”Kremls kort” av Alpo Rusi har utkommit
Det lönar sig att läsa Alpo Rusis helt nya bok som heter Kremlin kortti (Kremls kort). Boken har presenterats i Radio Yle 1 under vårvintern. Sök upp programmet på Yle Arenen och börja där med boken.
Rusi har bekantat sig med alla tillgängliga arkivuppgifter över hur ryska/sovjetiska KGB påverkade våra toppolitiker efter 1982, men delvis också tidigare. Han har gått igenom SUPO:s arkiv, KGB:s arkiv och också tyska Stasis arkiv. Synd att inte 1970-talets uppgifter finns med – då skulle vi ha fått insyn i hur våra dåtida studentpolitiker var innästlade i de ryska spionorganisationerna och hemliga polisen där.
I boken ingår en ganska komplett lista över de finska politiker som hade kontinuerlig kontakt med den ryska och DDR:ska hemliga politen. Politikerna är indelade i grupper, vilka var och en låg under någon viss KGB- eller STASI-officer. Dessa officerars namn nämns också.
Jag skall inte avslöja alla namn här, skaffa boken eller låna den och studera den och fundera. Så mycket kan jag säga att de toppolitiker som in i det sista varit med om att bygga upp Finlands intima ekonomiska kontaktnät med Ryssland finns med på listan. Såsom Lipponen, Heinäluoma och hela gänget.
Av kommunisterna fanns främst av alla Jacke Laakso med – han var 19 år medlem i riksdagens försvarsutskott och höll hela denna tid ständig kontakt med ryska officerare. Hur månne läget ser ut idag med dagens utskottsmedlemmar ?
I bokens textdel diskuterar Rusi mycket intressanta frågor som ansluter sig till Finlands inrikespolitik, där Rysslands inblandning var helt uppenbar.
Till exempel det att Ryssland inte ville se Kalevi Sorsa som Finlands president efter Kekkonen. Ryssland föredrog i alla frågor Koivisto.
Under Koivistos tid som president gavs ingermanländarna i Ryssland en möjlighet till att ”återflytta” till Finland, något som stora skaror av dem också gjorde. Alpo Rusi avslöjar nu det stormaktsspel som fanns bakom det här. Bland annat ingermanländarna hade mer och mer börjat kräva autonomi inom Ryssland och då det snart blev klart att de baltiska staterna skulle bli självständiga ville Ryssland förhindra att dessa autonomiseringssträvanden skulle sprida sig också till östra baltikum. Ryssarna övertalade Koivisto att ta tillbaka ingermanländarna för att förhindra dessa strävanden. Och så skedde.
Det som intresserade mig mest i boken var frågan om hur man såg på det sovjetiska kommunistiska partiets penningstöd till oss kommunister i Finland fram till Sovjets fall. Jag vet att den finska polisen startade en undersökning kring den här frågan efter Sovjets kollaps. Bland annat Jag och Nicke Torvalds blev ”intervjuade” i tiden om detta av polisen, men undersökningarna ledde ingen vart och lades ned. Hbl skrev i tiden om den här frågan och vi som hade hörts blev intervjuade av tidningen.
Nu avslöjar Alpo Rusi att det var president Koivisto som på ett eller annat sätt stoppade de här undersökningarna. Säkert inte för att den lilla finlandssvenska tidningen Enhet hade fått litet bidrag utan för att tunga politiker från de flesta olika partierna hade gjort det.
Intressant bok som avslöjar hur de här ryska kontakterna lever än idag mellan finnar och ryska KGB.
Tack och lov sade Fennovoima den här veckan upp kontraktet om byggandet av ett kärnkraftverk i Pyhäjoki med ryska Rosatom som ägar och leverantör.
Nu har Alpo Rusi gett tillbaka med råga för allt han i tiden utsattes för gällande beskyllningar om hemliga kontakter.
Jag läste en ”förträfflig” recension i Helsingin Sanomat – och det var en kritisk läsning…
”Alpo Rusi metsästää demarivakoojia: presidentti Koivisto ei ollut hänen mukaansa pelkästään Kremlille hyödyllinen hölmö vaan maanpetturi
Vakavasti otettavan historiantutkimuksen sijaan vaikutelmaksi jää, että Rusi syyttää muita siitä, mistä hän itseään kerran syytettiin.” (HS 8.5.2022)
Aleksi Mainio heter recensenten
(Helsingin yliopiston dosentti, joka on erikoistunut muun muassa kylmän sodan ja vakoilun historiaan)
Läs mera här: https://www.hs.fi/kulttuuri/art-2000008792682.html
Jag tyckte nog personligen mera att Mainios recension i Hesari var ett beställningsverk av Hesaris redaktion. Så klart handlade recensionen om att tona ner socialdemokraternas KGB-kontakter, som ju ändå är verifierade i alla de utredningar som Alpo Rusi hänvisar till i boken.
En annan sak är att Rusi ganska tydligt också vill ge tillbaka efter den process mot honom själv i de här ”spionaffärerna” som han utsattes för i tiden – men som han senare friades från.
Rusis bok kunde litet hårdare ha gått åt kommunisterna som ju verkligen stod i ständig kontakt med ryssarna, och inte bara med sina ”hemryssar” utan direkt i kontakt med poltbyråmedlemmar.
Och såklart är det svårt så här efteråt att skilja mellan normalt ”samarbete” mellan Finland och Sovjetunionen och sådant där KGB styrde och ställde.
Och det här intima samarbetet har fortsatt ända till idag. Tänk på samarbetet kring Fennovoimas kärnkraftverksprojekt i Pyhäjoki där den politiska ledningen i Finland lät det Putin- och KGB-ledda Rosatom bli största aktionär i bolaget.
Jag är absolut inte insatt, inte inläst, har inte forskat i saken. Tyckte bara, tyckte bara till, eftersom det kan finnas olika sätt att spela med Alpo Rusis kortlek.
Men kanske jag vet så mycket – kanske kanske det – att hävda att en recension skriven av en professor är ett beställningsverk (vilket det förstås är, han har blivit tillfrågad ju!).
Men att kasta in såna uttryck som beställningsverk kan vara rätt fräckt. Visst, liksom t.ex. Husis, Ny Tid et cetera, har förstås Hesari en redaktionell linje och har en naturlig frihet att välja skribenter som antas skriva så att säga enligt readaktionens tycke och smak. Ett organ finns till för att vara språkrör för vissa vinklingar och tolkningar.
Ändå, det ter sig för lättvindigt att avfärda nåt på t.ex. det sättet, att det öch det känns som ett beställningsverk.
Bara för att jag tycker annorlunda än en Christian Blom sku jag nog dra mig redigt och länge för att på nåt sätt ens vilja påstå med en antydan att hans kolumnande av Alpo Rusis verkar vara ett beställningsverk (åtminstone tills dess att jag listat ut vem som är beställaren).
Hej Gunnar
Jag skulle rekommendera att du läste själva boken och inte bara recensionen. I boken ingår tusentals med källhänvisningar, som du ju kan kolla upp ifall du anser att de är oriktiga eller att boken är manipulerande åt något håll. Om Hesari hade låtit kallakrigsexperten och Supo-forskaren, professorn och doktorn Kimmo Rentola recensera Alpo Rusis bok hade nog kritiken sett helt annorlunda ut. Jag medger att det var modigt av Rusi att gå så pass hårt åt den helige Mauno Koivisto. Jag kan inte riktigt uttala mig om de här slutsatserna men de stora slutsatserna i Rusis bok stämmer ju: Att KGB:s officerare hade koll på de flesta politikerna i Finland under 1970- och 80-talen.
Liksom de såklart hade koll på Urho Kekkonen hela tiden, Något som ju Kekkonen var själv med om att avslöja i Zavidovo-läckan som en viss herr Högnäs fick i uppdrag att sprida till medierna. Tack vare denna läcka godkändes den såkallde undantagslagen i riksdagen och Kekkonen återvaldes till president och året därpå kunde Finland anslutas till EEC trots att Sovjetunionen i Zavidovo visat att det utgjorde en enorm risk för Finland ifall landet gick med i den europeiska integrationen.
Sauli Niistö har ju inte kallats in till något Zavidovo av den ryska ledningen nu inför Natoavgörandet – dock nog till Washington. Få se när promemoriet från det mötet kommer att läcka ut. Kanske ryssarna redan har lyckats skaffa sig det och läcker ut den om några dagar innan Finland gör sina kommande historiska säkerhetspolitiska beslut. Idag är det ju dock inte mer enskilda journalister som gör detta jobb utan internet och kanske Wikileaks.