Om manliga rädslor

I Finland är män – och tyvärr många kvinnor – livrädda för feminism som ju också av den finskspråkiga pressen sen länge utmålats som att ta rättigheter från män och ge dem till kvinnor. Så i det hänseendet är Finland nog hopplöst mera ryskt än svenskt, Juhani Seppänens alla ansträngningar till trots.

Å andra sidan tar finska män ofta i desperation till jämställdhetsargumentet när det gäller att försvara sin finska bastukultur mot all den svartskallekultur som sipprar in med invandrare; ”Se bara hur de behandlar sina kvinnor !”

Eftersom ju feminismens mål är jämställdhet så blir det hela ganska schizofrent. Man är rädd för nåt man undermedvetet inser att man behöver och t.o.m kunde vara stolt över. Att sen den finländska jämställdheten är överskattad är ett annat kapitel.

Jag sitter som profeminist i en arbetsgrupp som utreder mäns rädslor inför jämställdhet. Officiellt heter den förstås arbetsgruppen för utredande av mansfrågor i jämställdhetspolitiken. Den tillsattes i början av året av social- & hälsovårdsministeriet efter att manssaksmännens centralorganisation ordnat ett seminarium om hur den nya jämställdhetslag som är under beredning kommer att påverka mannens ställning.

Den nya jämställdhetslagen kommer i korthet att innehålla följande förändringar:
– möjligheterna att söka kompensation för diskriminering pga kön ska bli bättre
– sexuella minoriteter ska inkluderas
– kraven på jämställdhet i undervisning ska omfatta också grundskolan
– lagen ska skrivas så att den förhoppningsvis bidrar till en uppluckring av genusstereotypier

Man tycker ju att detta inte vore nåt att oroa sig för ? Men lagen kommer fortfarande att innehålla skrivningen att syftet är att förhindra genusbaserad diskriminering och befrämja jämställdhet mellan könen, med tillägget att i detta syfte förbättra kvinnans ställning i arbetslivet. Och det är detta tillägg som får manssaksmännen att stegra sig och hävda att lagen gynnar kvinnor på mäns bekostnad.

Manssaksmännen är ändå i minoritet i arbetsgruppen, där förutom de direkta mansorganisationerna också fyra ministerier (social- & hälsovårds-, undervisnings- & kultur-, arbets- & näringslivs- och justitie-), mansforskningssällskapet, föreningen för sexuellt likaberättigande SETA, ett stödprojekt för pojkar, ’Poikien talo’ och jämställdhetsdelegationen TANE är representerade.

Arbetsgruppen har under ’vårterminen’ hört ett antal experter och har nu efter den första perioden –mandatet går ut hösten 2014 då de slutliga resultaten ska presenteras i form av ett seminarium – gjort upp ett första utkast som i stort går ut på följande:
– lönestatistiken ska utvecklas så att den effektivare kan användas för att stöda likalön och
  motverka segregerade yrkesval
– kraven på jämställdhet i undervisning ska omfatta också förskola och dagis
– det bör utredas hur pojkar bättre kunde motiveras till och att slutföra skolgång och studier
– en professur i mansforskning ska inrättas
– vardera föräldern ska ha rätt till sex månaders föräldraledighet plus tolv månaders
  vårdledighet
– särboende fäder – en smärtpunkt för manssaksmännen – ska ha rätt till föräldraledighet
  och av myndigheter och dagis- och annan personal beaktas som fullt jämställda med
  vårdnadshavaren, ges samma utrymme och delges samma information om barnet
– värnplikten ska omstruktureras så att den blir systematiskt selektiv för både män
  och kvinnor

Jag tycker ju att utkastet är OK men manssaksmännen kommer säkerligen att komma med invändningar. Jag misstänker nämligen att de upplever arbetsgruppen där deras argument – lyckligtvis – är i minoritet som ytterligare ett led i den statsfeministiska konspirationen med den dolda agendan att marginalisera män. Inte att undra på att man blir rädd.

Denna text har ingått i Ny Tid nr 34 / 23.8.2013

0 kommentarer på “Om manliga rädslor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*