Det räcker inte att bara döstäda

Man städar – eller låter bli – och tror man har läget någorlunda under kontroll inför hädanfärden. Sällan.
Man blir änka, helt oplanerat, och sitter där med noll kunskaper om makens ekonomi, dvs konton och sånt. För en del blir det ett rent elände, kunde grannfrun vittna om. Hon har jobbat på bank och sett många nyblivna änkor gråta och böna och be för att få lyfta pengar till mat från makarnas gemensamma konto, dvs från dödsboet. Före bouppteckning och arvskifte.

Det bekymret undgår man om man har skilda ekonomier. Bra så. Men så kommer det en räkning till den avlidna, på e-posten, och då blir det knepigt.
Normala räkningar som värme, vatten och el klarar jag galant. Men Amex. Jag klickade på rubriken, fick upp en sida där jag uppmanades klicka på en ruta om jag ville se räkningen. Vilket jag ville, hur skulle jag annars kunna betala den.
Upp kom en ruta som krävde mig på användarnamn och lösenord. Ingen aning. Den enda uppgift som inte var dold bakom inloggning var förfallodatum, 4 januari.
Efter lång och skränig kömusik kom jag fram till en vänlig dam på Amex kundtjänst. Förklarade problemet och fick veta att hon inte kunde göra något alls. Men summan och ett kontonummer, tjatade jag. Nej, det var inte tillåtet att ge ut några som helst uppgifter.

Men hon förstod att jag inte ville få räkningen till utmätning, så hon kopplade mig vidare. Ny oändligt lång kömusik. Lika störande. Ny dam som sade samma sak. Men som skulle konferera med sina kolleger. Jag var på vippen att fråga om det är första gången en av deras kunder dött. Men så gör man inte.
Ny lång kömusik. Damen tillbaka. Kopplade mig tillbaka till kundservicen. Ny lång kömusik. Så en vänlig dam som meddelade att de kunde skicka räkningen per post, i ett kuvert. Hon upprepade ”post” och ”kuvert” så jag skulle förstå att detta var något väldigt ovanligt och att jag skulle kolla postlådan, den på utsidan.

Så det löser sig. Knappt hade jag lagt på luren så fick maken ett e-postmeddelande från Amex där man bekräftade adressförändringen. I mitt stilla sinne undrade jag om de hade flyttat honom till himlen eller…

I såna här lägen ska det involveras begravningsbyrå, som förr eller senare vill ha betalt. Pliktskyldigast loggade jag in på nätbanken, som vägrade. Det gick inte att bekräfta betalning till byrån. Inte första gången. Inte andra gången. Tredje gången gillt, tänkte jag, men nej. Sen slog det mig att jag har en limit för engångsuttag. Hur hög eller låg minns jag inte, men nu hade den uppenbarligen överskridits.
Ingen panik. Det är bara 3 kilometer till centrum och även om det är coronaspridning av aldrig tidigare skådat slag (incidensen 1.500 på måndagen) så är vi så pass få i stan att man vågar sig ut.
Innanför dörren till banken står två damer i min egen ålder och tittar skrattande på glasdörrarna in till banksalen. Låsta. På en affisch kan vi läsa att banken är öppen för kassaärenden måndagar och fredagar kl 10 -13. För övriga ärenden bokas tid på förhand. Nu var det tisdag.
Det kanske har varit så länge, inte vet jag. Jag har inte tidigare brukat betala så stora räkningar att jag har behövt gå till banken.

Litet lätt förundrad blir man över att såväl Amex som Nordea är motvilliga till att ta emot pengar. Jag sysslar ju inte med korruption eller pengatvätt, vilket Bert möjligen misstänktes för när han tillfrågades om politisk ställning (se 28.12).

Ok. Utöver allt annat man borde kunna och veta så kanske det inte skadar med litet döstädning också. God fortsättning på året.