Krigshysteri – de intellektuellas ”dance macabre”?

Likt de vandrande gesällerna i Europa under skråväsendets dagar, ränner våra tongivande politiker kring vägarna i Västeuropa för att utropa segern för den ena av de inblandade i den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina. Som om det vore fråga om ett slaviskt lokalderby i fotboll.

Det är dock fråga om död, lemlästning och enorm materiell förstörelse.

I konformitet med våra politikers målsättningar, har finska statsmakten donerat försvarsmaterielpaket till Ukraina. ”Rautaa rajalle” var ett krav som våra tidigare generationers politiker kunde ställa i sömnen, men då var det fråga om vår östra gräns.

Skattebetalare i Finland torde idag ha rätt att ställa frågan huruvida det militära miljardstödet – där på en och en halv miljon romerska parstegs avstånd från huvudstaden – motsvarar deras grundläggande samhälleliga intressen.

Vetenskapen har givetvis också drabbats av den krigshysteri som uppgörelsen i Ukraina givit upphov till hos oss. Sålunda avhåller sig de finländska högskolorna från allt högskole- och forskningssamarbete med sina ryska partnerorganisationer.

Nya vetenskapliga projekt inleds inte och allt existerande samarbete mellan de vetenskapliga organisationerna avbryts. Endera för att de bildade vetenskapsutövarna skall slippa hälsa på ryssarna, tala ryska eller för deras rädsla att hamna i skamvrån för latenta rasistisk russofobi.

För själva uppgörelsens utgång har samarbetsavbrottet ringa betydelse, men det kan framöver vara besvärligt att återuppta samarbetet med vetenskapsutövarna i världens till arealen största land.

Kulturen i övrigt vill inte vara sämre än vetenskapen. Författare och journalister sänder signerade hämndgranater till soldaterna i de ukrainska batterierna. Hämndhälsningen kostar hundratals euro och här drar man sig inte ens för att signera granaterna med ”Mannerheim”.

Våra författare understryker gärna att deras och översättarnas arbete har stor betydelse för freden. Författarna och översättarna vill därför främja yttrandefriheten och demokratin i Ryssland genom att frysa allt samarbete med den ryska kulturen.

Det var med glädje jag noterade, att svenske professorn Svante Nordins innehållsrika studie ”Filosofernas krig” (1998), fortfarande fanns på vår bokhylla efter alla flyttlass hit och dit. Nordin beskriver ingående och intressant de filosofiska reaktionerna på första världskriget. De intellektuellas krigshysteri är på inget sätt ett okänt fenomen i Europa.

Enligt Nordin kom franske socialistledaren, Dreyfusskämpen och den monistiskt lagde filosofen Jean Jaurès att bli en av första världskriget första offer. Han superade med några kolleger på Café du Croissant på Rue Montmartre på kväller den 31 juli 1914. Tidigare på dagen hade Tyskland proklamerat preliminär mobilisering och ställt ultimatum till Ryssland.

Gardinen vid det öppna fönstret bakom Jaurès stambord drogs undan och två skott avlossades. Jaurès var död inom tio minuter. Skjuten av en fanatisk nationalist.

Europa stod på randen till det blodigaste kriget som någonsin utkämpats i världsdelens historia. Närmare en tredjedel av de krigsaktiva unga männen i de involverade nationerna stupade eller sårades. Knappast någon familj i Tyskland, Frankrike Storbritannien, Ryssland, Österrike och Italien undgick att mista en son, en familjeförsörjare eller en nära släkting.

Europas intellektuella drabbades särskilt hårt av det första världskriget. Det antas att närmare 500 franska högskolelärare och en fjärdedel av Frankrikes universitetsprofessorer stupade i kriget. Av studenter från Ecole normale supérieure antas hälften ha stupat, av Oxfords’ studenter en fjärdedel.

Men vid krigets inledning jublade folkmassorna. Sida vid sida jublade pöbeln och de intellektuella i Berlin, Wien, S:t Petersburg, Paris och London. I Berlin sjöngs ”Wacht am Rhein” och Wilhelm den II förkunnade att han inte längre känner partier. ”Jag känner bara tyskar.”

En anonym österrikare var också på plats utanför Feldherrnhalle i München. Adolf Hitler råkade fastna på ett fotografi av massorna. I ”Mein Kampf” skrev Hitler, att han överväldigad av stormande hänförelse föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta.

När kriget bröt ut reagerade de tyska teologerna och övriga tyska akademiker med kränkt patriotism och stark beredskap att skynda till fosterlandets försvar. Gud ansågs stå på Tysklands sida. Reaktionen bidrog bl.a. till uppkomsten av de tyska akademikernas ”upprop till kulturvärlden”.

Senare fördes en debatt om Tysklands vägval i kriget. I debatten deltog såväl militärer och politiker, men också de intellektuella. Professorer i teologi och filosofi, sociologi och historia, kemi och medicin framförde bestämda åsikter om krigföringen och Tysklands krigsmål.

I den s.k. Seebergadressen, efter teologiprofessorn Reinhard Seeberg, krävdes att Tyskland skulle utnyttja sina väpnade framgångar för att nå sina krigsmål. Frankrike skulle avträda landområden vid Atlantkusten och Belgien skulle anknytas till den tyska maktsfären.

I Storbritannien, i Cambridge, vantrivdes Bertrand Russell. En av teologiprofessorerna tog upp en av hans pamfletter mot kriget till diskussion i en vänkrets. Diskussionen avslutades med att sällskapet brände pamfletten för att demonstrera sin avsky mot Russells åsikter.

Russells fredsaktivitet ledde så småningom till åtal och han dömdes till sex månaders fängelse.

Germanfobin i Storbritannien fick också hysteriska proportioner. Storbritanniens förste sjölord Battenberg måste avgå p.g.a. sitt namn. Han bytte sitt namn till Mountbatten, vilket gjorde det möjligt för sonen att kommendera engelska trupper under följande världskrig.

Brittiska kungafamiljen tvingades också byta namn. Från Saxe-Coburg-Gotha till Windsor.

Det finns varken rätt eller fel på de konfliktdrabbade internationella arenorna. Där finns det bara intressen. Nationella intressen som endera kan sammanjämkas, eller intressen som leder till mankemang.

President Wilsons berömda 14 punkter för en rättvis fred – som enligt Kantforskaren Karl Vorländer punkt för punkt stämde överens med Kants föreskrifter i ”Zum ewigen frieden” från 1795 – och premiärminister Chamberleins senare myntade ”Peace for our time” slog fel. De bägge glömde de oftast nog så komplicerade nationella intressena.

Engelske filosofen Bertrand Russell uppfattade första världskriget som oförnuftigt. Europas folk hade utan några hållbara skäl kastats ut i ett fruktansvärt blodbad.

Jag för min del uppfattar våra intellektuellas krigshysteriska reaktion på den väpnade slaviska uppgörelsen som också som oförnuftig. Debaclet i Sverige om inbjudningarna till årets Nobelprisutdelning, får mig att fråga om man alls kan ta Västeuropas intellektuella på fullt allvar.

Finska statsmakten har inte förklarat Ryssland krig, men var står det skrivet att statsmaktens medverkan i västmakternas sanktioner mot Ryssland och dess omfattande militära bistånd till Ukraina, inte skall uppfattas som en krigsförklaring.

Situationen får mig att minnas slutscenen till Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” från 1957. Där leder Döden sina offer i en ”danse macabre” till graven. Alla, också de intellektuella, upptas i långdansen.

7 kommentarer på “Krigshysteri – de intellektuellas ”dance macabre”?

  1. As a comment on this, I feel like recommending to anybody who is on Facebook that s/he go to the (public) Facebook group ”Political Psychology” and scroll (pretty far) down to the piece which I wrote on 25 April 2022 under the title ”Confrontation Frenzy”. It is a long piece, but as important as the present topic is, it may still be worth while to give it a read.

    • Lägger in Ernst Meckes text här så behöver man inte tröska igenom hela Fakebook med dess fullständigt obegripliga algoritmer för att hitta den:

      Confrontation Frenzy

      It has been quite a while since I was writing anything here because my head was busy elsewhere – with the war in Ukraine, then with the question whether Finland should join NATO (and HOW to go about it), and all the time with the question how to reach anybody who might be in a position to do something about these problems. But now I anyway came (finally) across a sufficiently theoretical problem which might be worth discussing in this group. Its name is already given in the headline: it is ”confrontation frenzy”.

