Förlupna fäder
Det föreslogs i min mansgrupp att vi skulle gå och se filmen Wanha Markku, regisserad av Markus Toivo. Filmen uppges vara en dokumentär om mäns förhållande till sina pappor och / eller sina söner.
Hustrun och jag går så pass ofta på bio att en mer eller mindre knappast kan skada. Så jag köper biljetter på nätet till en föreställning samma dag – nog lite förundrad över att salongen vid inköpet var helt tom, jag får de första biljetterna.
Vi är sen fyra personer i salongen, jag den ende mannen. Inga förfilmer eller reklamer. Filmen är kort, en timme.
Filmen handlar alltså om sjubarnspappan Markku – regissörens pappa alltså (!) – som börjar bygga ett hus för sin växande familj, vilket tydligen en finsk man ska kunna, även om han som i detta fall råkar vara tandläkare. Men Markku klarar inte mandomsprovet, bränner ut sig och försvinner efter tio år från det halvfärdiga huset, utomlands, med svansen mellan benen. Officiellt till FNs fredsbevarande styrkor, manligt det också förstås.
Trettio år senare återvänder han och flyttar in i huset och bor där ensam, dvs med sin nya kvinna. Han har blivit en främling för sina barn men vill på sitt valhänta sätt bekanta sig med dem och bjuder in sönerna – naturligtvis bara de fyra sönerna – med svepskälet att hjälpa till med att förfärdiga och installera en port till staketet som omger huset. Sönerna kommer, pliktskyldigt, men projektet blir – i mina ögon – rena katastrofen, med skruvande tystnad, stelhet, ingen som helst naturlig kontakt eller dialog, bara otålig väntan på uppbrottet och det kanske definitiva avskedet..
Efteråt diskuterar hustrun och jag filmen. Första intrycket är vi helt eniga om; eländig smörja, helt bortkastad tid, bortkastade pengar. Ingen som helst professionalism, dålig amatörvideo som eventuellt kunde ha visats i familjekretsen. Oförklarligt att någon har gått med på att producera och finansiera sånt skräp. Filmen saluförs som dokumentär visserligen men några kvalitetskrav måste man väl ändå ha..
Men under färden hem efter föreställningen inser jag att det eventuellt är just detta som kan vara filmens – säkerligen helt oavsiktliga – behållning, om man absolut vill hitta en sån; att inse hur den traditionella finska mansrollen omöjliggör eller åtminstone avsiktligen försvårar eller rentav förlöjligar all slags kommunikation av känslor män emellan.
Visserligen har jag, med en också tidigt förlupen pappa, eventuellt en Freudiansk egen ko i diket – men ändå tycker jag som sagt att några kvalitetskrav måste man väl ändå kunna ställa också på en så kallad dokumentär.
Jag har inte sett filmen, men har en annan synpunkt. Visst är det en välkänd sanning att män inte kan tala om sina känslor, men gör det via handlingar. Inget fel på det, trots att det finns många situationer som bara kan öppnas med hjälp av ord. Men där vill jag påstå att för mycket tal, speciellt i parförhållanden, där båda parter försöker motivera sina påståenden och synpunkter med ”kökspsykologiska” argument och icke välbetänkta tal eller grundlig och ärllig argumentation leder ingenvart och kan t.o.m.föra saker åt sämre håll.
Det är många som ropar efter bättre kommunikation, och det borde finnas platser och sätt att lära ut dem åt både unga och gamla.
En annan välkänd – och statistiskt underbyggd – sanning är att Finland inom EU leder statistiken i fråga om våld mot kvinnor. Ett resultat av att män inte kan tala om sina känslor, men gör det via (vålds)handlingar.
Och det här med att Finland vore det lyckligaste landet inom EU – nu gick visserligen Italien förbi – är ju ett välkänt resultat av att Finland också leder självmordsstatistiken, dvs alla olyckliga finska män tar livet av sig (i stället för att kommunicera sin olycka) och då blir de lyckligare kvar för att förgylla statistiken.
Det är allmänt känt tyvärr. F.d.stadsdirektör Pekka Sauri har lovat börja tala – och skriva – för kommunikation. Det är en stor uppgift och jag önskar honom all lycka.
Utöver argumentationsförmåga, behöver vi skolning om känslospråk fr.o.m.från daghem och skolor upp till vuxna. I ett land med många krig har sådana förmågor inte haft någon chans att utveckla.
I think it more probable that the difficulties to communicate have less to do with wars and more with the traditional living style – where the man is supposed to work in the forest with the axe (and often alone) while the women can at least talk to each other while being busy with the household work.
The title of ”lyckligaste landet inom EU” was (as far as I understood) NOT based on asking people how happy they feel but on an analysis of the conditions which the Finnish system provides for being happy. That the (especially Finnish-) Finnish culture does not enable people to make use of these provided opportunities is another matter. My experience is that it is EXTREMELY difficult to ”team up” with Finnish men (again, especially Finnish-Finnish ones) – they give the impression of wanting to be left alone with ”their thing”. When I was once sending an email to then school minister Li Andersson in which I suggested that the teaching of ”feedback” should be taken into the curriculum, she answered that it was a ”good idea”. And I think it also interesting that the initiator of HELSINK LEFT (i.e. the English-speaking chapter of Vasemmisto) is Jewish (and I never had any trouble getting feedback from him).