”Det skall bli landets bästa äldreboende”

Vi togs igår söndagen 4 januari på SVT World in i ett själlöst äldreboende i Sverige. Till och med de som engagerat sig bara lite i debatten kring äldrevården togs verkligen på säng. Kan det se så här illa ut.

Själv har jag på senaste tid i studiesyfte besökt sex äldreboenden, tre i Helsingfors och tre i Raseborg. Jag kan inte undgå att om detta första avsnitt göra några reflektioner om det vi såg.

De dryga femtiotalet äldreboende stannade helst i sina rum där sängen var den mest in­bjudande platsen. Ändå var de ingalunda alla sängliggare. Korridorerna och matsalen var trista. Ingen förde samtal, flera nuckade till vid mattallriken som tydligen varje gång bjöd på samma smakförnimmelse. En herreman kunde inte riktigt säga om han på tallriken hade pytti­panna eller Janssons frestelse. Föralldel, också andra förklaringar kan finnas. Den som det skulle visa sig vara den piggaste av damerna önskade varje kväll få somna bort under natten. En 67-årig man kom med nöd och näppe upp ur rullstolen med sina förtvinade lår­muskler efter blodproppen i benet som tillåtits beröva honom rörelsefriheten.

Den rätt nya kvinnliga föreståndaren var uppgivenheten själv men hon hade kommit på världens idé. Ingen kan säga att hon lyckades förmedla denna sin övertygelse. Kanske var krafterna slut, kanske var hon alltför ovan med kamerorna. Luften gick ur personalmötet, om inte syret tagit slut före det. En rikskänd geriatriker och en erkänd inspiratör med lång vård­erfarenhet skulle tillkallas.

Geriatrikern kom. Varför är vartannat lysrör i korridoren släckt av sparsamhetsskäl. Faller någon kan det kosta 250.000 kronor. Varför tillåts golvet vara försåtligt uppsprucket. Och vidare, är det möjligt att här förekommer övermedicinering och ges sömnmedel med alltför lång verkan. Fel kombinationer av läkemedel kan förta varandras verkan, många är sådana att de bara förstärker varandras biverkningar.

Den erfarna föreläsaren och inspiratören kom. Varför pryds inga väggar upp, varför kan inte ens en någotsånär tilltalande dukning åstadkommas, eller en blomma på matbordet. Jag tar den piggaste med till Röda Korsets loppmarknad och köper tavlor och kärl som hon gillar. Vilket damen gjorde med besked, gillade respektive ogillade. Plötsligt visade hon, som helst av allt hade föredragit att somna bort, ha de klaraste och bestämdaste åsikter. Sedan fick också andra säga sitt i matsalen.

Geriatrikerns möte med platsens ansvariga läkare sedan många år var tänkvärt. Han hade kört äldreboendets medicinkarta i ett dataprogram som gav besked om medicin­kombina­tioner som inte var så bra. Varför hade inte den ansvariga läkaren fått göra det?

Jag tänker på bilderna från personalmötet som föralldel inte behöver ha varit helt rättvisande. De vilkas kommentarer togs med i programmet lät som kommunpolitiker, det finns inga pengar. Varför dessas tillkortakommanden och idéfattigdom skall prägla ett personalmöte är ofattbart. Jag kommer att tänka på idéhistorikern Sverker Sörlins underbara bok om var­dags­människan Charles Darwin och vår rätt att leva i en etisk miljö. En vardagsmiljö där vi får bli upprörda, ordentligt upprörda, över misshälligheter. Hur ofta dämpas inte vår glöd av insiktsfulla invändningar om byråkraters och beslutsfattares vedermödor.

Äldreboendets föreståndare tömde, antagligen helt regelvidrigt, kaffekassan och gav hand­peng för uppköpen på Röda Korsets loppis. Alltid något.

Jag tänker också på den kanske första kontakt med arbetsverkligheten som de unga av båda könen fått på det äldreboendet. Synd.

Jag har senare den här månaden en chans att möta äldre personer inom hemvårdens gebit på hemorten och ser fram emot det. Jag tänker att det kan vara en etisk miljö, förberedd av församlingen. Jag tänker precis som den pensionerade radikala sociologen Antti Eskola gjorde när han återinträdde i kyrkan för att den i vissa grundläggande hänseenden är en pålitlig aktör i förmänskligandet av vårt samhälle.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

2 Responses to ”Det skall bli landets bästa äldreboende”

  1. Bert says:

    Min mamma jobbade många år på ett äldreboende på Lidingö, där många av in­ternerna var ganska handikappade eller sjuka och fick sån skräck inför utsikten att själv hamna på ett sånt boende att hon efter pensioneringen ända till slutet hård­nackat vägrade att överhuvud överväga såna alternativ – hon dog också ensam hemma sen, men åtminstone inte på ett åldringshem som de väl kallades på den tiden och som för henne framstod som rena helvetet.

  2. Christian Blom says:

    Det är oändligt svåra frågor, som Torsten skriver så vackert om. Jag läste inför julen Sara Stridsbergs nya roman Beckomberga, som på ett magiskt vis berättar om hur psykvården på slutna anstaleter lades ner i Sverige. Litet på samma sätt gick det ju hos oss också.

    I äldrevården är man väl på väg i samma riktning – hellre bo ensam hemma till slutet med hemvårdshjälp (bl.a.). Men också innan slutet kommer många och långa an­stalts­besök för de flesta. I Sverige är privatisering på den fronten längrehunnen än här. Men också här privatiseras allt snabbt nu. Och inom sociala sektorn innebär privatisering oftast ett förnekande av tredjesektorsverksamhet av ”konkurrenslagstift­nings­hänsyn”.

    Samtidigt som få av oss klarar av att bo tillsammans med sina ålderstigna föräldrar eller andra släktingar eller vänner som behöver hjälp, som ofta kräver minst lika mycket omsorg som ens småbarn i tiden krävde.

    Det är svåra frågor vi ställs inför idag. Öppenhet och demokrati är viktiga element här.

    Satt just och läste i dagens Hesari en tvåsidesartikel om markplaneringen i Helsing­fors, som lider så otroligt av – gissa vad ? Av för mycket demokrati. Läs den – där uttalar sig professorer från Aalto-universitetet och säger att vårt samhälle nästan påminner om planekonomi. För att folk har rätt att opponera sig och säga sina åsikter i bl.a. markplaneringsfrågor.

    Nu om nånsin står vi inför en demokratins ödesfråga också inom socialsektorn då Sote-paketet skall drivas igenom.

    Varför är allt så svårt nu ? Det kändes lättare på 60-70-talet då vi drev igenom alla lagstiftningar och reformer inom välfärdssamhället. Handlar det verkligen nu om att pengar saknas ? Eller att befolkningen ökat så mycket ? Eller finns det igen ett nytt slag av rashygieniskt tänkande med i dagens värld ? Eller bara trötthet ????

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *