Hjärtat

Liksom alla klichéer är klichén om hjärtat som brister av sorg i grunden sann och av tiden utsliten. Någonstans i bröstet där man, i avsaknad av fysiska hjärtbesvär, tror att organet ifråga befinner sig, just där slits det mentala hjärtat i trasor. Det har hänt mig ett par gånger förr i livet, men det ändrar ingenting. Jag tror inte man vänjer sig.

När dörren, som inte går att öppna inifrån – av patienterna alltså – smäller igen och M blir där på insidan gör det så ont att jag bara vill ringa på, ta honom med mig och aldrig någonsin mera höra talas om, än mindre be om, intervallvård.

Jag ringer inte på. Jag springer gråtande min väg och försöker redan i hissen plocka fram förnuftet, vifta bort trasorna och tårarna med alla kloka argument, egna och mest andras. För visst- det är alldeles nödvändigt, jag måste ha en paus. Visst, det är bara fråga om några veckor, sen är han tillbaka i sitt hem, i vårt hem igen. Visst, jag har haft allt mindre tålamod, alltmer irritation över minnesproblemen, envisheten, fallandet och fällandet, jag har blivit så rädd att något skall hända att jag bara skriker vid minsta tecken på eventuella olyckor. Jag skall bli lugn, snäll, tålmodig, allt skall bli mycket bättre.

Visst, jag ska ju faktiskt jobba, jag ska ju äntligen få ägna mig helt åt pjäsen jag arbetat på i två år, intervallen har en orsak.

Visst, texten jag egentligen skulle skriva ikväll, den angelägna diskussionen utgående från ett Camus-citat skall bli viktig igen. Jojo. Men just nu bara tomheten i bröstet, på näthinnan M, så sliten, så liten plötsligt, så ensam där på andra sidan. Så kär.

Vi har så mycket att säga varandra, att se, uppleva, diskutera, göra. Förbannade sjukdom! Välsignade alla ni som hjälper!

Om det fanns något vett och förstånd i de eskalerande inkomstklyftorna skulle sjuksköterskor, hjälpsköterskor, närvårdare och ambulansförare höra till de högst avlönade – men det finns ju inget vett och förstånd.

Se där – nu har jag utgjutit mitt hjärta så att samhällsfrågorna börjar återta sin plats i hjärnan. Tack!

This entry was posted in Bloggar, Kristin. Bookmark the permalink.

One Response to Hjärtat

  1. Bert says:

    Läste just ut Alice Munros ‘Kärlek vänskap hat’ där den sista novellen, ‘Björnen sover’, handlar om en situation som i allt väsentligt liknar den du beskriver, fast med omvända genusförtecken. Medan jag läste tyckte jag berättelsen verkade mer och mer bekant, med en visuell dimension faktiskt, och insåg att jag tydligen sett den som film. Googling bekräftade saken; novellen har av Sarah Polley gjorts till filmen ”Away from Her”. I ditt fall då Away from Him..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *