Fem före – eller efter

Hade häromdagen en nära-döden- eller kanske snarare fem-före -upplevelse – sådär telekommunikationsmässigt.

Staden krävde nämligen för några månader sen att vi förutom de avfallskärl för allmänt avfall och plastavfall som vi haft ren i många år på tomten nu också ska ha ett kärl för bioavfall. Jag hade för de båda avfallskärlen gjort en liten plattform av betongplattor som nu blev för trång för tre kärl.

Lyckligtvis hade jag lämpligen kvar ett par plattor och beslöt att utvidga plattformen med dem för att passa tre avfallskärl.

Sagt och gjort. Tog fram grävspaden och började gräva nödvändiga fördjupningar för de två nya plattorna. Inte så många spadtag men vid ett av de sista kom en smal ståltråd i dagen. Vad kunde det vara? Drog i den men den satt mycket hårt fast i marken. Sen såg jag att bredvid den fanns en skrynklig gul plasttejpsremsa som det stod något på. TELECOM stod det.

Här hade jag min nära-döden-upplevelse – det var ju förstås vår optiska fiber, vår enda förbindelse till internet! Hade den skadats av spaden och mitt dragande i den? Rusade in och kollade internet på datorn – och allt fungerade, lyckligtvis. Puh!

Ut igen och tryckte försiktigt ner tråden i mullen och lade de nya betongplattorna ovanpå.

Det var alltså Telia som för sisådär tio år sen installerade ett optisk-fiber-nät i Västra Kottby. Fibern drogs längs gatorna i ett i asfalten fräst typ tio centimeter djupt spår som sen fylldes med nån beckliknande massa, men på villatomterna grävdes den tydligen ner bara några centimeter och utan några som helst skydd utom tejpen med TELECOM-varning.

Lyckligt slut denna gång. Men några år innan vi fick optisk fiber hade vi fortfarande trådtelefon, som jag lyckades döda genom att i villans övre våning kapa ledningen till ett telefonjack som var i vägen. Vi hade ju ingen telefon i övre våningen så eftersom telefonkabeln ju kommer in i huset under jord och därifrån går uppåt – tänkte jag – så borde det ju vara säkert att kapa den däruppe och ha kvar fungerande förbindelse i nedre våningen. Men alla telefonjack bara dog på en gång. Och varken Elisa eller nån annan var ens intresserade av att komma och kolla vad som kunde göras; kopparnätet höll ju då på att aktivt avvecklas.

Så slutet var kanske inte så olyckligt ändå, den gången när fem före blev fem efter. Numera ser man ju trådtelefoner bara i gamla filmer.