Runor och nazister II: Om vikingar, nordbor och Tyr

Göteborgarna visade i helgen nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen var skåpet ska stå. De genomförde då  en gigantisk politisk aktion som slutligen tvingade nazisterna avstå från att provokativt marschera genom staden.

Under veckan före marschen diskuterades såväl runradernas bokstav T(för att den utgör såväl de nutida nazistrnas logga, som är en uniformsdetalj hos de historiska nazisterna), som den stackars nordiska krigsguden Tyr, som på det hela taget är oskyldig till såväl nazism, nationalism som ariskhet.

Så är den gamla nordiska guden Tyr på tapeten igen. Man tillskriver honom en runa, Tyr-runan som mest liknar ett latinskt T med brutet tak, vilket även är dess ljudvärde i äldre alfabet, eller runrader (futharker). Han tillskrivs diverse nazistiska och allehanda ariska egenskaper, som jag tidigare diskuterat i min artikel Om runor och nazister, här i tigern. Och en alltmer förvirrad debatt rasar nu om huruvida äldre tiders nordbor kunde läsa och skriva (alltså ifall folk var dummare förr). Man kan tycka att de två inte har med varandra att göra. Men jag menar att båda diskussionerna är djupt anakronistiska å bör därför kunna diskuteras parallellt.

Men först lite om om vad som ska kallas vad under den nordiska tidig- och högmedeltiden (vikingatiden): För att försöka komma runt nationalchauvinism, fascism och nazism som brukar hemsöka den politiska användningen av denna epok,  kan man alltid göra som de flesta andra europeiska historiker, räkna medeltiden från då Karl den Store (Karl Magnus) stormade Rom å det Västromerska imperiet föll på femhundratalet. Det placerar ”vikingatiden” (800-1 000 i vår tidräkning) stabilt i medeltiden. Och det tar fokus från den tidens ligistgäng, motsvariheten till nutidens Hells Angels, fast med båtar istället för motorcyklar, (vikingar): en marginell företeelse omhuldad främst av Götiska förbundet, och försedda med horn i hatten på sent 1800-tal.

Så hur livnärde sig  då folkflertalet i norden i verkligheten på medeltiden? Jo nästan alla var självägande småbönder och en del var fiskare. Ett mindre antal var handelsmän och soldater i tjänst hos någon av områdets furstar. Ett minimalt antal var verkligen frilansande sjörövare, eller vikingar (ofta då folk i övre tonåren, och det här var långt före begreppet ungdomar uppfanns, så det vore fel att kalla dem ungdomsligister eller värstingar men vore den här texten anakronistisk skulle jag kallat dem så). Vi vet att såväl soldater, handelsmän som vikingar reste långt. Å som var och en historiker som särskilt studerat pirathistoria vet så är alltid dessa yrkeskategorier utbytbara (bara undantagsvis hade man antingen det ena eller andra yrket oavbrutet livet igenom, och termen viking är missvisande även på andra sätt). Någon som seglat ut som handelsman kunde ofta, under resans gång bli frilansande soldat, eller tvärtom. Klart är att man kallade sina fiender för vikingar (viking och pirat var ett tillmäle man gärna tillskrev sina fiender). Så termen viking, var stigmatiserande och enligt landskapslagarna kunde en viking dömas fredlös (Varg i Veum).

 

Om folks resvanor

Vi vet att folk på medeltiden reste långt. I väst seglade Erik Röde (Eiríkr Þorvaldsson) från nuvarande Norge, till Island och vidare och sannolikt av en slump hamnade han i  Grönland (han tog sig till den grönländska västkusten till det som senare skulle kallas Eystribyggð där han uppförde bosättningen Brattahlíð nära nutida Narsarsuaq). Dessutom vet vi att Leif Erikson i slutet av första milleniet, eller något av de första åren i det andra, åtminstone seglade till New Foundland (där det finns arkeologiska lämningar efter nordbors bosättningar som c14 bestämts till ungefär år 1000) och andra säger att han även seglade vidare söderut längst Kanadas östkust och kanske hela vägen till nuvarande USA (där det växer vin, å kanske fick landet därför namnet Vinland).

