Har ni redan tänt er Tro hopp och kärlek ?
Det är länge sedan jag förmått skriva i vår kära Tigerblogg. Kommer inte på någon speciell orsak till det, kanske är det åldern, eller mycket med annat jag har att göra hela tiden ? Det kan också bero på en viss matthet beträffande alla världshändelser. Vi bombarderas ständigt med fakenews och med andra nyheter. Jag blir helt matt också av att läsa Herbert Walthers alla skriverier där han går åt oss, som är rasande på Ryssland för kriget mot Ukraina.
Konspirationsteorierna frodas annars också i alla medier. I mina senaste blogginlägg för länge sen kommenterade jag Naomi Kleins förträffliga bok Doppelgänger, i vilken hon sammanfattar allt man behöver veta om konspirationsteorierna ur ett vänsterperspektiv. Jag använder hennes uppgifter som en ”handbok” nuförtiden ofta då jag försöker förstå aktuella politiska händelser.
Också bland mina vänner märker jag hur en allt klarare uppspjälkning hela tiden sker mellan folk, som på något vis följer konspirationsteoretikernas ideologier och dem, som genomskådar dem. Vänstern är helt delad i den här frågan. ”Gammalkommunisterna” ställer sig nuförtiden allt klarare på Rysslands och Putins sida, och samtidigt bakom allt annat av ideologiskt bråte som konspirationsteorierna för med sig.
Hybridkrigsföringen, som drabbat oss nu förstärker också på allt vis användningen av konspirationsteorier. Snart kan man inte mera tro på någonting sådär helt automatiskt. Det känns litet, som om de magnetiska polerna höll på att byta plats, eller som om något liknande höll på att hända med Atlantens golfström också. Pä samma sätt virvlar det ideologiska tänkande runt i dagens värld i nya cirklar och nya riktningar.
Har det alltid varit så här inför stora krig, i värsta fall världskrig ?
Jag har tidigare ofta refererat till Thomas Manns romaner och speciellt till hans dagböcker från 1920-30-talen, där han på ett förträffligt sätt visar hur ”intelligentian” blev allt mer råddig i sitt tänkande inför andra världskrigets utbrott. Otaliga representanter för den europeiska inteligentian besökte ständigt Mann i hans hem i Schweiz, innan han flydde till USA. Och man diskuterade världsläget ständigt och trodde ofta inte på de faror, som Hitlers politik lyfte fram. Liksom med Trumps och Putins politik idag.
Egentligen går Mann igenom de här sakerna i alla sina romaner av mer betydelse. T.ex. Doktor Faustus eller Bergtagen. I de böckerna handlade det om diskussioner bland intelligentian inför första världskriget. Läs de här böckerna nu på nytt. Börja med den fantastiska Bergtagen.
Jag har vänner i Ryssland, som nu också en efter en tystnat. Eller egentligen: innan de tystnade började de gradvis ändra åsikt gällande Putin och hans krig mot Ukraina och västvärlden. Till stöd för honom. Det är skrämmande. Jag förstår dem på ett sätt, de utsätts hela tiden för förföljelser och misstänksamhet, men de kanske bara hade kunnat bli tysta i stället för att också byta åsikt.
Kjell Westö behandlar Finland under andra världskriget och mellanperioden 1940-41 på ett förträffligt vis i boken Skymning 41. Och samtidigt skrämmande vis. Då boken kom ut hade kriget mot Ukraina nyligen börjat och han tillfrågades i intervjuer om hans bok influerats av det kriget. Boken hade skrivits långt innan kriget bröt ut, svarade han. Bara vissa små reflexioner tycks ha hämtats ur nutiden. Men då jag läser boken är det som om jag vore samtidigt i nutiden med Ukrainakriget dånande utanför fönstren och i dåtiden, med Helsingfors mellan krigen.
Och i mina lådor har jag ett femtiotal brev, som min pappa skrev till sina syskon och föräldrar under vinterkriget och fortsättningskriget och jag läser ofta i dem och blir alltid lika förbluffad över hur pappa skötte sina firmor från fronten och skickade hem sina kläder för tvätt varje vecka och fick tillbaka dem med proviant och annat på några dagar. Mycket snabbare än vad posten förmår till idag.
Så om man lägger ihop Thomas Manns böcker, Naomi Kleins bok och artiklar på nätet, Westös Skymning 41 och min pappas brev – och så såklart den dagliga rapporteringen i tidningarna och medierna, så känner jag mig verkligen matt och skrämd.
Och om jag dessutom öppnade Tigerbloggen och läste Herbert W:s inlägg på nytt, så övergår mattheten till både total uppgivenhet och absolut trötthet, och ibland nog också till kampanda. Dock inte sådan kampanda, som vi manade fram bland oss stalinister på 1970-talet.
Så i stället för att lyfta flaggan i topp så sätter jag upp mina Tro hopp och kärlek i vardagsrumsfönstret och låter dem sprida sitt röda ljus ut över hamnen i Helsingfors.
Och mitt budskap är att sprida ens litet ljus och värme i omgivningen eller åtminstone inne hos oss. Och se fram emot självständighetsdagen.
The job of writing a careful and detailed reply to this feels (already because of the need to read/reread several books) rather uninviting because it would require quite a bit of work while (with high probability) just resulting in getting labeled. Thus, I should like to suggest that the forum for this discussion (and similar ones) be shifted to the Facebook group ”Political Psychology” (facebook.com/groups/186821318411521). There have over several years accumulated quite a number of contributions which are very mostly easy to read (also by being not so very long) and anyway easy to access by scrolling, so that it is easy to refer to some of them while writing about some special question or answering to a comment. And yes, the group is public: anybody can see what there is and (I think – but I am a member, and it is anyway easy to become one) also comment on it.
Sorry Ernst, men jag har inget konto i Facebook, så jag måste fortsätta diskussionen i det här forumet.
Skiv gärna här mera.
There is hope that others who read this discussion will have access to Facebook. IF they could have a look at the group ”Political Psychology” (and perhaps also take part in the discussion there), it MIGHT result in more helpful contributions to also this discussion here a bit later on.
Jag ber om ursäkt, men jag skriver inte för att gå åt dem ”som är rasande på Ryssland för kriget mot Ukraina.” För mig är det personliga ryssraset egalt och jag aldrig ens kommit på tanken att börja bokföra dem som ryssraseriet. Jag beklagar att jag kommit att förorsaka Christian Blom matthet. Kämpa!
Jag intresserar mig för Ryssland p.g.a. att Ryssland är Finlands östra granne och då jag har förstått, att varken Ryssland eller ryssarna avser att flytta till månen inom den närmaste framtiden. För Finland och oss finländare gäller det m.a.o. att försöka komma överens med Ryssland och ryssarna. På sätt eller annat.
Då stormakterna känner sig hotade, tar stormakternas nationella säkerhetsintressen över. De som ansvarar för stormakternas nationella säkerhet agerar såsom de förväntas agera inför hotbilderna. Framför allt förväntar de sig de ansvariga att stormaktens legitima säkerhetsintressen respekteras.
Det här gäller för alla stormakter i vår värld. Visst har jag noterat, att man på sina håll vill se både individen och identiteten som utgångspunkter för statsmakternas och stormakternas utrikes- och säkerhetspolitik, men jag befarar att jag är allt för gammal för att hänga med i den utvecklingen.
Jag prioriterar freden. Här och nu!
Att skriva är ett bra sätt att sätta sig in i saker och ting och samtidigt bilda sig en egen uppfattning om dem. Tiger-bloggen är här ett förträffligt instrument.
Uppfattningen i fråga är givetvis min och ingen annans, då min förmåga att tänka med en annans hjärna är starkt begränsad. Men visst kan jag alltid gilla det någon annan tycker och tänker.
Jag har för mig att det var brittiske politikern lord Palmerston som på 1800-talet framhöll, att England inte har eviga bundsförvanter eller eviga fiender, men våra intressen är eviga och eviga och dessa intressen är det vår plikt att följa.
Tack Christian. Det gläder mig inte att fler än jag känner sig skrämda av läget i världen och maktlösa inför allt som händer, alla borde ha rätt till en trygg tillvaro. Men samtidigt är det skönt att någon annan känner samma oro som jag och kan sätta ord på det. När varje ny dag känns värre än den föregående så tystnar man. Får man det? Nu skulle vi behöva en Hans Rosling, som i sin bok Factfulness visade att världen är mycket bättre nu än förr. Kanske skulle han kunna hitta någonting positivt också i dag.
Men om vi tystnar för att vi ger upp och om alla andra tystnar, då blir det ännu värre. Vi har i Mariehamn en Ukrainagrupp, som samlas varje dag framför ryska konsulatet och i en kort manifestation protesterar mot kriget. Vi brukar vara 25-30 personer och ett antal hundar, i dag blir det 1013e gången vi samlas. Inte har vi åstadkommit någonting, men som en av manifesterarna sade, för var dag vi samlas är vi en dag närmare fred. För den måste komma. Det måste vi tro på (samtidigt som världen är på väg mot sin undergång?).