      For an explanation one has to start with the ways how our innate programs tend to function, and for that one has to accept , as a start, that there ARE innate programs in our heads. Authors like Konrad Lorenz, Niko Tinbergen, Irenaeus Eibl-Eibesfeldt were writing about them, using terms like ”Instincts” and ”Drives”, but then the cultural fashion changed, the terms were denounced as being too simple or not specific enough to explain behavior in detail, and the public is again left without sufficiently easy terms to discuss human behavior (to the enjoyment of religious preachers, salon philosophers and also such psychologists who do not like to get caught at the – sometimes less-than-acceptable – purposes for which they use their expertise, such as advertisement and political propaganda …). But there ARE things like drives and instincts in our heads: instincts are programs, drives can be taken as programs with an own source of motivation, and both can produce specific types of behavior (which are also accompanied by specific emotions) which we do not need to be taught by others. As examples one can take our spontaneous preference for fruits which are not green but of some other color, preferably red or orange (a preference which we have presumably inherited from our fruit-eating primate ancestors), or e.g. the comforting effect of feeling something solid in the palms of our hands when we are afraid (presumably inherited from ancestors who were in the habit of fleeing from danger to the trees, where the feeling of having a solid branch to hold on and sit on was indicating that one was safe). And also for the situation that social groups confront each other there are ready programs in our heads, which will result in spontaneous tendencies how to behave during the situation.

      Relatively harmless examples of the resulting scenes we can experience during sports events, such as football games in the presence of large crowds of supporters: the supporters of each team will try to produce more noise in support of its own team than the supporters of the other team may manage to produce, and it is demanded that the noise be definitely of a supportive type – to produce criticizing noises (or sayings) at a time when the vast majority of the supporters of one’s ”own” team is trying to produce supportive noise makes one very easily into something like a ”traitor” (which can result in very unpleasant social or even physical consequences).

      Now it is so that Konrad Lorenz was assuming that we have an innate aggressive drive, which would mean (if true) that we would have to provide every now and then a harmless outlet for the drive if we want to avoid more damaging consequences (such as war), and he was recommending just sports events as one type of such harmless outlets. Others did not (do still not) believe that there is such a drive but rather think that it is something like accumulated dissatisfaction with the facts of one’s life which produces anger (which is then easily let out against some opponent or some scapegoat – a possibility which could put one to think about the propaganda tactics of the US Republican party). But all the same from where the anger/aggression comes, once there is a confrontation between two social groups which both are unwilling to submit to the demands of the other one, things tend to go like in a football stadium (see above). – In the case of war, Konrad Lorenz’s above idea CAN perhaps have some uses by giving the possibility to remind everybody involved that the situation is NOT sports but WAR, and that war is something so damaging that it might be better to stop the propaganda and think again (and then perhaps negotiate).

      What we, though, are right now experiencing in the context of Ukraine is confrontational behavior of pure primate style, encouraged and intensified by the (both public and social) media. Any representative of the opponent side is just a bad person, a liar, not to be trusted, and any representative of one’s own side is expected to confirm these assumptions in terms which are the louder (and expressed in ever more extreme terms) the better – from which the term ”confrontation frenzy” -, and anybody who expresses understanding of the opponent’s position and actions is a ”traitor”. See also e.g. the organized ”hates” in Orwell’s ”1984”.

      While this is going on, there will groups of different status develop within the groups which oppose each other. People who risk their lives by fighting at the front or otherwise engage the opponents in very brave ways may begin to consider themselves as an elite which can not only demand support but also obedience from other members of their side, and also that the ”lower” members of their side accept to be treated in sometimes insulting ways. I was myself observing this development during the student rebellion 1968/69. In connection to the present Ukraine situation one could recently observe it in the behavior of the Ukrainian ambassador to Germany.

      Well, the problem with this primate pattern of confrontational behavior is that the only ”natural” ”solution” to it is the victory of the one side over the other, and often the victorious side will also use the occasion to humiliate the other side. From being humiliated will easily arise the wish for revenge. And so on. – During human history the result may well have been, e.g., the situation on the plains of North America with all those tribes (and alliances of tribes) being permanently at war with their ”traditional enemies” each. But also the national states of Europe were at least in their propaganda in the habit of using the concept of ”traditional enemies” until very recently (e.g. in the Balkans), and between the powers of ”the West” and ”the East” it is being used still. And if one uses it with any consequence, the only thing which one can be sure of is that it will NOT result in any lasting peace (at least not as long as there is still one opponent left who is still able to fight – and the nuclear arsenals will not easily disappear to anywhere …).

