Inför fruntimmersveckan
Då kommissionen för EU kastar sin fredliga ansiktsmask och uppmanar sina medlemsländer att rusta för ett hela Europa omfattande krig, framstår fredsfrågan för mig mer angelägen än förr. Europa är för all del redan djupt involverade i den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina, men de militära aktiviteterna är tillsvidare begränsade.
Ett hela Europa omfattande krig innebär ett världskrig.
För vårt land vore ett världskrig en synnerligen otrevlig grej. De rådande internationella konstellationerna i Europa är sådana, att vi helt enkelt inte längre kommer undan med ofred vid vår östgräns eller våra kusttrakter.
Då stormakterna känner sig hotade tar stormakternas nationella säkerhetsintressen över. De som ansvarar för stormaktens nationella säkerhet agerar såsom de förväntas agera inför hotbilderna. Framför allt förväntar sig de ansvariga att stormaktens legitima säkerhetsintressen respekteras.
KÄRNVAPENALLIANSEN Natos expansion österut, utgör det huvudsakliga skälet till den väpnade slaviska uppgörelsen i Europa. Och till den djupa misstro som råder mellan Förenta staterna och Ryssland.
Så gott som alla amerikanska, västtyska, franska och brittiska politiska ledare under åren 1990 – 93 deklarerade i samtal med Sovjetunionens partiledare Gorbatjov och Rysslands president Jeltsin, att de inte hade för avsikt att utvidga Nato. Också president Reagan hann uttala sin respekt för Sovjets säkerhetsintressen före president George Bushs tillträde år 1989.
Men USA och dess allierade bara utnyttjade Sovjetunionens dåvarande nationella svaghet genom att visa upp en samarbetsvillig fasad. Västledarna lovade Gorbatjov att Nato inte skulle flytta sin militära närvaro öster om Tyskland. Vilket fick Gorbatjov att dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Östtyskland.
Väst höll inte sina dokumenterade muntliga åtaganden.
Redan i december 1989 ville Bush säkerställa, att ett återförenat Tyskland behöll sina band till Nato och att USA får en roll i Europas centrum. Beslutet om Natos utvidgning fattades sedan av USA och dess allierade 1993.
År 1996 – d.v.s. elva år före president Putins uppmärksammade tal på säkerhetskonferensen i München i februari 2007 – lanserade Rysslands dåvarande utrikesminister Primakov begreppet multipolaritet.
I mars 1999 blev Polen, Tjeckien och Ungern medlemmar i Nato. Senare samma år inleddes processen för att ta in de baltiska länderna och Nato bombade Jugoslavien för att få ett slut på kriget i Kosovo.
I december 2021 föreslog Ryssland för USA diskussioner om upprättande av garantier för begränsningar gällande sättet på vilket Natoländerna flyttar fram sina vapen mot Rysslands gränser. Förslaget avfärdades.
KONTRASTEN mellan Rysslands syn på väst efter Sovjetunionens upplösning år 1991 och efter Putins beslut om mobilisering i september 2022, har av fil.dr. Carolina Vendil Pallin vid FOI i Sverige betecknats som markant. Putin hävdade att västmakternas mål var att förinta Ryssland.
Det tog sin rundliga tid innan Ryssland, efter Sovjetunionens upplösning, förmådde formulera sina säkerhetspolitiska prioriteringar. Ryssland fick sin nya konstitution i december 1993, varefter president Jeltsin höll sitt första konstitutionella linjetal till parlamentet i februari 1994.
Enligt Jeltsin var Ryssland emot en utvidgning av Nato, men respekterade staters och organisationers suveräna rätt och ville utveckla partnerskapet med väst och öst.
Putin var då sekreterare i Säkerhetsrådet och hans inflytande kunde ses i det konstitutionsenliga s.k. uppdaterade säkerhetskonceptet år 2000.
Konceptet beskriver två konkurrerande tendenser: å ena sidan en internationell rörelse mot ett multipolärt system och å andra sidan en amerikansk strävan att etablera ett unipolärt system där västliga länder kan kringgå internationell lag under USA:s ledning.
Konceptet uppfattar utländska militära baser nära Rysslands gränser som ett hot mot Rysslands säkerhet. I ett längre diskussionsinlägg frågar professor Tunander hur Washington skulle reagera om sydöstra USA med Texas, Louisiana, Florida, Georgia, Mississippi och Alabama hade blivit självständiga stater och fullt upprustade av Ryssland.
Dock var president Putin den första av världens ledare, som efter terrorattacken i september 2001 i USA, fördömde handlingen och uttryckte sin sympati för det amerikanska folket. Ryssland var beredd att stöda USA i kampen mot illgärningarna.
Krigspropagandan talar gärna om Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, men i själva verket omfattar invasionen en femtedel av Ukrainas territorium i de ryskkulturella och rysktalande delarna i sydost. D.v.s. den buffertzon som Ryssland velat uppnå på fredlig väg.