Leif Erikson var den första nordeuropén som seglade till Amerika, eller Vinland som han kallade landet

Om Erik Röde upptäckte Grönland av en tillfällighet så sägs Leif Erikson vetat om att det fanns land väster om Grönland. Om han visste det för att han frågat inuiterna (vilket skulle varit klokt av honom, å han anses varit mycket vis) som berättat det för honom, eller ifall Erik Röde redan seglat till New Foundland, och därmed längre västerut än vi vetat, kan en inte vara säker på.

En del talar för att upptäcktsresanden i vart fall inte trodde att jorden var platt. Erik Röde hade ju inte trillat över kanten (å det visste alla i Island). Å Grönlänningarna, sannolikt både inuiterna och islänningarna, visste att det fanns mera land västerut. Dessutom inledde Snorre Sturlasson sin gigantiska furstespegel Heimskringla (sv. Nordiska kungasagor, cirka 1170), med orden Kringla heimsins som ordagrant betyder ”jordsrundeln:” Antingen betydde det att nordborna visste att världen var mycket större än de flesta andra ansåg (men en rund skiva), eller så betydde det att de läst någon av de många grekiska författare, om inte i original ( i latinsk och grekisk tradition försvann de grekiska filosofernas arbeten i början av medeltiden, så nordborna kanske läste de arabiska översättningarna) som under antiken fastslagit att jorden är rund som i en boll ungefär (de grekiska filosofernas arbeten hade de arabiska tänkarna återfunnit och det var arabiska filosoferna som översatte den grekiska antikens författare, bevarade originalen och deras lärda använde dem i sin filosofi, mest berömt i Abu Ali Sina, eller Avicennas980- 1037, arbeten). Oavsett vilket så visste man i Grönland och Island, och kanske i Irland, Färöarna, Norge, Sverige, Danmark och Finland att det fanns okolonialiserat land i väster. Nyligen föreslogs att somliga upptäcktsresanden gifte sig med ursprungsamerikanska och inuitiska hustrur, å att det kan urskiljas i islänningarnas arvsanlag. Andra stannade helt enkelt i Grönland och Vinland.

Så förutom den förfinade skaldekonsten, med ett stort antal versmått, kenningar, tre rimformer etcetera som överförde berättelserna exempelvis om upptäckterna av Vinland och Grönland, furstar och kungar och krigares historia och kultur (i det här fallet förstås Grænlendinga saga; Grönlänningasagan, som nedtecknades omkring 1260, och som berättar om resorna till Grönland och Vinland) till yngre generationer, så kunde man under det isländska tusentalet uppenbarligen bygga oceangående fartyg som någorlunda konstant trafikerade rutten Norge, Island, Grönland och Vinland. Så det är alltså dummare än man tror att tro att folk förr var dummare än man tror.

 

Läs och skrivkunnighet

Det har föreslagit att folk från norden inte kunde skriva och läsa. Det är förstås inte alls sant. Vilket mängder av runstenar som dateras mellan 500 och 1100 i landskapet är ett kvardröjande bevis på. Den kritiska frågan torde istället vara vem under medeltiden som kunde läsa och skriva. Kanske var folkflertalet, alltså självägande småbönders och fiskares kunskaper i läs och skrivkonst minimal. De behövde ju sällan använda konsterna. Medan furstarna i högre grad behövde kunna kommunicera med andra furstar, med sina krigare, med köpmännen i städerna etcetera. Det fanns därför sannolikt skrivare, som skrev på skinn, ristade kavlar (runkavlar), och stenar. Skalderna använde meterformer, rim och kenningar för att komma ihåg sina verser, och skrivarna och ristarna refererar ofta till skaldernas poesi; och ibland var skalderna även skrivare och ristare, som exempelvis på Rökstenen som jag diskuterade i texten Om runor och nazister. Rökstenens text är metrisk, den är skriven med stor konstfärdighet; och refererar till såväl magi som religion. Det verkar även klarlagt att en del krigare kunde skriva, som klottret på Pireuslejonet i Aten visar: där har någon (kanske) ristat:

hakun vonþir ulfr auk þaira mitl(iþs)uþfar(ar) arþo a hafn þisa : þir min hofu a bun, haratafan(ki) fiabuta, v(ibg)an uk saka(rli)þ v- ufr kr(ik)þ(i)þisvarþ : talk nauþf(u)ss i fa(ikna)laþum a k(i)ll; a vanfar annu(ngs)h(al)a rakna ritu þir runar þ(isar). (K)irmi h(i)uk þair × ask(m)a(na)l(iþ)ar × at f(u)lnaþi × (dr)ukko × a vik(r)boþins s(amn)ati × at afa(n)ki × þufnar ufrar × uk sa k(rikþori bann)aþisk vi a vanfari × osmun(t)r hjak runar þisar.

Eller som Erik Brathe översatt det till

Höggo de honom i härskarans mitt; men i denna hamn höggo männen runor efter Horse, en bonde god, vid viken. Anbragte svear detta på lejonet. Han förfor med klokhet, guld vann han på sin färd. Kämpar ristade runor, [på rikt sirad slinga] höggo: De Äskil (m. fl. och To)rlev läto hugga väl, som i Rodrsland [Roslagen] bodde. N. N. son till N. N. högg dessa runor.

Liksom alltid bör det tilläggas här att stora delar av graffitin på Pireuslejonet, som numera finns i Venedig, är vittrad och svår eller nästan omöjlig att läsa, som utreds av Thorgunn Snædal i den text jag länkar till här, Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig. Att det verkligen finns runor på Pireuslejonet är inte omstritt.

Pireuslejonett stod ursprungligen i Atens hamnstad Pireus, men flyttades senare till Venedig

 

Men de flesta sagorna, och den mesta lyriken nedtecknades senare av munkar vid klostren, och av politiker som Snorre Sturlasson. Vilket som synes mera demonstrerar att munkarna var intresserade av systematik. Det var inte hedningarna före dem, men det bevisar inte att hedningarna var illitterata.

Det är allmänt känt att många nordbor i såväl österled som västerled fick jobb hos både den bysantiska kristna kungen i Miklagarðr (Miklagård, Konstantinopel) och som i Röde Orm hos Almansur (al-Hajib al-Mansur, 938-1002) i Andalusien (al-Andalus). De kallades väringar och deras jobb var som elitsoldater och livvakter. Både i Byzantium och i al-Andalus krävde härskarna ofta att deras underlydande skulle konvertera till deras respektive religion. Å vi vet säkert att Almansur krävde det (Fan till att ha hedningar i livvakten). För att kunna konvertera till islam i Almansurs hov krävdes det att man kunde läsa Koranen. Koranens språk är arabiska, å därför är det inte alls särskilt skumt att några nordmän läste arabiska (å en del kanske till och med talade språket). Det finns således inget märkvärdigt i de uppgifter som just nu cirkulerar som nyheter(?), om somliga nordmäns kunnighet i arabiska språket – det har vi vetat sedan Hedenhös. De  nordbor som rest, arbetat och handlat med exempelvis i Nordafrika och nuvarande Spanien var alldeles säkert även kunniga i islam och Koranen. Säkerligen blev många dessutom muslimer. Andra blev kristna, och ytterligare andra hade ingen lust att konvertera alls (hypotesen måste lyda att folk förr inte var så olika oss i dag – drygt tusen år är evolutionsbiologiskt en försumbar period, så våra hjärnor har inte  hunnit muteras särskilt mycket sedan dess)

Problemet här är att folk, några historiker (och några fähundar, det vill säga nazister), ännu bär götiska förbundet och den ariosofiska rörelsens glasögon. Det verkar ännu förtvivlat viktigt att fastän man säger sig vara mot stereotyper tillämpa dem, antingen på nordmännen, eller muslimerna, eller på de kristna. Som jag visat i den här texten var folk inte dummare förr, men de tänkte på ett annat sätt. Nordmännen (vikingarna) var bara ibland barbarer som grekerna tänker sig sådana (grekiskans ord barbar: onomopoetiskt, någon som talar ur skägget så att det låter bar-bar-bar; det vill säga någon som inte talar grekiska – vissa nordmän talade dock grekiska); men sällan barbarer som vi själva föreställer oss dem: generellt sett var de inte illitterata, okunniga, asa-dyrkande (tveksamt begrepp); det finns inga belägg för att de åt flugsvamp (åstadkommer endast magont och feber), de var inte grymmare eller blodtörstigare än folk i gemen på medeltiden. De var inte svenskar eller norrmän, eftersom varken Norge eller Sverige fanns på medeltiden. De var förvisso inte rasister, å hade de ännu funnits skulle många varit AFA (om jag får tillåta mig en liten anakronism): enligt deras sätt att se det skulle envar gäst behandlas väl.

 

Nazister, Tyr och nordmän

Många nordmän var förvisso anhängare till den gamla seden. Den centrala religiösa urkunden, var egentligen ingen urkund alls i traditionell bemärkelse (som Bibeln eller Koranen för respektive religion), vi känner den som Poetiska Eddan och ordet edda betyder gammelmor, och det var hennes uppgift att berätta sagor om gudar och hjältar: sagor som senare skrevs ned och samlades ihop av munkar i en samling som heter Codex Regius, omkring 1270 (som sannolikt är en kopia av en äldre förlaga), och som antas ha skapats från 850–1200 ungefär, ofta i fornyrdislaug-metrik. Den finns sedan 1971 på Árni Magnússon-institutet för isländska studier i Rejkavik. Vi kallar den för Poetiska Eddan för att skilja den från den Prosaiska Eddan, eller Snorres Edda som skrevs 1220 av Snorre Sturlasson, och är en handbok i äldre nordisk skaldekonst. Det äldsta bevarade exemplaret av detta verk är Codex Upsaliensis, som finns i Uppsala.

I Poetiska Eddan som är det mest auktoritativa verket i nordisk religion finns guden Tyr omnämnd: han jobbade i Valhall som krigsgud; men det står påfallande lite om honom i jämförelse med andra gudar som Oden, Tor, Frej och Freja, Loke, Heimdall etcetera. Han har givit namn åt veckodagen tisdag (Tyrs alternativa stavning är Tir, alltså Tirs dag, sammanskrivet tisdag). Det finns en berättelse om att han satte sin arm i pant för att gudarna skulle lura Fenrisulven, som bet av den då ulven märkte sig blivit fängslad. Det verkar som att man ibland offrade till Tyr inför en strid. Men som krigsgud verkar gudarnas kung Oden varit betydligt mera potent, med större makt. Somliga menar att Tyrs betydelse i religionen var större ännu tidigare, och att många av hans uppgifter togs över av Oden under den tid Eddan nedtecknades. Det är svårt att veta om det är så, och i så fall varför?

Helt säkert är dock att Tyr inget har med Sverige att göra (något sådant land fanns förvisso inte alls på 850-talet, eller ännu tidigare, då Tyr var populär), än mindre har han med nazister att göra – några sådana hade garanterat ingen hört talas om –säg på 600-talet då Tyr nog var som populärast.

Runradens bokstaven t finns numera på snart sagt varenda runsten, runkavle, på Pireuslejonet i Aten och varhelst någon skriver runrader. Försäkringskassan använder en snarlik symbol i sin logga, och tisdag är fortfarande Tirs dag etcetera. Det är med andra ord extremt svårt att kriminalisera t-runan, och ännu svårare att kriminalisera krigsguden Tyr, som föreslagits på somliga håll.

This entry was posted in Bloggar, Joacim. Bookmark the permalink.

2 Responses to Runor och nazister II: Om vikingar, nordbor och Tyr

  1. Henrik norin says:

    Bra skrivet!!! De är inte symboler och runor som ska förbjudas!!! Förbjud istället dessa grupper att använda sig av symboler, bokstäver och runor. Samt låt de bli förbjudet att skända runor och symboler…

  2. Joacim says:

    Gillar överhuvudtaget inte kulturell appropriering: inte av skandinavisk historia, urprungsamerikansk historia, inuitisk historia, eller av kurdisk, armenisk, syriansk etceta historia. Tack för ditt beröm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *