Ljus

Jag har sett ljuset. Och treenigheten. Föll ner i mörker. Mörkret blev ljus. Nu syns allt i förklarat ljus.

Nej jag har inte hittat Jesus. Men nog genomgått en gråstarrsoperation.

Har under de senaste åren gått ganska regelbundet hos min ögonläkare för att kolla läget. Hittills har läget varit att vi väntar och avvaktar, starren – som hos de flesta i min ålder lär ligga på lut – är inte ’mogen’ än. Nu sade läkaren att om det vore hans ögon skulle han låta operera imorgon.

Nå, det var under semestermånaden så jag fick tid först i början av september, till en privat läkarcentral som han tydligen gärna remitterar sina patienter till.

Träffade kirurgen och fick instruktioner för hur man lämpligen förbereder sig. Tre olika ögondroppar av vilka två ska börjas med ren innan själva operationen. Antibiotika-, anti-inflammatoriska och cortisondroppar, alla med olika idroppningsfrekvenser. Gjorde upp en Exceltabell över dropprumban och köpte dropparna på vårt lokala apotek.

Operationen var sen den här treenighetsupplevelsen. Efter att ansiktet täckts in med en duk med ett hål för det öga som ska opereras och ögonlocken fixas i öppet läge syns tre röda ljuspunkter som jag ska fixera men sen ändå titta rakt fram dvs upp även om de rör på sig. Treenigheten är alltså röd.

Det krafsas och rumsteras i ögat och hälls vätska o gel i det men fysiskt ont gör det nu inte, koncentrerar mig på att titta rakt upp på treenigheten. Jag har förstått att operationen ska genomföras med ultraljud som ju inte hörs men apparaturen ger ifrån sig också ett hörbart ljud vars tonhöjd hela tiden varierar, lite som valsång. Rogivande. Efter en stund meddelar kirurgen att nu är starren borta – måste väl betyda att min gamla grumliga lins är borttagen – och sen att nu lägger vi in den nya linsen.

En halvtimme per öga tar operationen. Först ser jag ingenting med det opererade ögat, sen konturer mot röd bakgrund och när det andra ögat opererats ser jag behjälpligt med det första. Jag hålls kvar ännu en timme för att kolla att jag mår bra. Sen går jag ner i aulan och väntar på dottern som lovat köra mig hem. Då ser jag ren behjälpligt med båda ögonen.

När jag hemma tittar mig i spegeln ser jag konstig ut; Inte hade jag ju en sån där apelsinhy i går? Och i köket ser jag plötsligt smuts och fläckar jag inte noterat tidigare. Men när jag tittar ut genom fönstret är färgerna klarare än tidigare. Och ljuset starkare.