      Altogether, we have the problem that our primate patterns for the handling of confrontation will not lead to anything good, but that the media and the armament industry are fully aware that they can live very well by appealing to just those patterns. And we see that they do make use of this possibility. The alternative would be mediation (which I was already writing about on 14 February under the headline ”About Rights”), which would, though, presuppose that one begins by swallowing one’s accumulated bad feelings and starts to listen what the other side really wants, also tries to work out solutions which are acceptable to both sides, etc. . Such a process would certainly allow that one points out were one would need proof for some claims of the opponent (which the opponent may meet with some bluster, etc.), but with time and some obstinate effort to get at the FACTS this way has certainly better chances to produce acceptable and lasting results than the so very wide-spread ”patriotic” behavior according to the primate pattern of confrontation.

  2.  

    Bästa herr Herbert!

    Du vet lika bra som jag att ryska invasionen av Ukraina inte är en enkel ”slavisk uppgörelse”. Det handlar om Rysslands anfall mot ett demokratiskt land mitt i Europa. Att tala om slavernas väpnade uppgörelse är oerhört förnedrande och antyder vilken sida du står på i den aktuella diskussionen i Finland just nu om rasism.

    Du vet också att kontakter fortfarande hela tiden upprätthålls mellan kulturaktörer i Finland och Ryssland, fast just nu på privat nivå. Liksom t ex jag själv sysslar med. Men blir ryska parten fast för det slängs de i fängelse för tiotals år. Så din ”slaviska uppgörelse” sker mycket ensidigt inom Ryssland.

    Det är ju bra i alla fall att du så tydligt bekräftar på vilken sida i den ryska invasionen du står.

    Om de europeiska intellektuellas funderingar inför första världskriget skriver Thomas Mann ypperligt i romanen Bergtagen. Och hur han senare ändrade åsikt om Hitlers Tyskland berättar han gripande i sina dagböcker från 1936-38, finns på svenska.

  3. Kriget i Ukraina är liksom alla krig är fasansfullt. Men har det retts ut vad som hände 2014 när kriget bröt ut vem som gjorde vad? Jag tycker inte att Finland borde betala miljarder för vapen åt Ukraina för Ukraina behöver inte mera vapen utan fred. Nog kan ju Finland hjälpa Ukraina med civilt bistånd och att erbjuda sig att medla mellan de stridande parterna.

    • Vem som gjorde vad 2014? Ryssland stal Krim. Fred som Ukraina behöver – enda möjligheten är att Ryssland vill ha fred och drar sig bort från ukrainsk mark. Finland medla? Det har gjorts rätt många medlingsrrbjudanden/försök men inget av dem har haft någon större nytta, inte sedan Ryssland bröt Minskavtalet.

      Och så ser jag att Herbert Walther avslutar sin text med att likställa Finlands Nato-agerande med en krigsförklaring mot Ryssland. Där kan man bara – trots allt – hoppas att det i Rysslands ledning sitter mera eftertänksamma personer än Medvedev, som ju Walther torde ha lånat denna tanke av.

      • Anders HH Jansson seems to have missed the occasion when a very few months ago US Foreign Minister Blinken came to Helsinki and delivered a speech in which he was seriously warning against even any attempt to solve the Ukraina problem by diplomatic means. And every now and then I get to my inbox more details about the early history of this conflict. Together with what everybody can easily get from the media about the tendencies of the present US government it becomes PERFECTLY CLEAR that at least the USA WANTS this war and that the lives of non-Americans simply do not count (ask the Afghans, ask the Yemenites, ask the Cubans and Venezuelans, and – last but not least – ask the Ukrainians, who have already now suffered more casualties than the USA had to accept during all their years in Vietnam.

  4. Korrigering: Thomas Manns dagböcker som jag refererar till var för åren 1933-34 och 1935-36. De finns alltså på svenska. Med god tur hittar man dem på nätet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.