Efter 50 år

När jag för drygt elva år sedan hade slagit mig ner i Karis skrev jag att huset jag bor i har en själ. Det höll grannarna med om. Det kändes som om jag gjort en riktig observation. Mitt arbetsrum högst uppe i gaveln hade varit Tommy Tabermans. Knappast ändå enda orsaken.

Kan tilläggas att allt jag grävde fram i komposten för att kunna jämna den med marken var talande samtidsfynd från ett frontmanna- och, som det heter här, järnvägarehus. All historia är inte förandligad.

Men ortens själ, hur skulle jag finna ortens själ?

Jag började gräva – dokument och intervjuer samlades på hög. Karis är gammalt, mycket gammalt, men stationssamhället Karis är ungt, egentligen bara av ett mannaminnes längd eller med andra ord tre generationer. Avfallshanteringens historia i dokument och minnen är inte det minst intressanta. Bulevarden i Karis, där jag nu bor, var ännu på 1930-talet till stora delar ett öppet utfallsdike.

Vad är själen hos en ort? Vad är hembygdskänsla för något?

Det tog tio år innan jag insåg att jag måste ta lyriken till hjälp, lyrik är känslornas språk, en kommunikation som sker med ord men bortom orden. Filosofen Tomas Wallgren sa i somras i ett tv-program att hans främsta, eller var det kanske käraste, instrument för orientering i tillvaron är lyriken. Det har jag hört också andra säga, det hade jag själv anat mig till.

Jag gav mig iväg på en dylik sofistikerad upptäcktsfärd, en dikt i taget, börjande inifrån, i hopp om att dikterna sammantagna skulle avslöja någonting, till att börja med för mig själv. Nu är dikterna femtio till antalet och jag vill se dem i tryck. Varför vet jag kanske inte riktigt. Titeln blir ”Aldrig sig lik”. Det är femtio år sedan förra diktsamlingen.

Det var också så 1800-tals människan Emil Nervander gjorde, tog sig en femtio års andhämtningspaus i lyrikskrivandet, kanske med avsikt, kanske inte.

Jag skall inte idka name dropping men måhända är det, som Solveig von Schoultz en gång skrev hänvisande till Eva Wichman, en författarkollega som hon djupt beundrade, att poesiskrivandet kan vara en del av vårt människoblivande. Jag har på känn att hon menade en av de viktigare delarna. Jag funderar över varför den svala eftertänksamma SvS så tydligt drogs till frenesin hos EW. Jag undrar vilka andra skäl det finns till att skriva eller framför allt läsa lyrik, det förra vanligare än det senare, ett märkligt förhållande.

Läsa lyrik är en konst, kanske inte direkt en konstart men ett konststycke. Ett återkommande råd gällande lite mer uttrycksfull lyrik har jag snappat upp, ge inte upp. Läs på nytt. Också författaren själv gör i sin egen text nya upptäckter, det gäller bara att ihärdigt läsa om och om igen. Lyrik är visst inte enbart ett instrument utan också en kommunikation av insikter, ingivelser, upplevelser.

Lyrik är den bästa träningen i att läsa, överhuvudtaget.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *