tystnaden

IMG_5587_1200_72Det är motsatsen till ett kraftigt ljud mitt i tystnaden men effekten är densamma. Diskussionen har varit livad, som den alltid är när mina svärföräldrars vänner är på sitt sedvanliga söndagsbesök. Jag förstår några ord per mening om jag koncentrerar mej och lyssnar, men vanligen låter jag tankarna vandra.

Jag vaknar dock till när jag känner hur en obekväm atmosfär sänker sej kring bordet. Jag börjar lyssna och förstår vad det handlar om när jag hör ordet som liksom en bomb abrubt skapar en förödande tystnad. Da’esh.* Diskussionen slutar där, i ett andetag som ingen tar.

Jag ser ibland bilder från ett Irak ett halvt århundrade sedan. Det ser mer ut som en alternativ världshistoria, där irakierna var kända för sin poesi, sin intelligens, sin litteratur, sina uppfinningar. På bilderna bär ingen slöja, det finns alltid vin på bordet och alla skrattar. Det är en värld som jag kan se och känna att mina svärföräldrar drömmer sej tillbaka till ibland, låter sej själva öppnas till de där smärtsamma frågorna: tänk om det ännu var så? Tänk om våra barn hade fått växa upp där, inte som utomstående i ett främmande land, utan hade fått ta del av den långa historia vår familj har? Ha växt upp omringade av sin stora, färgglada familj? Tänk om vi hade fått vara stolta och öppna istället för bittra och arga?

Det är en splittrad ångest. Det är sorg för alla de som dött på grund av USA:s och dess allierades förstörelse av Mellanöstern; inte bara människor utan samhällen, historia, en vilja att leva och skapa. Det är skam över dem som blivit något slags representanter för ett folk, en religion – en skam som vi kanske känner för den där idioten som stod i KKK-kostym och demonstrerade mot asylsökanden, men tusenfalt värre. Det är intelligenta människors förnuft som gör sitt bästa för att inte drunkna i de orättvisor som andra människor försöker dränka dem i. Det är den där cynismen, hopplösheten, tröttheten i rösten på dem som flydde ett Saddam-styrt land och uppgivet säger, ”Före invasionen** var Irak ett modernt, hemskt och avskyvärt land. Nu är det primitivt, hemskt och avskyvärt”.

Jag kan aldrig förstå vad de har gått igenom. Och mina svärföräldrar har det relativt bra: de har kunnat ge sina barn en bra utbildning, de har uppfostrat smarta, öppetsinnade människor som saknar bördan av en stark nationalism eller religion, de lever i ett fredligt land där de kan arbeta med det de tycker om. Det övergår mitt förstånd att försöka förstå hur de som har gått igenom samma sak men kanske ännu värre, och som dessutom är utlämnade åt främmande samhällens byråkratier och ibland främlingsfientliga medmänniskor, överlever, tar sej vidare, hoppas och anpassar sej.

Jag kan inte förstå så jag låter bli att tvinga min priviligerade världsbild och mina fantasier om hur jag skulle hantera en liknande situation på andra. Ger lite utrymme för möjligheten att deras upplevelser är autentiska och att de är människor som är väldigt lika oss, bara med annorlunda erfarenheter. Man kan ge upp lite av sin kontroll, sin egocentrism, utan att helt naivt acceptera allt, bli överkörd av andra.

Vi är alltför rädda. Rädda för att ändra våra åsikter, utvecklas, att tappa kontrollen. Det är vi som förlorar på det – vi och de som bemöts av vår fega xenofobi.

IMG_3246_1200_72* Da’esh är det arabiska namnet för islamiska staten

** Den amerikanska invasionen 2003

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *