Mänttä

Dottern har inbjudits att delta i Mänttä Art Festival så vi måste naturligtvis åka dit och titta på evene­manget. I synnerhet som en bekant förståsigpåare påstår att Mänttä är det mest bety­delsefulla konst­evenemanget i Finland, åtminstone på sommaren.

Har aldrig varit i Mänttä och har faktiskt ingen aning om var det ligger. Kollar på kartan och det visar sig ligga närmare 300 km åt nordnordost, i mörkaste Tavastland.

Jag kör gärna bil, men sträckor längre än 50 km börjar bli obekväma, så vi tänker oss kol­lek­tivtrafik. På festivalens webbplats rekommenderas tåg till Tammerfors och sen Serlachius­bus­sen till utställningshal­len Pekilo i Mänttä. Tågbiljetten visar sig kosta typ tio gånger så mycket som buss, så det får bli buss hela vägen, omstigning i Tammerfors. Jag börjar med att boka ett hotellrum i Mänttä, det bleve nog för jäktigt att åka tillbaka samma dag.

När jag meddelar dottern detta tycker hon att vad är nu 270 km med bil, själv körde hon glade­ligen från Amsterdam till färjan i Travemünde för att komma hit.

Så vi – dvs jag – kör då bil; först till Tammerfors via Tavastehus och sen österut mot Jyväskylä och Orivesi. Har gjort upp och printat ut en resplan för att inte behöva stirra på navigatorn och det fungerar ganska bra, efter att ha kört i tre och en halv timme utan större missar parkerar vi utanför Pekilo.

Dotterns konstverk ’Suspended Matter (shades)’ består av sju jättestora upphängda textiler i olika fär­ger. När jag senare frågar dottern vad dessa tygstycken har varit i sina tidigare liv säger hon att de varit parasoller, såna som används till exempel i trädgårdar eller på uteterrasser:

En central del av dotterns konstsyn är nämligen ett ifrågasättande av vårt konsumtions­sam­hälle. Hon vill genom att ofta bygga upp sina konstverk av sånt som slängts visa hur illa vi behandlar jorden – och oss själva – genom att okritiskt anamma den slit-och-släng-mentalitet kombinerad med rovdrift som vår väs­terländska så kallade civilisation bygger på.

Utställningen är ganska ojämn. Efteråt kollar vi ännu Serlachiusmuseet med tre separata ut­ställningar och tar sen ett uppfriskande glas vin på dess restaurang Gösta.

Efter att ha checkat in på hotellet och vilat en stund är det dags för middag. Eftersom vi ren besökt Gösta kör vi till stans – egentligen tätortens – andra restaurang, Mäntän Klubi – och möts av en propp­full parkeringsplats och folk som dräller omkring i festklänningar och svarta kostymer – bröllop på gång tydligen.

Så det blir middag på den tredje restaurangen, kinesisk, som serverar lunch till klockan sju på efter­middagen. Så vi äter deras lunch som middag. Med kinesiskt öl. Sen till hotellet och teven för nåt annat att göra finns uppenbarligen inte i denna håla, förlåt, tätort.

Under återfärden följande dag förlitar jag mig på navigatorn och vi kommer hem utan problem. Där i mellersta Finland noterar jag med glädje döda insekter på vindrutan – inte massor men dock. I Nyland upphör de. Kanske man borde flytta till Mänttä?