fick inbjudan. Vilken tillställning! Unga förmågor – samtliga under senare år utsedda till Årets solist av Päivi och Paavo Lipponens fond – framförde ett dussintal kända och mindre kända operaarior ackompanjerade av musikhusets orkester (kan man ackompanjeras av en hel orkester?). När sista stycket framfördes vände sig kapellmästaren mot publiken och sjöng med! Vid da capot hade orkestern fått en ny dirigent och solisterna hade utökats med en ny medlem. Det var festligt i dubbel bemärkelse!

Ett givande besök, det första på över ett år. På något sätt kändes det som att livet börjar bli mer normalt igen. Eller så håller vi på att vänja oss vid pandemin och leva med den. Hoppas det inte går på samma sätt med vår inställning till talibanerna och miljöförstörelsen.