Herrarna i Europa härjar och har sig

Det förestående valet av EU-parlamentet fick mig att fästa uppmärksamhet vid Bo Perssons inlägg på webbsajten lindelof.nu. Inlägget från Piteå skrevs redan år 2020, men p.g.a. en miss kom det att publiceras först nu.

Persson köper inte föreställningen om att EU är ett framsteg. EU är en tillbakagång. Till den tid då vi hade den medeltida påvekyrkan (EU-kommissionen) och det heliga romerska kejsarriket (EU-rådet).

Visst är jämförelsen av EU med påvekyrkan och det Tysk-romerska riket ovanlig, men som ett tankeexperiment intressant. Jag har läst att EU också jämförts med det bysantiska eller det Östromerska riket. Närmast p.g.a. det något märkvärdiga politiska spel som ofta kännetecknar EU.

EU kan på goda grunder hänföras till de internationella konglomerat som föreställs vara något annat än vad det i själva verket är. Då Norska Nobelkommittén beviljade Nobels fredspris 2012 till EU, lät man förstå, att EU:s viktigaste resultat är den framgångsrika kampen för fred och försoning samt demokrati och mänskliga rättigheter.

Idag är EU med sitt ekonomiska krig mot Ryssland djupt involverad i den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina. Varken Ukraina eller Ryssland är med i EU, men under senare år har EU satsat miljarder på att stärka den ukrainska försvarsmakten.

EU:s stödåtgärder är avsedda att finansiera militär utrustning som utformats för att åstadkomma dödligt våld.

Enligt Persson är det ingen tillfällighet att det första EU-fördraget heter Rom-fördraget. Med sin fria rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital, representerar EU en ny medeltid, som helst vill slippa se Europas moderna territorialstater.

Östtyskland uppförde sin antifascistiska skyddsmur mot Väst, men berlinarna raserade muren. Nu har EU uppfört sin antiryska skyddsmur mot Öst. Den hålls uppe av regeringarna i EU:s medlemsländer.

Det har sagts att murar och stängslen bidrar till att stagnera deras närliggande randområden. Så kan det gå för oss om vi fortsättningsvis accepterar EU:s järnridå. Ridåns följder kan redan skönjas i östra Finland.

Nu är EU fullt upptagen med att isolera Ryssland globalt. Det är det rysk-kinesiska samarbetet man vill komma åt. Och här ska Finland också vara med, då beroendet av Kina uppfattas som en gemensam fråga för EU:s alla medlemsländer.

Det politiska instrumentet här är ett intensivare samarbete med Brics-länderna, men genom att försvåra Rysslands medverkan i samarbetet. Till Brics-länderna hör förutom Ryssland och Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika. Fr.o.m. nästa år har Brics bjudit in ytterligare sex länder att ansluta sig: Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien.

Granskar man den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina ur FN:s synvinkel, för Ukraina ett legitimt försvarskrig, som handlar om statens överlevnad och om landets nationella oavhängighet och säkerhet.

På auktoritativt tyskt håll har det noterats, att FN:s stadga inte fritar det väpnade legitima självförsvarets involverade från förpliktelsen att inte låta våldet och förödelsen spridas och att med politiska medel främja en rättvis och varaktig fred.

Också under kriget – och i synnerhet då – ska man inte ge avkall på bemödandena om att nå en diplomatisk lösning. I konformitet med detta, har FN uppmanat sina medlemsstater och internationella organisationer att fördubbla sina diplomatiska ansträngningar för att nå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Ukraina.

Uppmaningen gäller givetvis också för den ukrainska regeringen.

Den fortgående intensifieringen av den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina har redan lett till ett alltför stort antal stupade soldater, dödade ukrainska civila liksom en enorm förstörd infrastruktur. Ju längre kriget pågår, desto mer ökar de ukrainska förlusterna och landets ödeläggelse och desto svårare blir det att nå en förhandlingsfred.

D.v.s. en fred som också kan ge säkerhet åt de stater som står på Ukrainas sida mot Ryssland.

I Peter Lodenius’ ”Ukraina i Europas mitt” (Tigertext Ab, 2006), ingår den redan smått klassiska historien om den gamle mannen som berättar om sitt liv. (Jag har också hört versionen om den äldre damen).

”Jag föddes i Österrike-Ungern, jag gick i skola i Tjeckoslovakien, jag gifte mig i Ungern, jag blev änkling i Sovjetunionen och nu har jag blivit gammal här i Ukraina. När åhöraren blir imponerad över hur mycket han rest, svarar han: Nej, jag har aldrig satt min fot utanför Mukatjevo.”

För mig berättar historien, att herrarna i Europa nog härjar och har sig, men folket vill helst leva sitt gilla liv i sina trygga hemtrakter. Såvida herrarna ger dem möjligheter därtill.