Enligt amerikanska uppgifter gick Ryssland in i Ukraina i februari 2022 med totalt 170- 180 tusen man inklusive logistikpersonal. Antalet soldater uppskattade till 130 000. Med Ukrainas dåvarande befolkning hade en ockupation av hela landet krävt 1,5 – 2 miljoner soldater.
Brittiska premiärministern Churchill tog sig friheten att i sitt kända tal i Fulton i mars 1946 att sänka Stalins över 1000 km långa järnridå från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet. Nu har Västmakterna sänkt sin egen över 2500 km långa euroatlantiska järnridå från Barents hav i norr till Svarta havet i söder.
ETT SLUT på den väpnade slaviska uppgörelsen i Ukraina, kräver ömsesidiga säkerhetsgarantier, men det är få som idag förmår utverka garantierna.
I sitt avskedstal i januari 1961 varnade USA:s avgående president Eisenhower oss för ”det militärindustriella komplexet”, som gick in för att rädda den då konkursfärdiga amerikanska flygindustrin. Det kalla kriget utgjorde en användbar lösning på komplexets profitproblem.
Det förefaller som om det internationella tövädret efter Sovjetunionens upplösning igen förorsakar profitproblem för det euroatlantiska militärindustriella komplexet.
I ”Skymning 41” befarar författaren Kjell Westö att helvetet brakar lös då fruntimmersveckan är vacker och varm. Bäst att vara på sin vakt!
Utgångspunkten i detta inlägg är bekant: Ukraina har inte rätt att ta beslut utan Rysslands tillåtelse. När det går annorlunda, är det sedan Ukrainas och västmakternas fel. Hela begreppet ’väpnad slavisk uppgörelse’ innefattar en attityd till såväl Ukrainas som Rysslands lidande folk som nog inte känns riktigt sund.
NATO är ett gangstergäng, det vet vi från mycket långt tillbaka. Och den 24. februari 2022 beslöt vi oss för att so what, vi drar till NATO med högsta fart. Det paradoxala är ju att Putin med sin attack drivit så stora delar av Europa i armarna på NATO. Skulle jag hänga med de riktigt goda konspirationsteoretikerna, skulle jag ju undra vem som betalat för det….
Det är redan andra gången som Herbert i sina blogginlägg om kriget i Ukraina talar om”slavernas uppgörelse” (fast han gör det utan citationstecken, för honom är det alltså på riktigt).
Det här begreppet känns mycket obehagligt och jag reste helt spontant ragg då jag läste det nu igen.
Varför ? Vad är fel med att tala om ”slaverna” ?.
Svaret hittade jag nu i Naomi Kleins nya bok Doppelgänger, en färd genom spegelvärlden, sida 228-229. Så här skrev Martin Borman 1942 (Hitlers stabschef och ordförande för Nazistpartiet):
”Slaverna ska arbeta för oss. Och eftersom vi inte behöver dem, så kan de dö. Därför är obligatorsika vaccinationsprogrma och andra tyska hälso- och sjukvårdstjänster överflödiga”.
För nazisterna var slaverna ett liknande ”pack” som judarna.
Stämmer det här också för Herberts åsikter i dagens värld ? Så ser det ut. Mycket skrämmande.
Trots mina delvis tyska och delvis österbottniska rötter har jag inget till övers för vare sig fascism eller rasism. Som farfar ser jag det som min utomordentliga uppgift att jobba för fred, förtroende och samarbete mellan länder och folk, framför allt då de kommande generationerna bor i Japan.
Jag har inte bekantat mig med Naomi Kleins bok ”Doppelgänger, en färd genom spegelvärlden”, men noterar att Hitler ställde arierna mot slaverna. Vid Svarta havet står slaverna mot slaverna.
I diskussionen om den katastrofala konflikten i Ukraina, har man pekat på flera nära relaterade men tydliga uppgörelser. Det första alternativet är kriget inom Ukraina, det andra mellan Ryssland och Ukraina, det tredje mellan Nato och Ryssland och det fjärde mellan USA och Ryssland. De två sistnämnda alternativen uppfattar jag som världskrig.
Alternativet som ställer den västliga demokratin mot den östliga diktaturen har jag svårt att ta på fullt allvar. Varför skulle ryssarna, som skött sina interna angelägenheter sedan Novgorods dagar, helt plötsligt välja Samlingspartiets, Sannfinländarnas och EU:s otroliga politiska röra.
Samarbetet inom Bricks – vars länder omfattar omkring tre miljarder människor och med en bruttonationalprodukt därefter – ger Ryssland det globala inflytande landet eftersträvar. Det är vi här i sydöstra Finland som tvingas minnas det vi hade före det den västliga järnridån sänktes framför näsan på oss.
Trots vår s.k. nordiska demokrati, gavs vi inte ens en möjlighet att rösta om medlemskapet i den västliga kärnvapenalliansen.
Då jag inte jag inte har klart för mig vilket av de ovannämnda krigsalternativen gäller, föredrar jag att tala om den slaviska uppgörelsen, men visst ska Christian ha all rätt att uppfatta mig som skrämmande. I den här åldern har man vant sig vid det mesta.