Tillbaka till klassamhället!

Det påstås att de fattiga i dagens Frankrike erbjuds två alternativ: endera dör ni eller då dör ni.

I dagens Finland ges alla – både rika och fattiga – endast ett alternativ. Alla lämnar det jordiska före den yttersta dagen, men för fattiglapparna kvarstår den oroande frågan om hur många sånger de tvingas sjunga under sin vandring genom det jordiska infernot innan de uppnår skärseldens nya prövningar.

Massmediernas anslående skildringar är på inget sätt obekanta. Men ack så nedslående.

Om barnfattigdomen: Skillnaden mellan barn och barn ökar. Ju större klasskillnaderna är, desto längre blir avståndet mellan startblocken ut i livet. Enligt skolans läroplan ska barn lära sig svåra färdigheter för arbetslivet. Bl.a. genom s.k. självstyrningen. Som i värsta fall leder till att bara barn från resursstarka familjer klarar sig. Var tionde minderårig bor i hushåll som får utkomststöd.

Om livskvaliteten: Bara hälften av finländare i arbetsför ålder upplever sin livskvalitet som god. Samtidigt hyser allt fler självmordstankar. Var femte person i arbetsför ålder känner avsevärd psykisk belastning i sin vardag och var femte kvinna i arbetsför ålder får hjälp för mental ohälsa. Det är svårare än tidigare att få hälsovård och den vård som erbjuds är inte tillräcklig.

Om samhällets allmosor: För 64 000 förvärvsarbetare räcker lönen inte till. För att kunna betala månadshyran för bostaden, måste de be om allmosor i form av hyresbidrag. Bidraget betalas ut till 400 000 hushåll där drygt 620 000 personer bor. I och med övergången till de nya välfärdsområdena, gavs välfärdsområdena möjligheter att höja sina avgifter för hemvården. För mången åldring innebar detta dyrare och färre måltider.

Om arbetslösheten: Under 1970-talet började befolkningens arbets- och funktionsförmåga snabbt förbättras, men den positiva utvecklingen avstannade och vände till det sämre på 2010-talet. Förmågan försämras av centrala folksjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, samt av psykiska problem, fetma, dålig kost, för lite motion, rökning och rusmedelsanvändning. Brist på flexibilitet och dagisplatser gör det svårt för kvinnorna att deltidsarbeta.

Professor Juho Saari har delat in ojämlikhetsutvecklingen under de senaste 50 åren i fyra skeden:

Slutet av 1960-talet – mitten av 1970-talet: Välfärdsstatens och inkomstpolitikens skede – skillnaderna minskade betydligt.

1976 – 1990: En period av långsammare minskning av skillnaderna.

1991 – 2000: Lågkonjunktur och tiden efter lågkonjunkturen. En tid då konkurrensinriktningen i samhället ökar. Skillnaden mellan dem som har det bra och dem som inte har det ökar.

2000-talet: En överklass föds.

Enligt Arttu Kauhanens, Marja Riiheläs och Matti Tuomalas forskning ser det ut som om den fattigaste delen av befolkningen under en tidsperiod på 20 år fördelar sig på två grupper. I den ena gruppen är fattigdomen kortvarig, medan fattigdomen i den andra gruppen förlängs till ett bestående fenomen.

Ojämlikheten bland fattiga ökar, eftersom fattigdomen för en del är långvarigare än förut, medan den kortvariga fattigdomen håller samma nivå som tidigare.

Hos oss uppskattas ca. 900 000 finländare löpa risk för att drabbas av fattigdom eller social utslagning. Vårt social- och hälsovårdsministerium har nu utarbetat en åtgärdsplan för att minska fattigdomen och utslagningen med 100 000 personer fram till 2030.

Åtgärdsplanen i fråga upptar åtgärder som redan vidtagits, åtgärder som för närvarande bereds inom olika förvaltningsområden och rekommenderande framtida åtgärder. Tyngdpunkten i planen förefaller att ligga på fromma förhoppningar, vilket givetvis förklaras av att ministeriet får medel för sina åtgärder via den årliga behandlingen av statsbudgeten i riksdagen.

För mig är det uppenbart att den politiska högervridningen som drabbat oss, vill förpassa oss tillbaka till klassamhället. Våra fattiglappar får klara sig bäst de kan med alla sina besvärliga krämpor och problem. Nu får de lov att anpassa sig.