Tvångsgenus ger illamående

Pojkars illamående och underpresterande i skolan är ett av den antifeministiska mansrörelsens huvudargument mot en i dess tycke överdrivet statsfeministisk jämställdhetsfostran. Skolan har enligt de här mansaktivisterna blivit en feminiserad och feminiserande miljö där pojkar helt enkelt inte kan trivas. Och eventuellt är det inte ens meningen i en statsfeministisk skola som gärna favoriserar flickor.

I senaste nummer av Astra för fyra feminister en diskussion om feminismen i Finland från sjuttiotalet framåt. På tal om skolan konstaterar de att det ju ingalunda är bara pojkar som mår dåligt i skolan, flickor har depressioner och ätstörningar och skär sig. Pia Ingström uttrycker det såhär:

”Om gymnasieflickorna mår dåligt, hur dåligt mår då inte pojkarna. Om man pratar självskadebeteenden måste man också ta med att supa och slåss och knarka. Pojkars illamående är en viktig del av feminismen, om den ska vara kritik av ett dåligt könsmaktssystem som driver ut folk på basis av deras yttre könstecken in i extremer där ingen människa i själva verket kan härda ut.”

Det här argumentet, att det är skolan det är fel på, har vi ju rätt långt gått på. Utan att inse hur antifeministiskt det i själva verket är. Därför är det också viktigt – inser jag nu – att inse att illamåendet är en produkt, inte av skolan, utan av hela det könsmaktstänkande som genomsyrar den. Att det biologiska könet entydigt ska få bestämma könsidentitet och individuellt och socialt kön eller genus, att det ska finnas bara två genus och överhuvud att genuset ska få klämma in oss i obekväma och rentav vanställande former.

Fotbindning, bruket att binda kinesiska flickors fötter så att de deformerades för att motsvara den tidens skönhetsideal, fortgick till långt in på 1900-talet. Dessa kinesiska flickor mådde säkerligen också dåligt.